Recension av ”Den långa flykten” på Kulturhuset Stadsteatern

Jacob Lundström: grät du

Anna Håkansson: Haha. Icke! Gjorde du det?

JL: Nej. Tyvärr? “The long flight” är känd för sin extrema sorg.

AH: Sann. Det är nästan det enda det förknippas med.

JL: En berättelse om vilda kaniner som lever under hot om utrotning. Många pratar om det som ett trauma. I filmen spelas “Bright eyes” när den snälle kaninledaren Hassel nästan dör.

AH: I föreställningen är det istället ett konstant trumslag.

JL: Ja, en ensam hårdrockstrummis som häller på ett eltorn. Jag tror att “Mad Max” har varit på någons moodboard. Kaninerna bär khakis, kamouflage och hockeykuddar. Men det blir ingen musik av Art Garfunkel och därför inga tårar heller.

AH: När trummorna slocknar och det hemska som drabbade den första kaninkolonin berättas, brinner det. Men det är kanske det kontot som sätter en svall på stämningen. Mycket berättas genom berättare.

JL: Första akten är en transportsträcka. Det finns mycket historia att diskutera.

AH: Precis. Föreställningen tappar sin känsla där, och lyckas inte hitta det fantastiska i myllret av karaktärer.

JL: Vad gjorde du istället för att gråta?

AH: Jag skrattade en hel del och fick lite pirrigt obehag av det söta slutet, när barnen kom in och kramade om Hassel.

JL: Det var grädden på moset för mig på i-Kulturhuset Stadsteatern. Hur framgångsrika är den här typen av breda föreställningar? Är det teater för alla eller för ingen?

AH: Jag tycker att de brukar lyckas ganska bra ändå, med det där glada och inbjudande.

JL: Alexander Mørk-Eidem, som är en av teaterns huschefer, har bland annat gjort “Djungelboken” tidigare. Är det ett vinnande koncept att leka med kända historier?

AH: Ja, jag gillar nästan alltid hans anpassningar. Han hittar oftast in i verkets kärna, även om man en eller två gånger hinner tänka att det bara är gratis populärkulturella föreningar på ett tema.

JL: Jag utvecklade någon form av allergi mot “Red Snake” i år. Det är skillnad på att vara inbjudande och att göra klängig publikfri affischteater. Spectre utan gränser också.

AH: Jag såg den aldrig, och var inte så förtjust i “Cyrano de Bergerac” men tyckte att både “Djungelboken” och “De tre musketörerna” rockade. Då föredrar jag när han tar sig an Tjechov.

JL: Ja, jag var väldigt förtjust i “Morbror Janne”, hans tolkning av Tjechov i Dalsland, men den sålde förstås inte lika många biljetter.

AH: Som regissör har han en rikedom av fantasi och förmågan att skapa subtila höjder mitt i all bombasm. Här har jag bara missat det sistnämnda.

JL: Jag blev i alla fall glad när Jörgen Thorsson gjorde entré.

AH: Älska honom. Han gör en väldigt tuff och edgy version av måsen i berättelsen, som flyger runt ovanför våra huvuden och interagerar med publiken. Han är värd en recension i sig själv.

JL: Eller en egen föreställning. “Se Jörgen Thorsson flyga över scenen i skrämmande hastigheter”.

AH: Jag köper en biljett bums! Men jag tycker mest om när han också kan vara tragisk, som i “Morbror Janne”. Det finns inget utrymme för det, för det är ett jäkla gäng att hålla reda på och försöka hugga fram karaktärer ur.

JL: Var du aldrig rädd då? I romanen finns det kalla kriget i bakgrunden, eftersom det kom ut 1972 och filmen 1978. Vi följer en grupp vilda kaniner som förutom mänskliga framsteg hotas av en totalitär kaninkoloni. Det finns också en atmosfär av klimathot här.

AH: Det hela var lite läskigt! Och då tänker jag inte bara på hunden utan bar överkropp som kändes som tagen direkt från en fetischklubb. Utan mer av den där bistra postapokalyptiken som präglade föreställningen. Det är långt ifrån den gröna kullen vi minns från filmatiseringen. Och kaninen är så tacksam: rädd för precis allt, flyktbenägen och med en inte alltid så hälsosam flockmentalitet.

