Teater
“Pimple pop”
Av Robin N Spegel.
Regi: Lisa Färnström. Scenografi och kostymdesign: Johanna Mårtensson. Mask och peruk design: Alexander Wernersson. Filmfotograf: Milja Rossi. Medverkande: Emily Jankkila, Bodil Malmberg, Elina Norén Sandberg, Nina Rashid. Scen: Unga Klara, Stockholm. Samproduktion med Västmanlands teater. Längd: 1 timme. Rekommenderas från 13 år.
Nästa år firar Unga Klara 50 år, men redan i december blir det dans och samtal här till minne av Suzanne Osten. På den här scenen har hon tillsammans med sina medarbetare och följare sprängt gränserna för vad som ansågs möjligt att röra inom scenkonst för barn och unga och alla, och jag menar verkligen alla – från spädbarn till gamla – vi har varit rörd. Rent skakat till kärnan. Inget ämne är för tungt. Inget barn utelämnats. Fan vad vi saknar henne.
Att Robin N Spegels “Pimple pop”, efter en spelning på Västmanlands teater, är den första föreställningen som har Unga Klaras premiär sedan Ostens död är en liten hyllning i sig. För här kombineras ren scenenergi med ett narrativ i paritet med de unga som den gestaltar. Om historien är okomplicerad, ett triangeldrama mellan Kela, Minoo och Ville där vänskapen sätts på prov på grund av förälskelsen, är Lisa Färnströms iscensättning desto mer vindlande. Inte minst tack vare de återgivna bilderna från alla kameror som antingen är monterade på olika ställen i scenrummet eller drar ut gränserna för detsamma genom att följa med karaktärerna ut genom teaterns dörrar.
Jag blir riktigt glad när vi får följa med på marschen in i korridorerna under Sergel Torgs glasobelisk, som en samtida nick till Kenta och Stoffes tjurrusning genom samma kvarter i “Dom kallar oss mods”.
Ett ständigt flöde av bilder som blir omöjligt att skilja från de unga huvudpersonernas liv. Ett långfinger sträckt ut mot allt som kallas skärmförbud
Användningen av filmad element är förstås inget märkvärdigt i sig, för en kräsna scenkonstbesökare snarare ett lite trött grepp. Även här tvingas vi in i kameravinklar som ibland verkar obegripliga. Vad är det till exempel med FPAs nattduksbord som är så viktigt? Med det sagt blir bildanvändningen samtidigt en del av föreställningens mycket rastlösa nerv. En plötslig medveten, konspiratorisk blick som riktas rakt in i kameran, detaljer som ses och lyfts (Kelas mamma läser page-turneren “Älskade förbannade tonåring”), desperata röror eller vridna vinklar som förstärker skildringen av trions drogberoende. Ett ständigt flöde av bilder som blir omöjligt att skilja från de unga huvudpersonernas liv. Ett långfinger sträckt ut mot allt som kallas skärmförbud.
Att “Pimple pop” dessutom passar på att involvera filmisk dramaturgi med varvat, filmade förhörsrumsscener känns mindre relevant för historien. Här är det de relationella snarare än konstruerade spänningsmomenten som letar sig in i hjärtat. Spegels text lyckas också i konsten att involvera sprängämnen som transidentitet, fosterhemsplacering och missbrukande föräldrar utan att det blir vare sig pompöst eller krypande. Men så är det också en härlig liten ensemble vi möter. Bodil Malmbergs slarviga världsförbättrande mamma flankerar fint den unga trion, där Emily Jankkilas svartsjuka Minoo får agera sin inre dramadrottningmartyr, medan Elina Norén Sandberg och Nina Rashid ömt mejslar ut en spirande kärlek med hinder.
Unga Klara fortsätter att beröra oss alla.
Läs också:
Ingegärd Waaranperä: Suzanne Osten var viktigare än både Bergman och Norén