Recension: Maria Bodin debuterar med ”Kristinafragment”

Förra årets starkaste diktsamling var baserad på historien om en religiös eremit. Judith Kiros skrev, i “The red is the limitless”, om nunnan Julian av Norwich som bodde inmurad vid kyrkan i Norwich. “Revelations of divine love” anses vara den första boken på engelska skriven av en kvinna. Det kan tyckas vara en paradox att det är från ankaritens isolerade position som den mest radikala skriften är möjlig. Samtidigt är det förståeligt, inte minst idag. Vem vill inte mura in sig, för att överhuvudtaget kunna tänka?

Att unga poeter söker tro är inte någon vild spaning. Men precis som Kiros skriver om ensamhet, social trygghet och förortsliv, fungerar den religiösa och historiska grunden ofta som en sorts grundplan. En nunnacell att skicka ut nya dikter från.

Ali Alonzo, som debuterade i januari med den explosiva kollektionen “I’m going to be disgusting”, börjar talande nog med den första fastan, askonsdagen. I “Bokstavstro” skriver lyrikdebutanten Johanna Larsson om språk och översättning, med utgångspunkt i den kristna missionären John Chau.

Maria Bodins lyriska debut “Kristina fragment” använder främst uppståndelsemyten och bilder av Jesus, Lasarus, Simeon och öppnandet av drottning Kristinas grav. När graven öppnades 1965 undersöktes drottningens kvarlevor för att se om hon var en “hermafrodit” eller inte. Svaret var “nej”, det gick inte att bevisa.

I botten av Maria Bodins fint mejslade, rytmiskt säkra och visuellt invecklade dikter finns en rå förtvivlan. En avgrundsdjup paradox som bara myter eller religion kan hysa. Det handlar om att leva utanför kategorierna, men ändå leva sitt enda liv. Som död/levande. Kvinna/man. Talar/stummar. Delad/hel. Cerebral/kroppslig. Älskad/ensam. Historiskt medveten/ung och ny. Liten dikt vad man vill ha mycket på sig tänker jag när jag läser.

Bladen i boken är lila och mellan dikterna finns fotografier av fragment från drottning Kristinas grav. Till exempel lockar och broderier

“Om gravöppningar och kroppar” står det i början av diktsamlingen. Det är snyggt, men också en spetsig programförklaring. Sedan kommer ett citat från den persiske poeten Omar Khayyam, där likets vinångor stiger upp från graven för att berusa eller förgifta besökaren. Bladen i boken är lila och mellan dikterna finns fotografier av fragment från drottning Kristinas grav. Till exempel lockar och broderier. Den violetta färgen kan förknippas med kyrkoårets fem färger, där lila står för bot och ånger.

Jag är imponerad av Bodins arbete och omsorg, men ibland önskar jag att hon skulle släppa lös dikten och klippa säkerhetslinorna. Eftersom hon arbetar med ekofraser blir illustrationerna ibland tautologiska, det vill säga: diktens eget bildspråk riskerar att försvagas eller underordnas originalet. Det är synd, för Bodins diktrader är tillräckligt komplexa på egen hand. Omfattningsmässigt är boken ganska tunn, det hade varit trevligt med mer poesi mellan pärmarna.

“Jag säger er att språket också är en storm/ som bara skonar heterosexuella/ och stormen är från Gud.” Det finns i en av samlingens mest gripande dikter, som också avslutar boken. Den trycktes i en tidigare version förra sommaren, när tidningen “L’amour – La mort” gjorde ett samtida temanummer “Om Gud”. Dikten brottas med villkoren för kärlek och tro och åberopar historien om Symeon. Som inte fick dö förrän han såg Messias. “Varför berättar jag det här?” Frågar dikten, och svarar: ”Jag älskar dig. Du är mitt symeoniska ljus och död/ mitt språk och Kaspar Hausers kön.”

På Livrustkammaren i Stockholm finns en visning med fragment från drottning Kristinas grav. Flera av dikterna beskriver hur det är att vara där och titta på dem: “Jag står själv speglad i montern/ med gravens delar över ansiktet.”

Kan de döda spegla de levande? Kan de levande finna mening i de döda? Och vad ska vi göra med våra omöjliga kroppar, vilket språk är så dåligt på att omfatta?

Med “Kristinafragment” visar Maria Bodin att hon är en poet som har framtiden framför sig. Talangen och skärpan är här. Det är bara att mura in längre, skriva mer och låta osäkerheten förbli öppen.

Läs mer texter av Anna Hallberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.