Teater
“Prima facie”
Av Suzie Miller. Översättning: Helena Fagertun. Regissör: Natalie Ringler. Scenografi och kostym: Rikke Juellund. Ljussättning: Torben Lendorph. Ljud: Sole Gipp Ossler. Video: Morten Just Hansen. Dramaturgi: Agnes Norlin/Anton Elmgren. I rollen: Arina Katchinskaia. Scen: Malmö stadsteater, Hippodromen. Speltid: 1 timme 40 min.
Rättssystemen har alltid haft problem med våld mot kvinnor. Länge ansågs våldtäkt vara ett förmögenhetsbrott mot offrets far eller make, och än i dag är det väldigt få anmälda övergrepp som går hela vägen till fällande dom. Även den som tror stenhårt på rättsstaten kan på något sätt förstå längtan efter en annan sorts rättvisa och Suzie Millers monolog “Prima facie” som nu har svensk premiär i Malmö är just där.
Tessa är ung, tuff och advokat – och hon tror på lagen. Advokater gör det, som hon säger, medan “åklagare tror på fängelsestraff”. Hur burk hon försvarar alla dessa brottslingar och våldtäktsmän? För att hon tror på lagen och på att vinna. Det här är ett spel, en match.
Det är långt från advokatbyrån i London till barndomshemmet i Liverpool, där mamma städar kontor liknande hennes dotters. Arina Katchinskaiai skildrar skickligt klassresenärens ambivalens och det ohjälpsamma avståndet till familjen hon lämnade efter sig. Temat känns igen från förra årets monolog på Hippodromen och precis som i “Underdog” är scenen enorm utan att kännas ödslig. Det här är en skådespelare som lätt kan göra sig större än hon är. Agil och snabbfotad verkar hon vara på flera ställen samtidigt, som en boxare. Det är så kvinnorna i sexualbrottsmålen blir måltavlor, motståndare att ta ner.
De har druckit. Hon har spottat, är inte riktigt med. När hon tar en taxi till polisen ligger våldtäktsmannen fortfarande i hennes säng
“Bara ligg där och låt mig knulla dig.” Kollegan spikar upp Tessas händer ovanför hennes huvud, håller hennes mun och utför våldtäkten. De har haft sex förut. De har druckit. Hon har spottat, är inte riktigt med. När hon tar en taxi till polisen ligger våldtäktsmannen fortfarande i hennes säng.
“Prima facie” är en pjäs som känns något daterad i en svensk kontext, där frågan om samtycke har tröskats fram och tillbaka i åratal. Det finns också något estetiskt överdrivet i den perfekta symmetrin hos advokaten som är van vid att gå hårt åt att “påstådda” våldtäktsoffer plötsligt ska hitta sig själv på deras plats. När Tessa äntligen kommer överens med den juridiska sexismen känns det som att se en advokatserie på Netflix; inte konstigt att detta har varit en hit på Broadway och West End.
Enorma skuggor kantar rättssalen inför det absurda skådespelet av tekniska detaljer där du måste försöka lista ut vems hand var på vems mun och var benen verkligen var
Men teater är en säregen konstform, där en svag text mirakulöst kan bli en stark föreställning. Natalie Ringler skapar en föreställning som lever mellan raderna, med Rikke Juellunds scenografi som bärande element. Sedan blir världen briljant fläckad när Tessa kräks berusad, och under våldtäkten är det som att hon är under vattnet. Enorma skuggor kantar rättssalen inför det absurda skådespelet av tekniska detaljer där man ska försöka lista ut vems hand som låg på vems mun och var benen faktiskt var.
När Arina Katchinskaia låter en trasig Tessa korsförhöra sig själv i duschen är det som om allt det välbalanserade och kompetenta upphör och försvinner. “Prima facie” vill så gärna vara en kraftfull vädjan om upprättelse, men fungerar bäst när den låter andra än orden tala.
Läs fler texter av Kristina Lindquist.
