“Dessa stackars ynkliga, fåniga, halvvuxna, enfaldiga, romantiska tjejer, som luras in i årets mest monumentala uppvisning av borgerlig självgodhet och socialt hyckleri.”
Så skriver Christer Kihlman om den finlandssvenska luciatraditionen i sin skandalomsusade debutroman “Se opp salige!”.
Året är 1960 och platsen är den fiktiva staden Lexå, där den frånskilda tidningsredaktören Karl-Henrik Randgren är desperat kär i en fjortonårig tjej, som är dotter till hans närmaste vän. Tidningen förbereder årets luciakampanj. Den mansdominerade redaktionen är en självutnämnd jury.
“De fnissade och hånade och svor och kallade namn på alla möjliga kroppsdelar, när de klädde av den ena försvarslösa flickan efter den andra i sin fantasi.”
Den finlandssvenska tidnings lucia etablerades i slutet av 1940-talet på tidningen Västra Nyland i Ekenäs. Det var redaktionssekreteraren Allan Schulman (senare far till en viss Alex) som kom på idén om en omröstning om “Finlands Lucia”. Företaget stod under hans ledning en kort stund. Snart bytte Schulman jobb och utnämningen och firandet togs över av rikstidningen Hufvudstadsbladet, som sedan 1950 håller i nyheterna, tillsammans med föreningen Folkhälsan.
Finlands Lucia 2024, Daniela Owusu, blir den 74:e HBL Lucia i ordningen.
1953 hette hon Märta Cavonius och var 18 år. I tidningens vinnarporträtt syns Märta posera med sin mamma och syskon; en perfekt bild av den finlandssvenska borgerliga familjen.
Tidningens reporter skriver:
“När Hadenäran-beskedet från HBL nådde Cavoniushuset sent på fredagskvällen blev det stor uppståndelse i denna annars sansade familj. Torsten utförde en vild krigsdans på hallmattan, terriern Snapp skällde och pilade runt som en besatt man, pappa Gösta rörde vid sin äldsta tjej i en faderlig famn, 15-åriga Gunnel och mamma Margit kramade om varandra och Märta i tur och ordning – och Märta-Lucia själv, ja hon reagerade med den traditionella andfådda repliken:
– Nej, är det sant? Nej, men jag kunde aldrig ha trott det…”
I artikeln som beskrivs Märta Cavonius som en “sportig berömmande student” som älskar litteratur och simning.
Idag känner vi henne som Märta Tikkanen. Det var i höstas 1953 som hon första gången träffade sin blivande make Henrik, som då var serietecknare på Hufvudstadsbladet. Med tanke på den berömmelse paret senare skulle uppnå var det ett odramatiskt möte. Som Märta Tikkanen skriver i sin självbiografi “Två. Scener ur en konstnärs äktenskap” publicerad 2004:
”Jag dras bakifrån sittande på golvet i Runebergssalen på Kungliga restaurangen, en av tolv luciakandidater på senhösten 1953. Mannen som ritade mig var helt blåst ur mitt minne, det märkte jag inte ens att han ritade, än mindre hur han såg ut, även om jag förstås visste vad han hette.”
Henrik Tikkanen är tio år äldre, vid den här tiden gift och fast besluten att bli “världens bästa serietecknare”, som han skriver i den autofiktiva romanen “Bävervägen 11 Hertonäs” från 1976.
Finlands Lucia är framför allt en samling
Snart uppstår kärlek, men det kommer att ta några år innan paret kan erkänna det för världen. Henrik Tikkanen avslutar romanen med följande beskrivning:
“Vårt förhållande varade i sju år utan att någon fick reda på det. Vi knullade i hennes hus när föräldrarna var borta, hemma hos mig när min fru var borta, hemma hos min svåger när han var borta, hemma hos Bendis när han var borta. borta, i vår källare när min fru var hemma, i bilen när det inte fanns något annat ställe (…) Jag älskade henne till vansinne.”
I samma roman beskrivs hur Tikkanen och journalisten Benedict Zilliacus (Bendi) skickas till Sideby i Österbotten för att hitta en fattig familj och skildra allmogens fattigdom, i syfte att lätta plånboken för de borgerliga HBL-läsarna. .
Finlands Lucia är framför allt en samling. För sextiotalsvänstern är detta ett exempel på samhällets misslyckande – välgörenhet ska inte behövas för att lappa ihop en dåligt fungerande fördelningspolitik, resonerade de.
Idag finns det få sif ifrågasätter syftet med luciainsamlingen, även om traditionen med samhällsreportage lever kvar. Så sent som förra året skrev HBL om hur en ekonomiskt ansträngd barnfamilj kunde åka på badsemester med pengar som luciainsamlingen inbringade.
HBL Lucian tog sig igenom feminismens sjuttiotal relativt oskadd; ingen slet av sig behåarna några finlandssvenska Lucios namn.
Däremot tog tredje generationens feminister in luciadebatten in i vår tid. Författaren Sanna Tahvanainen – på sin byline-bild fotograferad med rakat huvud, i stark kontrast till den ljushåriga lucian – skrev en uppmärksammad krönika på luciadagen år 2000. “Lys upp lucia”, löd rubriken.
“Denna åsiktsutskande, flickdumma, bakåtsträvande hyckleriinstitutionen kunde kanske passera som en tradition om det inte vore för att Lucia numera, förutom att bära ljuskronan på huvudet, också har haft manteln av kommersialismen draperad över hennes axlar”, dundrade Tahvanainen.
2007 beslutade HBL att presentera kandidaterna som svarta silhuetter istället för med foton. Det var ett rörande naivt försök
Detta var samma sak år som Vecko-Revyn på andra sidan Östersjön slutade anordna skönhetstävlingen Fröken Sverige. Tahvanainen skrev alltså helt i linje med tiden då hon uttalade:
“Att som tjej med luciaambitioner säga att man föredrar att vara super och knulla sig igenom helgen är rent självmord under de aggressionsfyllda veckorna när luciavalet hålls och när alla tjejer överträffar varandra i hyckleri.”
En medverkande skribent i samma tidning kallade Tahvanainens text “klumpig, klibbig och illvillig”.
2007 beslutade HBL att presentera kandidaterna som svarta silhuetter istället för med foton. Det var ett rörande naivt försök att undvika att göra omröstningen till en skönhetstävling, men helt otänkbart idag när varje kandidat är en Tiktok-sökning bort.
De är också många som genom åren försvarade Lucia. Där finns bland andra författaren Merete Mazzarella, som framför allt ser Lucia som en symbol: “och en långt mindre kommersiell sådan än jultomten: en symbol för personligt engagemang, för viljan och förmågan att se individer och individuella behov”, resonerade hon i en krönika 2006. Så sent som förra året skrev Ylva Perera, litteraturredaktör på HBL, att ”ingen av oss lever upp till Luciasymbolens kvaliteter, utan samlande tillsammans runt henne blir ett sätt att påminna varandra om vart vi vill sträva.”
Inte ens Christer Kihlman ville egentligen avskaffa Lucia, någon sådan inställning uttrycker han i alla fall inte i “Se opp salige!”. Tvärtom faktiskt.
“Avskaffa? Du kan inte avskaffa det, du borde inte ens, utan tvärtom illvilligt underblåsa det, eftersom hon är själva personifieringen av borgarklassens dåliga samvete.”
Läs mer text av Philip Teir Om mer jul
