Recension: ”Natt och aska” är ett storverk om Förintelsen

Vad skulle du göra om du fick tag på en film som visar vad som faktiskt hände i en av Auschwitz gaskammare? Det var frågan som ställdes av Claude Lanzmann, regissören bakom den klassiska dokumentären “Shoah” (1985). Hans ofta citerade svar var: “Jag skulle förstöra det”. Vad tänkte han på? När han själv lagt så mycket kraft på att låta överlevande komma till tals i sin film?

Jag stöter återigen på citatet i inledningen till Daniel Pedersens “Natt och aska” – en 440 sidor lång och på många sätt epokgörande studie av Förintelsens litteratur. Men vad menade Lanzmann?

Till en början skulle en sådan film tas ur förövarnas perspektiv: att visa det skulle vara att upprepa övergreppen. “Shoah” undvek allt arkivmaterial, alla foton – eftersom Lanzmann trodde att sådant med nödvändighet blev “fetisch”, som om sådana bevis skulle stå i vägen för faktisk förståelse och försök till empati.

En liknande oförsonlig debatt utspelade sig för tjugo år sedan om konsthistorikern Georges Didi-Hubermans essä om de enda fotografier av Förintelsens praxis som man vet har tagits av dödslägrets fångar själva: fyra bilder tagna i smyg av medlemmar i ett Birkenau “sonderkommando” som visar döda kroppar som bränns på en påle och nakna kvinnor som tvingas mot gaskamrarna. De smugglades ut till motståndsrörelsen, men gick sedan vilse.

Didi-Huberman kritiserades för att ha analyserat bilderna utifrån konstvetenskapliga ramar – när de faktiskt skildrade det “oförståeliga”, det “obegripliga”. Det var detta erkännande av Förintelsen som “det obegripliga” som Didi-Huberman sedan attackerade i sin bok “Images malgré tout” (2003, “Bilder trots allt”), vars inledande mening har blivit en klassiker: “To förstå något måste man kunna föreställa sig”. Om Förintelsen är något vi har en plikt att förstå, kan den inte omges av helig tystnad.

Det är så jag förstår det Pedersens utgångspunkt. Han håller delvis med om Hannah Arendts ord om att syftet med förintelselägret var “ett organiserat försök att förstöra människan” – alla band mellan människor skulle slitas sönder, även kropparna i sig skulle förvandlas till aska. Samtidigt, säger Pedersen, är det så här människor är. Vi är bevisligen kapabla att göra detta mot varandra. Det går inte att tänka bort varken det ena eller det andra. Och du får inte titta bort. Vi vet att de sista vittnena till Förintelsen nu är på väg att lämna oss. Litteratur, eller med Pedersens ord “litteraturerna”, är vår väg till förståelse.

Som förläggare har Pedersen tidigare publicerat flera av de verk han diskuterar, från Jean Améry till Primo Levi. Nu tar han ett stort helhetsgrepp, försöker systematisera och definiera. Men han gör det på ett envist sätt. Den som letar efter författarbiografier eller boklistor kan plocka upp dem längs vägen: Pedersens tillvägagångssätt är att framställa förintelselitteraturen just som en resa.

Istället för att ordna kronologiskt närmar han sig det skrivna som helhet. Han arrangerar texter från olika genrer utifrån specifika stationer. Vardagen före utvisningen; gettot; resan instängd i godsvagnen; lägret; efterdyningarna för de överlevande. Den som vill ha en traditionell överblick kan bli frustrerad. Men de som i enlighet med Didi-Hubermans tes vill “förstå” anammar upplägget.

Pedersen berör, närmast in hastigheten, de svåra frågorna som vanligtvis förknippas med Förintelselitteratur: Vem får skriva vad? Måste litteratur om detta ämne baseras på personlig erfarenhet? Kan det vara fiktion? Varför tog det minst ett decennium efter kriget för läsare och kritiker att förstå vikten av dessa skildringar? Men hans syfte är inte att svara på dem, utan att peka på vad den växande litteraturen själv vill säga.

Jag noterar också att Pedersen uppehåller sig särskilt vid de texter som handlar om väktares och soldaters grymhet mot barn

I Pedersens presentation passar olika genrer och skrivstilar sida vid sida; poesi och pjäser (Peter Weiss), dagböcker (Anne Frank), självbiografiska romaner (Kertész och Levi), några helt fiktiva försök till empati. Längs vägen stannar han till vid några mindre kända skrifter, som den ungerske modernisten Miklós Radnóti, vars sista dikter bokstavligen grävdes upp ur massgraven med kroppen och överlämnades till hans änka. Eller den tjeckiske Auschwitz-överlevaren HG Adler, vars “Eine Reise” (1962) länge bojkottades av tyska förlag, eftersom dess modernistiska form ansågs “stå i vägen” för de upplevelser den skildrade.

Han berättar historien om pseudonymen “Ka-Tzetnik 135633” (Yehiel De-Nur) som mest använder tidningskioskens litterära klichéer och uppriktigt säger att han inte ser sig själv som en författare av litteratur – utan av “krönikor från planeten Auschwitz”. (De-Nur kollapsade efter en stroke när han vittnade mot Eichmann i Jerusalem 1961.) Deras texter bildar, trots alla olikheter, konturerna av förintelselägrets erfarenhet – just genom olikheter och mångfald.

Pedersens formval gör vad den ska. Han är inte ute efter att skilja agnarna från vetet eller kritisera enskilda författare, utan att svara på frågan: vad lär vi oss av förintelsens litteratur? Vilka upplevelser återkommer tills vi inte kan undvika dem? Litteraturen växer på sina egna villkor, i olika riktningar, och det är vad den vill berätta för oss. Jag återkommer till hans bok när jag återvänder till Primo Levi’s eller Nelly Sachs. Det är nu omöjligt att komma förbi. För den som vill “förstå” är detta en viktig bok.

Jag noterar också att Pedersen särskilt uppehåller sig vid de texter som berör vakternas och soldaternas grymhet mot barn, det ointresserade, kalla våld som riktas särskilt mot dem. Samma observation finns i ett centralt citat av Primo Levi, om den speciella blicken av ointresserad grymhet:

“Den blicken var inte en blick från person till person. Hade jag kunnat förklara den där blicken, som gavs till mig som genom en glasvägg (…) hade jag kunnat förklara den blicken, skulle jag ha hade också förklaringen till kärnan i Tredje Rikets stora galenskap.”

Läs fler texter av Ola Larsmo med flera från DN:s bokrecensioner