Vad USA-fixerade vi är! Ja, vi européer. Uttryckssätt, samtida intelligens, politiska trender – vi måste anamma allt. Högsta domstolen hann knappt häva Roe mot Wade innan Emmanuel Macron ville konstitutionellt skydda rätten till abort i Frankrike. Svenska politiker låg inte långt efter. Inom två veckor hade EU-parlamentet röstat för att ta med rätten till abort i unionens rättighetsstadga.
Vi kan nu hitta fler exempel på amerikaniseringen av europeisk politik i Tyskland, där partierna positionerar sig inför nyvalet i februari. Oppositionsledaren Friedrich Merz (CDU) inledde valkampanjen med att fördöma förbundskansler Scholz som en “lame duck”, medan vicekansler Robert Habeck (De gröna) återvände till X efter fem års frånvaro. Precis när andra började fly Elon Musks käkar meddelade Habeck att han är “tillbaka för gott”.
Nu blir de större partierna går till val med sin kanslerkandidat i spetsen. Förfarandet är en amerikansk import och etablerades före förbundsdagsvalet 1961, då Willy Brandt utsågs till SPD:s kanslerkandidat i stället för partiledaren Erich Ollenhauer. Idén att separera kanslerskapet från partiledningen hade kommit till partikamrater när de följde John F Kennedys primärvalskampanj.
Idag verkar SPD dra liknande slutsatser från inspirationsresorna till USA. När partiledaren Lars Klingbeil besökte det demokratiska konventet i somras nådde Kamala Harris-effekten precis sin topp. Die Zeit listad nio amerikanska lektioner för den tyska vänstern, med kärnbudskapet att petandet av Joe Biden borde sporra SPD att byta kanslerkandidat inför nästa val.
Magdalena Anderssons besök på samma konvent fördömdes rutinmässigt i svenska medier. “Snälla Magda – släpp det här med USA nu” löd rubriken på en artikel av Viktor Barth-Kron i Expressen (26/8). Självklart har han en poäng: Varför inte studera de länder där politiskt likasinnade faktiskt är framgångsrika?
I Tyskland, där socialdemokratin har det tufft i opinionen kan demokraternas strategi däremot verka lockande trots valförlusten. Nu pågår det ihärdiga diskussioner, både inom partiet och i media, om att ersätta den okarismatiske och tveksamma Olaf Scholz – ville han verkligen bli kansler? – med den mer populära försvarsministern Boris Pistorius. Pistorius själv ligger lågt. Han kan omöjligt kommentera regeringskrisen, eftersom han inte tillhör koalitionens “inre krets”.
Andra partier agerar mer beslutsamt. Under helgens partikongress utsåg De gröna Robert Habeck till sin kanslerkandidat. Festvänner berättar om hans speciella “energi” och “coola vibe”. Habeck tillkännagav sitt intresse för inlägget genom att släppa en video där han bär ett Taylor Swift-armband med orden “Kanzler Era”. Nu är det mode på partiet. Habeck är förvisso ingen äkta Swiftie, men han samlade åtminstone några pluspoäng i partiets viktigaste målgrupp: de kvinnliga förstagångsväljarna.
Tyska politiker har redan lanserat värden som frihet, mångfald och gemenskap i paketet “Den tyska drömmen”
På tal om amerikanska musikaliska influenser, är förstås vurm för Bruce Springsteen ett eget kapitel. Hamburgs kultursenator Carsten Brosda (SPD) skisserar i sin bok “Mehr zuversicht wagen” från förra året ett politiskt manifest inspirerat av Bossens texter. Thunder Road, Factory or No Surrender; oavsett låten minns Brosda sin barndomsstad Gelsenkirchen, hans arbetande far och gamla vänner som har kommit och gått.
“Vi kan lära oss mycket av den amerikanska tron på starka berättelser”, skriver han och får förstås nicken. Redan tidigare har tyska politiker lanserat värden som frihet, mångfald och gemenskap i paketet “Den tyska drömmen“.
Kanske är det dumt att gnälla. Hamburg är trots allt ett av den europeiska socialdemokratins starkaste fästen. Brosda och hans kollegor gör uppenbarligen något rätt. Kanske är det hit Magdalena Andersson ska åka på sin nästa inspirationsresa? Bli bara inte förvånad om hon kommer hem från Tyskland med slutsatsen att Socialdemokraterna borde lära sig mer av USA.
Läs mer:
Philip Franzén: Därför är Tyskland INTE ett Sverige för vuxna
