Recension: Drabbande utställning om ”Hemskspråket”

Boden är en av Migrationsverkets mottagningsområden. Boden är också starkt präglad av sin militärhistoria och samtid. Nu bygger de för att bli en industristad med stålverk. Här behövs fler händer.

Det är också händerna, eller snarare fingrarna, som drabbat mig hårdast under besöket på Meira Ahmemulićs mångfacetterade separatutställning på Havremagasinet.

I luften ovanför en stor säng, vackert gjord med ett överkast av volang i siden, svävar en mängd fingrar. Verket heter “Sidenfingar” (2024). De är fyllda med ull. En kvinnas röst hörs i rummet. Det kan vara en radio som är på.

Jag sätter mig och lyssnar framför en relief i form av en blågul tunga i filtad ull, genomborrad av naglar och omgiven av reseikoner med skavd yta. Det är det “hemska språket” – konstnären betyder svenska.

Ahmemulićs utforskar ofta förlusten av ett språk, samt flytten från Montenegro till Sverige och Göteborg, att ta med sig sitt språk – och om svenskan som förlamande. Men i “Det hemska språket” är det främst klassperspektivet och minnet som kommer i förgrunden.

För manuella arbetare är arbetsolyckorna ofta allvarliga och omedelbara eller så slits kroppen långsamt. Ljudverket “När moster gav SKF fingret” (2023) och “Silk Fingers” blir tillsammans en slags hyllning till arbetarnas förlorade lemmar.

Men det är ändå “Modersmålsmordet” (2022), videoverket som också finns i Moderna museets samling, som får mig att reflektera över den tänkta besökaren. I videon lagar konstnären lammtunga på samma sätt som hans mamma alltid gjorde. Det blir smörgåsmat till barnet. “Usch” kanske den urbana medelklassen tänker. “Bra”, tycker den som äter kokt tunga från sin egen slakt istället.

Med dagens Boden som ett sammanhang öppnar det dörrar till tolkningar som jag inte är säker på att Ahmemulić och curatorerna, mer vana vid utställningsutrymmen i en större stad, har tänkt sig.

Här i militärstaden möts nu de gamla arbetarna och de nya från hela världen i en större berättelse om svensk nationalism, kolonialism och förlorade språk. Och genom utställningen aktiveras minnet av att ha sett tidigare generationer bli offer för arbetsolyckor eller förminskas av svenska på grund av dialekt eller nationellt minoritetsspråk.

Ahmemulić bearbetar förlusterna med ilska och praktiskt arbete; att sy fingrar och koka tunga. Så en del av det förlorade språket och förlorade klarheten kan återställas, och skammen läggas på dem som inte förstår vad som pågår.

Läs mer om konst på dn.se