Recension: ”Heretic” med Hugh Grant förfärar och förtrollar.

Det första de två unga missionärsflickorna diskuterar är om magnumkondomer verkligen är större än vanliga eller om det bara är reklam. “Tänk vad du kan sälja med reklam!”, konstaterar en när kameran panorerar ut och visar annonsen på baksidan av bänken.

Marknadsföring – av lögner, varor och religion – blir ett återkommande tema i denna gotiska thriller, till en början en av de mest eleganta, roliga och genomtänkta jag sett på länge.

Upplägget är frestande: En välutbildad och grundligt cynisk gubbe – virtuos spelad av Hugh Grant – släpper in de två tjejerna i sitt hus för att diskutera religion ur alla tänkbara synvinklar. Jämförelser mellan olika utgåvor av Monopolspelet är en av dem.

Samtidigt, rEgissörs duo byggde omsorgsfullt inramningen – ett gammalt infällt hus, storm och regn utanför fönstret, knarrande dörrar och knarrande lås – så att vi hela tiden vet att det är en skräckfilm, inte ett filosofiskt kammarspel. Det får dig att lyssna som förhäxad på gamle herr Reeds förklaringar medan du spanar efter nödutgångar: Han kanske släpper ut dem om de svarar rätt på hans gåtfulla frågor?

Grant verkar inte göra annat än vad han alltid har gjort (och vad han alltid har gjort bra!): höj på ögonbrynen, ler sitt sneda leende, gör alltför höviska och lite komiska gentlemannagester. Men istället för att nicka och mumla något romantiskt är det som kommer ut ur hans mun något sataniskt. “Ytterdörren går inte att öppna längre”, ler han beklagligt. “Telefonerna fungerar inte eftersom jag har metall i väggarna”, förklarar han artigt när skräcken växer.

Det hade varit alldeles för lätt att göra en skräckkomedi som glorifierar monstret och gör narr av de två sändebuden, men även om Mr. Reed intellektuellt nog är närmare filmens publik än vad tjejerna är, så väcker han – och det är det som Grants lysande lilla överraskning oss – inga som helst sympatier.

Tjejerna, å andra sidan, Sophie Thatcher från “Yellowjackets” och speciellt Chloe East (från bland annat “The Fabelmans”) är rörande när de cyklar upp och ner för trappor och pratar om porr, tro och deras utanförskap i samhälle. När de väl kliver in i bestens grotta känner vi dem för väl för att avfärda dem som troende dårar. Vi vill att de ska vinna.

Jag trodde länge att mitt ointresse för skräckfilm berodde på överkänslighet. Att vissa kan behöva känna hur hjärtat slår extra hårt och hoppa till chockerande klipp, men att andra inte behöver konstgjord hjälp för att känna. Med tiden har jag förstått att anledningen är en annan. De flesta skräckfilmare är alldeles för snabba med att överge det verkligt kusliga – mänsklig ondska, instängdhet och dödshot – till förmån för kläder och falskt blod. Du kommer att bli besviken.

Den siste mannen förvänta sig av “Heretic”, utsökt skriven av författarna bakom “A quiet place”, magiskt filmad av Chung-hoon Chung (“The Handmaiden”, “Oldboy”) och med en trio absolut koncentrerade skådespelare, är att den kommer att falla in maskeradfällan, men tyvärr är det precis vad den gör.

Det känns som att bli bjuden på en lyxrestaurang och allt, ljus, dofter, vin, sällskap, förrätter, är perfekt men tredje rätten serveras slarvigt, grått kött. Rekommenderar du den puben eller inte?

De säger att en film inte är bättre än slutet, men den här filmen är just det. Bättre än hela hans tredje akt till och med. Men tack vare en förtrollande och svalkande slutbild är den totala upplevelsen ändå givande på gränsen till att inte missa.

Se mer. Tre andra filmer med skräck- och thrillerstämning på bio just nu: “Woman of the hour”, “The substans”, “Smile 2”.

Läs mer filmrecensioner och andra texter av Kerstin Gezelius

Intervju med Hugh Grant: “Jag tycker om att ha gått över till den mörka sidan”