En biten Carl XVI Gustaf sitter i en rödklädd soffa på slottet. Bredvid honom står den gula labradoren Jambo.
Kungen utbrister: “Du ställer dig frågan, vad har hänt? Vad har vi gjort? Vad har jag gjort?”
Det är januari 2005, drygt två veckor sedan en flodvåg svepte över delar av Sydostasien. Det som från början såg ut som en kris långt borta utvecklades snabbt till en katastrof även för Sverige.
Det är DN:s dåvarande kulturchef Maria Schottenius som ställer frågor till monarken.
Jag läser intervjun igen när 20-årsdagen av tsunamin närmar sig, och påminns om hur befriande det kändes att ha någon, mitt i sorgen, berätta det som det var.
Efter tsunamin blev landets statschef denna “någon”. Kungen fick reda på att kejsaren var naken:
“I vissa situationer är det bättre att agera än att inte göra något alls. Då är det bättre att ringa ambulansen och sedan skicka hem den om det inte behövs. Men här i Sverige är det ofta så att ingen vågar ta ansvar.”
Dessa ord var ingen liten sak när de uttalades, eftersom de sammanfattade vad som utvecklades till en historisk svensk olycka.
När det kom till kritan var svenska staten allt annat än redo. Samhällskontraktet upphörde. Medborgarna blev förrådda.
Katastrofkommissionens efterföljande kritik var förödande:
Det fanns ingen fungerande krisorganisation i regeringskansliet.
Det saknades en jour- och ledningsstruktur för chefer.
Det fanns ingen tillräcklig beredskap för att hjälpa svenskar i nöd utomlands.
Konsekvenserna: det svenska biståndet försenades, med ökat lidande som följd.
Jag minns när ordförande Johan Hirschfeldt läste upp utredningens slutsatser under en teckning i gamla riksdagshuset. Det kändes som en svidande uppgörelse med dem som då bestämde i Sverige och några år senare skedde också ett maktskifte. Väljarna uppmanade till förändring.
Det var i frånvaro av ledarskap att kungen steg fram. Han fyllde det vakuum som skapades efter att landets politiska ledning tagit jullov och gått på teater, istället för att lägga all energi på krishantering.
Carl XVI Gustaf förmedlade en ovanlig medkänsla, som bottnade i hans egen erfarenhet av att förlora sin far som barn.
“Jag vet något om den saken”, sa han vid minnesstunden. De orden hänger kvar två decennier senare, även för dem som inte sympatiserar med monarkin som idé.
I efterdyningarna fick Socialdemokraterna bära en tung börda för misslyckandet. Ansvarsanspråk var nödvändigt, eftersom partiet vid tiden för tsunamin hade haft regeringsmakten i tio år.
Men de svenska svagheterna var också strukturella. Och de hanterades bara delvis. Coronakommissionen pekade förra året på liknande brister i den offentliga apparatens reaktion: “För få och för sena åtgärder vidtogs… Regeringen borde omedelbart ha tagit ledningen i alla delar av krishanteringen”, konstaterade utredningen i sin slutrapport.
Och när Ryssland invaderade Ukraina blev vi påminda om att Sverige är ett land där prestigefyllda sjukhus har glasfasader, akutlager är nedmonterade och skyddsrum är fulla med cyklar.
Regeringskansliet har sedahar sedan dess uppgraderat sin beredskap, men fokus ligger på hot mot vår säkerhet.
Hur väl Sverige idag skulle kunna hjälpa svenskar i nöd på andra sidan jordklotet är egentligen mer osäkert; signalen som alltmer sänds ut från regeringen och UD är att man reser på egen risk.
Tsunamin blev en symbol för den nya globaliserade världen, där tusentals svenskar plötsligt kunde fira jul med sina familjer på en strand i Thailand. Det var något nytt och ovanligt då.
2024 är globaliseringen på tillbakagång och alltmer ifrågasatt, och likaså tanken att svenskt bistånd ska sträcka sig utanför nationens gränser – tvärtemot de tankar om ökat internationellt ansvar som kungen uttryckte för 20 år sedan.
Förutom stödet till Ukraina – där den gemensamma riksdagens engagemang är helhjärtat – är den övergripande trenden att Sverige vänder blicken inåt.
För de allra flesta var det svårt att förstå omfattningen av tsunamikatastrofen när den först blev känd.
När jag förra helgen läste Anna Bodins porträtt i DN av Victor Israelsson, som vid 12 års ålder förlorade hela sin familj i Khao Lak, kom minnena från sorgen 2004 tillbaka.
Tsunamin påminde Sverige om att världen kunde vara så brutalt nära. Och hur oerhört beroende vi är av varandra.
I Thailand var det enskilda svenskar som tillsammans med lokalbefolkningen sträckte ut sina händer till de drabbade, som Victor Israelsson.
I kriser måste man kunna improvisera och agera bortom manualer. Effektiva organisationer och joursystem är nödvändiga, men ingen broschyr i världen kan ersätta din egen förmåga att tänka utanför boxen. Det är individer som med engagemang och empati får igång akutsystem, det är människor som visar ledarskap. Ibland lyckas de samla en hel nation.