JL: Samtida kraftdjur! På tal om postapokalypsen så läste jag precis Maina Arvas recension av “Vredens druvor” på Dramaten, en produktion som visuellt flyttade den stora depressionen ut i rymden. I “The Long Flight” är det också väldigt rymdgrått och glödande himlakroppar projiceras i bakgrunden.

AH: Men jag tycker att det blir inkonsekvent. Det finns ett allvar i scenografin, och så skavs det av lite. Mørk-Eidem vill onekligen få oss att verkligen se människan i djuren. Kaninöronen ersätts av vargsnitt och de totalitära kaninerna har bomberjackor.

JL: Gerhard Hoberstorfers grymme general har till och med boxningshandskar. Men det inkonsekventa och inbjudande går kanske hand i hand, att det ska finnas något för alla.

AH: Det blir rörigt när tre parallella “få honor till kolonin”-historier ska skildras i spel-i-spel-flashbacks. De liksom glider ihop och det blir svårt att behålla spänning och engagemang. Skämten om mäns ovilja att ta itu med kvinnoskämt som att gräva kändes lite trötta.

JL: Relativt söt som incels ansett i alla fall.

AH: Även om Hassel faktiskt är ledsen som karaktär. Så underbart! Men annars tror jag att Mørk-Eidems vill visa oss just styrkan i kollektivet, där alla får vara med och har en plats. Cupen har en stor roll här och spelas av en kille med Downs, som heter Marcus Mattisson. Mångfalden i gruppen, solidariteten. Det är trevligt.

JL: Men vad säger du? Fågel, fisk eller däremellan?

AH: Det är mer fisk för mig. Jag hade nog hoppats att Mørk-Eidem skulle komma till mig känslomässigt. Jag behöver, eller vi behöver, hans fläskiga katarsis.

JL: Man får fnys av den stora sorgen, det gör man. Istället en riktigt cool rymdscenografi, med mycket löpning och action.

AH: Tänk om Jörgen Thorsson med sitt fågelperspektiv hade fått stanna i en glidflygning. Allt finns här. Katastrofen och flykten, individen och kollektivet, existensen och döden, och så är den inte riktigt upphöjd.

JL: Du vill ha mer Tjechov.

AH: Alltid!

JL: Jörgen Thorsson, gör en flygande solotolkning av “Måsen”!

Läs fler scenrecensioner.

Jacob Lundström: grät du

Anna Håkansson: Haha. Icke! Gjorde du det?

JL: Nej. Tyvärr? “The long flight” är känd för sin extrema sorg.

AH: Sann. Det är nästan det enda det förknippas med.

JL: En berättelse om vilda kaniner som lever under hot om utrotning. Många pratar om det som ett trauma. I filmen spelas “Bright eyes” när den snälle kaninledaren Hassel nästan dör.

AH: I föreställningen är det istället ett konstant trumslag.

JL: Ja, en ensam hårdrockstrummis som häller på ett eltorn. Jag tror att “Mad Max” har varit på någons moodboard. Kaninerna bär khakis, kamouflage och hockeykuddar. Men det blir ingen musik av Art Garfunkel och därför inga tårar heller.

AH: När trummorna slocknar och det hemska som drabbade den första kaninkolonin berättas, brinner det. Men det är kanske det kontot som sätter en svall på stämningen. Mycket berättas genom berättare.

JL: Första akten är en transportsträcka. Det finns mycket historia att diskutera.

AH: Precis. Föreställningen tappar sin känsla där, och lyckas inte hitta det fantastiska i myllret av karaktärer.

JL: Vad gjorde du istället för att gråta?

AH: Jag skrattade en hel del och fick lite pirrigt obehag av det söta slutet, när barnen kom in och kramade om Hassel.

JL: Det var grädden på moset för mig på i-Kulturhuset Stadsteatern. Hur framgångsrika är den här typen av breda föreställningar? Är det teater för alla eller för ingen?

AH: Jag tycker att de brukar lyckas ganska bra ändå, med det där glada och inbjudande.

JL: Alexander Mørk-Eidem, som är en av teaterns huschefer, har bland annat gjort “Djungelboken” tidigare. Är det ett vinnande koncept att leka med kända historier?

AH: Ja, jag gillar nästan alltid hans anpassningar. Han hittar oftast in i verkets kärna, även om man en eller två gånger hinner tänka att det bara är gratis populärkulturella föreningar på ett tema.

JL: Jag utvecklade någon form av allergi mot “Red Snake” i år. Det är skillnad på att vara inbjudande och att göra klängig publikfri affischteater. Spectre utan gränser också.

