Recension: Fascinerande jakt på mammutens gåta

Det är märkligt att gamla skolaffischer har förpassats till mainstream heminredningskitsch, när många av motiven fortfarande är så originella. Rent absurt. Paleontologiska illustrationer till exempel. Silurhavet med trilobiter! Mammoth tittar ut över ödsliga vidder!

Särskilt mammutplaketten finns i min ägo – ett stackars ensamt djur som stirrar tomt på ett utdött hav. En melankolisk scen.

Samtidigt är bilden orimlig. Konstnärens blick är blicken från ett tidsresande spöke. Om just denna mammut hade porträtterats på en grottvägg när människor och mammutar levde sida vid sida, hade bilden inte sett ut så här.

I boken “Vem dödade”. Ensam pojke?” skriver Jesper Nyström bland annat om hur mammutar avbildades i grottkonst.

Nyström är vetenskapsjournalist, tidigare forskare och doktor i fjällekologi. Han har även varit redaktör på Forskning & Framsteg och vid tidpunkten för boken arbetar han fortfarande på tidskriften samtidigt som han kallar sig forskare. Eller utredare. Med det självpåtagna uppdraget att undersöka mammutens utrotning som om det vore ett mordmysterium.

I sitt utforskande går Nyström igenom allt från grottkonst till paleontologins senaste landvinningar. Forntida konstnärer brydde sig inte om perspektiv eller skala. Visserligen finns det några någorlunda verklighetstrogna skildringar av mammutar. Men lika ofta, enligt Nyström, “märkliga varianter med magar som buktar inåt och ben som är för långa.” /…/ Helfigurer, halvfigurer och huvuden låter. Det finns ingen horisont. Djuren flyter fritt och glider sömlöst mellan väggarna och taket i grottan”.

Det finns många teorier om konstens ursprung: skuggkonturer kanske, stiliserade klansymboler eller rituella bilder. De senaste fynden är att målarna grumlades av bristen på syre som uppstod när facklor användes i trånga utrymmen – mammutskisserna är hallucinationer, skapade i trans.

Det här gäller definitivt inte mitt mammutstänk. Här har vi en nagelnykter och säkerligen hyperrationell utbildningsfascistoid tysk som heter Pfizenmayer, som är viktig inom mammutforskningen av flera anledningar. Nyström nämner honom inte, men han arbetade bland annat på S:t Petersburgs zoologiska museum och var med i expeditionen där det första mammutkadavret grävdes upp.

Pfizenmayer har uppenbarligen järnkoll på varenda penseldrag i renderingen av mammuten. Ändå sätter bilden igång min fantasi som om konstnären var hög på syrebrist. Vad exakt stirrar mammuten på? Det deprimerande skenet rakt ut från ingenstans kunde ta plats på den eländiga Wrangels ö långt upp i Arktis. Så här såg nog livet ut för Lonely boy, förmodligen den siste i sitt slag och enligt Nyström “en symbol för gränslös ensamhet”.

Det är med kvarlevorna efter Lonely boy som Nyströms utredning startar. Närmare bestämt en tand. Det väckte stor uppmärksamhet när det daterades: denna individ dog för bara 4000 år sedan. En liten population fanns alltså kvar på den ensamma ön långt efter artens storhetstid på den vidsträckta mammutstäppen, som dominerade jordklotet ofattbart länge och sträckte sig över delar av USA, Centralamerika, Europa, Sibirien och Alaska. Plus enorma områden som nu är hav, till exempel Doggerland i Nordsjön.

Jag ska inte förstöra de ytterligare upptäckterna kring tidpunkten för Lonely boys död, men med honom som utgångspunkt ställer Nyström frågan om varför hela arten försvann. Och samtidigt med den en rad andra vansinnigt stora arter från megafaunan, till exempel jättegrottbjörnen, jätte sengångare (stor som en elefant) och sabeltandad tiger.

Det var nog en förändring klimatet som dödade mammutstäppens missanpassade och monster. Det finns visserligen också hypoteser om att människan utrotade hela arter genom jakt, alternativt att djuren dog ut på grund av sjukdom. Men jaktstigen avskrivs ganska snabbt när det gäller just mammutarna. Så även sjukdomsspåret.

Nyström hämtar stöd från nyare forskning, särskilt den relativt nya forskningsgrenen paleogenetik, som hans vän Love Dalén arbetar med. This Love återkommer i boken som någon slags avundsvärd avatar, “paleogenetikens motsvarighet till Indiana Jones. Lika delar av forskare och äventyrare”. Love samlar in prover under extremt farliga expeditioner med militärhelikoptrar från sovjettiden, han ställs inför sibirisk kyla , isbjörnar och bisarra vetenskapsmän som heter Sergey Stackars Jesper, däremot, dricker han öl på kvarterskrogen, utövar halvhjärtad barnuppfostran, tittar på bävrar i Vinterviken och läser forskningsrapporter i trä.

