Teater
“Havet vid vägens ände”
Av: Neil Gaiman.
Dramatisering: Joel Horwood. Översättning: Christian Ekvall. Regi: Maria Löfgren. Scenografi och kostymdesign: Eilev Skinnarmo. Koreografi: Melker Sörensen. Ljusdesigner: Patrik Bogårdh. Kompositör: Anders Ortman. Medverkande: Lydia Ahlsén, Kim Bergqvist, Evamaria Björk, Cecilia Borssén, Tobias Borvin, Annika Kofoed, Elin Norin, Robert Olofsson, Silan Maria Budak Rasch. Scen: Helsingborgs stadsteater. Speltid: 2 timmar 20 minuter
En död man i en lånad bil. Konstiga mynt som börjar dyka upp från ingenstans. Objudna gäster som lämnar livslånga spår efter sig. Inte ens mot slutet förstår man helt vad som har pågått i Neil Gaimans självbiografiska saga “The Ocean at the End of the Road”. Kanske är det just det som gör historien så kuslig – att så mycket förblir dolt. När scenversionen nu får Sverigepremiär på Helsingborgs stadsteater rekommenderas den för åtta år och uppåt, men kanske är det framför allt de vuxna i publiken som känner blodet frysa.
En man (Tobias Borvin) återvänder till sitt barndomshem, följer stigen ner till den lilla ankdammen. Var det ett hav, en öppning in i evigheten? Då är han plötsligt tolv år igen och vi får veta hur han faktiskt fick det där hålet i hjärtat. I sin produktion spelar regissören Maria Löfgren på en slags emblematisk bild av engelsk barndom, där små ensamma pojkar läser gulnade exemplar av “Peter Pan” och Narnia-böckerna. Här är det en namnlös storebror (Lydia Ahlsén) som tvingas ta upp kampen mot ondskan i en berättelse som inte riktigt kan avgöra om den vill bli en konkret fantasiberättelse eller en metafor för barndomens utsatthet. Cecilia Borsséns djävulskt chockerande rosa hushållerska rymmer båda, och skruvar upp ångesten till max. Jo, en ensam pojke måste ha en vän, och med den modiga Lettie Hempstock (Silan Maria Budak Rasch) bildas en ung ödesgemenskap som dagens publik kommit att känna igen och älska genom moderna klassiker som “It” och “Stranger things”. “.
“Havet vid vägens ände” är en berättelse som i sin grundstruktur har vissa dramaturgiska problem, där nya lokaler ständigt slängs in i handlingen och aldrig riktigt hinner etableras innan de måste bekämpas. Så den överbelastade handlingen skapar paradoxalt nog en känsla av stillhet på scenen, av ojämn energi och ständiga omstarter.
Istället hålls föreställningen samman av stämningar och explosiva visuella effekter, som när barnen simmar genom luften och vänder sig ut och in på tillvarons dimensioner. Scenografen Eilev Skinnarmo visar ingen nåd när det kommer till vidriga detaljer, och hans spöklika träd liknar gamla cyklar som fiskats upp ur grumligt vatten och aldrig återhämtat sig. På Letties gård hem vimlar scenen av möbler, prydnadssaker, tekoppar och spetsgardiner; detta är en fristad som också bär på en stor sorg. Mellan de två vännerna finns en estetisk kontrast som säger något om att välja väg i tillvaron – och att båda alternativen har ett pris.
Läs fler scenrecensioner här och fler texter av Kristina Lindquist här.
