Recension: ”Sagan om ringen. Striden vid Rohan” är för platt.

En Lord of the Rings prequel i anime-stil? Snacka om nördkultur drömäktenskap. Ursprunget till projektet är inte en så våt dröm: New Line Cinema var tvungen att producera något för att behålla filmrättigheterna till Tolkiens fantasyromaner. Även om utseendet är nytt så hör “Sagan om ringen” till. The Battle of Rohan” hemma i samma universum som Peter Jacksons Sagan om ringen-trilogin, förankrad i början med en låt lånad från Howard Shores gamla musik och senare förseglad med ett gästspel från Saruman själv som ser ut och låter som Christopher Lee (du måste ha använt en gammal ljudinspelning).

Vi är 183 år före Frodos äventyr, platsen är Rohans rike. Bild-perfekt som det antyder – om du letar efter nya skrivbordsbakgrunder, det vill säga. Animationerna av den japanska studion Sola Digital Arts lämnar mycket övrigt att önska när det kommer till liv. När karaktärer inte pratar står de stilla. De blir lite mer rörliga när de springer, rider och slåss på vidsträckta slätter där knappt ett enda grässtrå rör sig. “Tyst vind” skulle vara ett fint sätt att beskriva driftsekonomin.

För vissa anime-fans kommer att lära sig att det blir en kulturkrock när engelska röster kommer ut ur de stela karaktärernas munnar (även om det var länge sedan fantasykaraktärer förväntas tala med brittisk accent). Brian Cox auktoritära röst i företagsimperiet gör kung Helm Hammerhand till en riktigt hård men rättvis badass. Han vägrar att böja sig eller låta sig övertalas när den ambitiösa Lord Freca, prydd med en Mike Tyson-liknande stamtatuering i ansiktet, försöker få sin kallblodiga son Wulf bortgift med Helms enda dotter: Héra (Gaia Wise).

Inte ens Wulfs och Héras förflutna gör henne mer positiv till äktenskapet, varken med honom eller med någon annan. Hon vill vara ledig, åka och fänga. Att fortsätta leva på det sätt som gjorde henne känd som en envis vilde. Tolkiens berättelser må fungera som förebilder, men här påminner framför allt Miyazakis hjältinnor.

Konflikten hettar till när filmens ledare hamnar i ett slagsmål som tar abrupt slut när Freca dör av första smällen.

Konflikten hettar till när filmens ledare hamnar i ett slagsmål som tar abrupt slut när Freca dör av första smällen. Snart är familjerna i krig, Helms rike raseras och vintern kommer. De överlevande tar sin tillflykt i bergen – senare känd som Helm’s Gap.

Den klassiska striden om tronen har några ess i rockärmen – särskilt de enorma varelserna, inklusive elefantdjur och ett tentaklerat träskmonster – men i det stora hela handlar det om stora strider, där kvaliteten på animationen sänker handlingen till hälften. När kameran är som mest pompös och kretsar runt maktsamlande krigare, blir den platt, ryckig och livlös. En allmänt släppt studioproduktion borde inte vara så lik en AI-genererad fanfilm.

Sedan är jag ändå i grunden positiv till filmens kreativa duo, regissören Kenji Kamiyama och producenten Joseph Chou, som bland annat ligger bakom “Ghost in the shell SAC_2045” (2020–2022) och “Blade runner: Black lotus” ( 2021–2022). Den här gången misslyckas de med att lägga till nya kryddor till en gammal franchisegryta.

Se mer. Bättre fantasy för animefansen: “Nausicaä från vindens dal” (1984), “Wicked city” (1987), “Svartklöver: Trollkarlkungens svärd” (2023).

Läs övriga film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Sebastian Lindvall