Från Loves prover är det möjligt att få fram DNA-bilden av enskilda varelser, det vill säga “vem”. Då svarar Kol 14-metoden “när”. Efteråt kan strontiumanalyser ge svaret på “var och hur”, eftersom strontium, “naturens eget GPS-system”, tas upp från växternas rötter och ger en “isotopsignatur” som sprids till växtätare och sedan till rovdjur.

Paradoxalt nog gynnas paleogenetiken av klimatförändringarna. “Permafrosten utgör …/… en enorm frys full av resterna av istidens megafauna”, skriver Nyström. Att hitta mammutbetar betyder jackpott, för om du inte säljer dem till kineserna kan du läsa dem som sågade träd, även om spåren av livsförloppet är mer detaljerade, med dagringar istället för årsringar. Genom att till exempel matcha isotopsammansättningen av betar av en mammut som heter Kik med isotopsammansättningen hos växterna i området har ett forskarlag kunnat följa djuret vecka för vecka under hela dess 28-åriga liv. Kik bodde i Alaska för 17 000 år sedan.

Mammuten är en mytologisk sådan varelse i gränslandet mellan vetenskap och populärkultur. Det dyker upp både på gamla dammiga museer och i spel som Minecraft eller i tv-serier, till exempel brittiska “Fortitude” som handlar om en fiktiv stad på Svalbard där ett äckligt gammalt mammutkadaver dyker upp fullt av otäcka virus som har begravts i tusentals år och som vårt immunförsvar därför inte kan parera. Det kan förstås tolkas som naturens hämnd.

Mammuten är också uppskattad inom populärvetenskap, så Nyström är rätt person att skriva om detta. Men det finns också en del problem med den populära tidskriftsprosa som finns med i boken: väldigt korta meningar staplas på varandra, och ibland gillar jag faktiskt inte Nyströms faderliga humor, som när han är på utflykt med hans son: “Vi är i skogen. Utkörd från hemmet av familjeöverhuvudet som anser att vi lägger för mycket tid på dataspel och utredningar.

När en modern man kallar sin partner för “familjens överhuvud” är steget inte långt till den krypande gubben i hatten som refererar till sin fru som “regeringen”. Det är inte kul, bara ren gammal masochistisk hipstersexism, där kvinnan – som lika gärna skulle vilja bli av med odugliga hanar och därför skickar ut dem för att skruva runt och vara kreativ och mysig i skogen – placeras på den vanliga gamla pseudon -feministisk piedestal . Men det blir inte jämställt bara för att mannen skojar om att partnern har tilldelats rollen som vd för familjen.

Klart du kunde ha det se mellan fingrarna att humorn ibland kantrar, om det inte vore för att den säger något om genren som sådan, och faktiskt om manlighetens självbild. Dels har det att göra med engagemanget hos vissa facklitteraturförfattare. Facklitteraturen behöver faktiskt inte spela ståuppkomedi för att bli läst, och Nyströms bok håller fortfarande, enbart på grund av hans sätt att göra forskningen begriplig. Dels speglar skämtandet ofta en sorts manlig omedvetenhet om sin egen bortskämdhet. För det här är ett riktigt macho-ämne, och det handlar inte bara om superhjälten Love.

Under ytan mullrar idén om Manlig Ensamhet ständigt, både vad gäller mammutar och i Nyströms undertext om sig själv. Hans små episoder ur vardagen kan tolkas som att det är, och alltid har varit, en stor synd om de förtryckta männen, som inte vågar avvika så härligt oförsiktigt från familjestyret förrän hustrun är frånvarande, det vill säga han låter barnen hoppa över kvällens tandborstning när hustrun är ute på “galleri” och därmed “vittnen saknas”.

För så här är det: Mammutar lever, precis som elefanter, i matriarkala familjegrupper. När hanarna blir könsmogna stöts de bort och driver omkring ensamma. Betydligt fler hanar än honor har hittats i lämningarna, vilket sannolikt beror på att hanarna både är mer klaniska och mer riskbenägna, att de dör på främmande platser, oftare av olyckor. Att Kik fyllde 28 är ingen triumf utan en undergång: den normala livslängden för en mammut är 60 år. Men även om hanarna är hopplösa och gör allt för att snubbla in i undergång, gör Nyström också en vacker litterär poäng, som här, när han visualiserar den ensamma pojken på Wrangels ö:

”Platsen är ödslig och karg. En mosaik av sand, sten och små oaser av vegetation. Iskall. Det berör honom inte. Han är immun mot kylan /// Reser, orädd. Född att vandra.”

Är det bara jag som läser du någon form av manlig fantasi här? Blandningen av frihetslängtan, sentimentalitet och självömkan är huvudkomponenterna i mansrollens källkod. På så sätt gestaltar berättelsen om Lonely boy, förutom att förmedla fascinerande fakta, även den manliga önskedrömmen att vara en Lonesome cowboy i vildmarken (om än på lagom avstånd från närmaste salong).