En biten Carl XVI Gustaf sitter i en rödklädd soffa på slottet. Bredvid honom står den gula labradoren Jambo.
Kungen utbrister: “Du ställer dig frågan, vad har hänt? Vad har vi gjort? Vad har jag gjort?”
Det är januari 2005, drygt två veckor sedan en flodvåg svepte över delar av Sydostasien. Det som från början såg ut som en kris långt borta utvecklades snabbt till en katastrof även för Sverige.
Det är DN:s dåvarande kulturchef Maria Schottenius som ställer frågor till monarken.
Jag läser intervjun igen när 20-årsdagen av tsunamin närmar sig, och påminns om hur befriande det kändes att ha någon, mitt i sorgen, berätta det som det var.
Efter tsunamin blev landets statschef denna “någon”. Kungen fick reda på att kejsaren var naken:
“I vissa situationer är det bättre att agera än att inte göra något alls. Då är det bättre att ringa ambulansen och sedan skicka hem den om det inte behövs. Men här i Sverige är det ofta så att ingen vågar ta ansvar.”
Dessa ord var ingen liten sak när de uttalades, eftersom de sammanfattade vad som utvecklades till en historisk svensk olycka.
När det kom till kritan var svenska staten allt annat än redo. Samhällskontraktet upphörde. Medborgarna blev förrådda.
Katastrofkommissionens efterföljande kritik var förödande:
Det fanns ingen fungerande krisorganisation i regeringskansliet.
Det saknades en jour- och ledningsstruktur för chefer.
Det fanns ingen tillräcklig beredskap för att hjälpa svenskar i nöd utomlands.
Konsekvenserna: det svenska biståndet försenades, med ökat lidande som följd.
Jag minns när ordförande Johan Hirschfeldt läste upp utredningens slutsatser under en teckning i gamla riksdagshuset. Det kändes som en svidande uppgörelse med dem som då bestämde i Sverige och några år senare skedde också ett maktskifte. Väljarna uppmanade till förändring.
Det var i frånvaro av ledarskap att kungen steg fram. Han fyllde det vakuum som skapades efter att landets politiska ledning tagit jullov och gått på teater, istället för att lägga all energi på krishantering.
Carl XVI Gustaf förmedlade en ovanlig medkänsla, som bottnade i hans egen erfarenhet av att förlora sin far som barn.
“Jag vet något om den saken”, sa han vid minnesstunden. De orden hänger kvar två decennier senare, även för dem som inte sympatiserar med monarkin som idé.
I efterdyningarna fick Socialdemokraterna bära en tung börda för misslyckandet. Ansvarsanspråk var nödvändigt, eftersom partiet vid tiden för tsunamin hade haft regeringsmakten i tio år.
Men de svenska svagheterna var också strukturella. Och de hanterades bara delvis. Coronakommissionen pekade förra året på liknande brister i den offentliga apparatens reaktion: “För få och för sena åtgärder vidtogs… Regeringen borde omedelbart ha tagit ledningen i alla delar av krishanteringen”, konstaterade utredningen i sin slutrapport.
Och när Ryssland invaderade Ukraina blev vi påminda om att Sverige är ett land där prestigefyllda sjukhus har glasfasader, akutlager är nedmonterade och skyddsrum är fulla med cyklar.
Regeringskansliet har sedahar sedan dess uppgraderat sin beredskap, men fokus ligger på hot mot vår säkerhet.
Hur väl Sverige idag skulle kunna hjälpa svenskar i nöd på andra sidan jordklotet är egentligen mer osäkert; signalen som alltmer sänds ut från regeringen och UD är att man reser på egen risk.
Tsunamin blev en symbol för den nya globaliserade världen, där tusentals svenskar plötsligt kunde fira jul med sina familjer på en strand i Thailand. Det var något nytt och ovanligt då.
2024 är globaliseringen på tillbakagång och alltmer ifrågasatt, och likaså tanken att svenskt bistånd ska sträcka sig utanför nationens gränser – tvärtemot de tankar om ökat internationellt ansvar som kungen uttryckte för 20 år sedan.
Förutom stödet till Ukraina – där den gemensamma riksdagens engagemang är helhjärtat – är den övergripande trenden att Sverige vänder blicken inåt.
För de allra flesta var det svårt att förstå omfattningen av tsunamikatastrofen när den först blev känd.
När jag förra helgen läste Anna Bodins porträtt i DN av Victor Israelsson, som vid 12 års ålder förlorade hela sin familj i Khao Lak, kom minnena från sorgen 2004 tillbaka.
Tsunamin påminde Sverige om att världen kunde vara så brutalt nära. Och hur oerhört beroende vi är av varandra.
I Thailand var det enskilda svenskar som tillsammans med lokalbefolkningen sträckte ut sina händer till de drabbade, som Victor Israelsson.
I kriser måste man kunna improvisera och agera bortom manualer. Effektiva organisationer och joursystem är nödvändiga, men ingen broschyr i världen kan ersätta din egen förmåga att tänka utanför boxen. Det är individer som med engagemang och empati får igång akutsystem, det är människor som visar ledarskap. Ibland lyckas de samla en hel nation.
