Recension: Magnifik mönsterkonst av Gunilla Klingberg i Lund

När det i framtiden skrivs historia om svensk offentlig konst under tidigt 1900-tal kommer de att peka på Gunilla Klingberg. Hennes postindustriella bildpussel, där logotyper och symboler upprepas i intrikata mandalamönster över stora ytor, kan likna ett slags hieroglyfer för vår tid som fungerar lika bra i stort sett var de än dyker upp.

Med både andliga och kommersiella referenser är de på en gång lättlästa och kryptiska, flexibla och detaljrika, dekorativa och subtilt subversiva.

Att bryta sig loss från en sådan framgångsformel är förstås en konstnärlig utmaning. Nu visar Skissernas museum i Lund hur Klingberg i ett par nya stora projekt, båda i Stockholm, gått mot ett uttryck som är mer förankrat.

Bild 1 av 3

Bild 2 av 3

Bild 3 av 3

Det handlar om “Whirlwind” vid Sergelpaviljongen, färdig 2021, och “Den röda tråden”, en stor design för den nya Slussenterminalen med planerad öppning 2025. Båda är verk som tolkar platsen mindre som en projektionsyta för utbytbara samtida skyltar än som ett sediment av kollektiva minnen.

Men på väldigt olika sätt.

Särskilt “Den röda tråden” imponerar. Utan att förstås sett det färdiga resultatet kan jag bara föreställa mig hur dess magnifika mönster kommer att utvecklas över golvet på den nya bussterminalen, inbäddat i Katarinaberget bakom Slussen.

Klingberg har valt att förankra sitt arbete i den textilindustriella tradition som för hundra till femtio år sedan satte sina spår på Södermalm med dussintals små verkstäder och väverier. Idag finns bara en kvar, Almgrens sidenväveri på Tjärhovsgatan, och det är ett av deras sjalmönster som har inspirerat till det virvlande, veckade tyget som pryder terminalens golvplattor.

Ett storslaget och samtidigt nästan osynligt på marknivå monument över ett livligt, till stor del kvinnodominerat industrihantverk.

Sergel Pavilions “Whirlwind” är jämförelsevis lättare, mer anspråkslös med sitt mönster av virvlande ballonger, biljetter, banderoller och annat flyktigt nästan historiskt skräp, ingraverat i paviljongens röda betongfasad. Här på museet utgör den däremot tyngdpunkten, en snusbrun koloss där paviljongväggarnas ursprungliga gjutna former skapar en kraftfull portal till utställningens intrikata, något torra presentation av Slussenterminalens olika material och mönster. lösningar.

Det är knappast publiktillfredsställande. Men med lite tålamod, en fängslande inblick i hur det går att tänka riktigt stort.

Läs mer om konst på dn.se