AH: Jag såg den aldrig, och var inte så förtjust i “Cyrano de Bergerac” men tyckte att både “Djungelboken” och “De tre musketörerna” rockade. Då föredrar jag när han tar sig an Tjechov.

JL: Ja, jag var väldigt förtjust i “Morbror Janne”, hans tolkning av Tjechov i Dalsland, men den sålde förstås inte lika många biljetter.

AH: Som regissör har han en rikedom av fantasi och förmågan att skapa subtila höjder mitt i all bombasm. Här har jag bara missat det sistnämnda.

JL: Jag blev i alla fall glad när Jörgen Thorsson gjorde entré.

AH: Älska honom. Han gör en väldigt tuff och edgy version av måsen i berättelsen, som flyger runt ovanför våra huvuden och interagerar med publiken. Han är värd en recension i sig själv.

JL: Eller en egen föreställning. “Se Jörgen Thorsson flyga över scenen i skrämmande hastigheter”.

AH: Jag köper en biljett bums! Men jag tycker mest om när han också kan vara tragisk, som i “Morbror Janne”. Det finns inget utrymme för det, för det är ett jäkla gäng att hålla reda på och försöka hugga fram karaktärer ur.

JL: Var du aldrig rädd då? I romanen finns det kalla kriget i bakgrunden, eftersom det kom ut 1972 och filmen 1978. Vi följer en grupp vilda kaniner som förutom mänskliga framsteg hotas av en totalitär kaninkoloni. Det finns också en atmosfär av klimathot här.

AH: Det hela var lite läskigt! Och då tänker jag inte bara på hunden utan bar överkropp som kändes som tagen direkt från en fetischklubb. Utan mer av den där bistra postapokalyptiken som präglade föreställningen. Det är långt ifrån den gröna kullen vi minns från filmatiseringen. Och kaninen är så tacksam: rädd för precis allt, flyktbenägen och med en inte alltid så hälsosam flockmentalitet.

JL: Samtida kraftdjur! På tal om postapokalypsen så läste jag precis Maina Arvas recension av “Vredens druvor” på Dramaten, en produktion som visuellt flyttade den stora depressionen ut i rymden. I “The Long Flight” är det också väldigt rymdgrått och glödande himlakroppar projiceras i bakgrunden.

AH: Men jag tycker att det blir inkonsekvent. Det finns ett allvar i scenografin, och så skavs det av lite. Mørk-Eidem vill onekligen få oss att verkligen se människan i djuren. Kaninöronen ersätts av vargsnitt och de totalitära kaninerna har bomberjackor.

JL: Gerhard Hoberstorfers grymme general har till och med boxningshandskar. Men det inkonsekventa och inbjudande går kanske hand i hand, att det ska finnas något för alla.

AH: Det blir rörigt när tre parallella “få honor till kolonin”-historier ska skildras i spel-i-spel-flashbacks. De liksom glider ihop och det blir svårt att behålla spänning och engagemang. Skämten om mäns ovilja att ta itu med kvinnoskämt som att gräva kändes lite trötta.

JL: Relativt söt som incels ansett i alla fall.

AH: Även om Hassel faktiskt är ledsen som karaktär. Så underbart! Men annars tror jag att Mørk-Eidems vill visa oss just styrkan i kollektivet, där alla får vara med och har en plats. Cupen har en stor roll här och spelas av en kille med Downs, som heter Marcus Mattisson. Mångfalden i gruppen, solidariteten. Det är trevligt.

JL: Men vad säger du? Fågel, fisk eller däremellan?

AH: Det är mer fisk för mig. Jag hade nog hoppats att Mørk-Eidem skulle komma till mig känslomässigt. Jag behöver, eller vi behöver, hans fläskiga katarsis.

JL: Man får fnys av den stora sorgen, det gör man. Istället en riktigt cool rymdscenografi, med mycket löpning och action.

AH: Tänk om Jörgen Thorsson med sitt fågelperspektiv hade fått stanna i en glidflygning. Allt finns här. Katastrofen och flykten, individen och kollektivet, existensen och döden, och så är den inte riktigt upphöjd.

JL: Du vill ha mer Tjechov.

AH: Alltid!

JL: Jörgen Thorsson, gör en flygande solotolkning av “Måsen”!

Läs fler scenrecensioner.