Recension: ”Fem scener Norén” på Dramaten

Det är midnatt och en blond kvinna rycker metodiskt av en vinflaska. En vän – mer vardaglig och bitter – frågar sin man varför han inte vill ha henne längre. Sa någon Norénjul? I alla fall vet folk direkt vad som menas med begreppet. Ångest och förgiftade relationer, för mycket alkohol, tragiska sexuella tillvägagångssätt och uppgörelser i eleganta rum. Noréns kärna är i det allmänna medvetandet obönhörligt sammanlänkad med en specifik fas i Lars Noréns dramatiska produktion. Allt handlar om genombrottet med hotellpjäserna, de borgerliga kvartetterna och de ibland tjekhoviska pjäserna från tidigt nittiotal.

När regissören och konstnären Markus Öhrn sätter nu upp “Fem scener Norén” på Dramerna är två av originaltexterna väldigt mycket från 1990. “Hebriana”, som Bo Widerberg regisserade för SVT, är ett familjedrama som utspelar sig i skärgården på midsommar. Yngsta dottern – en skör Opheliafigur – kommer på besök från Beckomberga. I “Så enkel er kärleken” har två par en sprudlande hemmafest efter en teaterpremiär. Medelklassen måste kläs av, hemligheter avslöjas och knivar vändas i precis rätt ögonblick. Den emblematiska norröna lyser som eldig skrift. De andra två texterna, “3.31.93.” och “Andante”, är från senare snitt – och står för något helt annat. Kan du tänka dig en mållös och halvdement Norénjul på äldreboendet?

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

I Mikael van Reis samtalsbok “Anti/Minnen” (Ersatz, 2023) är Lars Norén själv inne i det som egentligen borde anses vara kärnan i det han gör. Ett får är fortfarande ett får även om man rakar bort ullen, som han uttrycker det: “Det handlar om att ta reda på vad som är fåret i fåret så att säga.” Van Reis lyfter fram avskaffandet som den “djupa, återkommande men också tvetydiga gesten” i Noréns författarskap. Avskaffandet är paradoxalt eftersom det tar bort och bryter ner – och samtidigt bygger upp.

Kanske är det just denna dubbelhet som Markus Öhrn ägnar sig åt när han ger sina Norén-figurer groteska masker med stirrande ögon och gapande mun, tekniskt förhöjda röster och klumpigt stiliserade rörelser. Försöker hitta fåren i fårhuset. Effekten blir en sorts postdramatisk överhettning där sinnesintrycken gräver sig in i publikens medvetande, som ett överfall. Den borgerliga familjen försöker äta korv med sina missformade ansikten, den dödssjuka Lucia försöker röka med sin förvrängda mun – här finns ingen andning, ingen normalitet att vila i. Hulda Lind Jóhannsdóttir är verkligen hysteriskt rolig när hon studsar runt till ljudeffekter som en seriefigur på ett hospice, men det är också en slående bild av hypermedvetenheten om det egna jaget som kommer in i det stora ensamhet.

Ibland är allt bara outhärdligtsom med den förlamade cellisten från “3.31.93.”. Språket är färdigt och förnedring det enda möjliga förhållandet, även om Danilo Bejaranos hala fadersgestalt försöker röja fram verkligheten. Bejarano är den typ av skådespelare som ofta spelar i samma tonart, och nästan alltid får det att fungera. Här låter han sitt gängliga, svagt hotfulla utseende färga en demonisk livscoach, med besvärjelser som övergår i våld. När de sätter på en av Bachs cellosviter är det ett överraskande genidrag att själva musiken är infekterad av scenens brutalitet. Trodde vi verkligen att något skulle komma ut ur detta oskadat?

Som en teaterupplevelse är “Fem scener Norén” djupt originell, kraftfull och skakad – men kanske är detta ändå i första hand en föreställning för den som inte kan få nog av att förstå Lars Norén och hans universum. För förmodligen är det en sorts exeges Markus Öhrn ägnar sig åt?

Särskilt tolkningen av “Andante” är i alla fall magnifik. Allt som var rent språk när Norén själv satte upp pjäsen på Dramaten 2019 blir konkret material hos Öhrn. Så ensemblen dansar runt och sjunger luciasånger på äldreboendet, täckt av avföring. Om vi ​​verkligen ska prata om fasorna i dödens väntrum så går väl läckande vuxenblöjor väl knappast bort?

Det är uppenbarligen fullt möjligt att gjuta ny mening i den där Norén-julen. Och även en helt ny laddning i ett storslaget dramatiskt arv.

Läs också:

Markus Öhrn: “Det är klart att jag har undrat varför ingen ringde från Stockholm”