Recension: ”Snödrömmar” blandar samisk tro och sociala medier.

Svenska kalendermakare gillar saker som glittrar. Främst då magiska stenar som styr universum, eller åtminstone den del av tillvaron som fungerar som lekplats för juläventyr. Förra året var den farliga bergsnrollen på väg att vakna av att en människa tog den heliga bärnsten och det var upp till barnen att rädda julen. I 2017 års julkalender har kristallen som styr tiden i universum försvunnit, och de små måste kliva in för att ställa till rätta.

I “Snödrömmar” ser vi ett själfullt stycke “gavmolit”. En grön ädelsten som är en levande symbol för bandet som finns mellan människor och det mytiska Saivo-folket. När en girig välgörare stjäl stenen kan inte Gavmofjällets ande vila, och då faller ingen snö. Så barnen måste… Ja, du fattar.

I det här fallet hjältarnas namn är Ristin och Aila – två samiska systrar vars hårt arbetande mamma Maggan (ingen pappa syns) driver ett småskaligt skidhotell. Utan snö, inga gäster, och om det inte kommer snart måste rörelsen säljas och familjen lämna marken som varit deras sedan urminnes tider.

Men så kommer Mat-Olle, en stark influencer från Stockholm, och hans “social media manager” (läs helst på svenska) – och Maggan blir röd i ansiktet för att paret ska trivas och förhoppningsvis sedan rekommendera hotellet till sina många följare .

Ännu viktigare är dock att få kontroll över ordningen på magiska saker, och som tur är visar det sig att 13-åriga Ristin är en av de utvalda, en av få människor som kan flyga med korpar, prata med björnar och viktigast av allt, ha en förmåga att se det annars osynliga Saivo-folket

Julkalendrar på SVT är dyra saker, men i år verkar budgeten vara av mindre sort, åtminstone att döma av miljöerna i parallellvärlden Saivo, som i princip bara verkar bestå av ett fåtal hus och en intilliggande liten dunge av glittrande träd. Och den där heliga stenen ser så plastig ut att den kunde ha plockats från förskolans pysselhörna. Dessutom är nivån på skådespeleriet, bitvis, ojämn som ett ojämnt spår – som det ibland kan bli när mindre erfarna skådespelare/amatörer är i farten.

Tur då att de backas upp av en trio proffs vars insatser lyfter stämningen när jag plöjer igenom två dussin 14-minuterslåtar på kort tid. Måns Nathanaelson gör Mat-Olle till en ynklig men älskvärd predette och Olle Sarri framstår som den förvirrade Sören, som inte tycker att han passar in någonstans utan gissar att han kanske fortfarande har lite samiskt blod i sig.

Christine Meltzer spelar i sin tur den häxroll som är viktig för alla sagor, om än i en mindre sagolik framtoning: kommunstyrelsens ordförande Lena. En falskt leende kvinna med polerat management lingo, som vill ha tillgång till den dyrbara kristallen. Meltzer förvandlar sin pamp till en vandrande grimas, i ett medvetet överspel som faktiskt är ganska underhållande, men hon har också fått många roliga repliker. Som när Lena föreläser sin assistent som vill ha ersättning för sveda och smärta för att han blev attackerad av en björnliknande man:

“Att slåss mot björnar är inte en del av din arbetsbeskrivning, det gjorde du på din fritid.”

Lärdomarna som de tre rollerna bär med sig presenteras tydligt och pedagogiskt, men det är som det ska, julkalendern riktar sig inte i första hand till konservativa tv-kritiker…

Alltså en berättelse förankrad i såväl vardagslivet som den drömska andevärlden, sociala medier och uråldrig folktro – visserligen utspelad i en samisk miljö, men eventuella meningar om urbefolkningens rättigheter finns längst bak i fonden. Föreställningens högljudda berättare – flickornas döda mormor – talar mer allmänt om ansvar och framför allt om respekt för naturen. (Som väntat är det främst stockholmare som bryter mot den regeln. Vi är inte populära där uppe. Inte heller.)

Nå. Manusförfattarna har inte bara lånat kristallen från sina föregångare. Berättelsen om en utvald person som har gåvan är en ofta använd trop i olika fiktioner, från Nya testamentet till “Harry Potter”. Så nej, årets julkalender är inte alls nyskapande, blir inte en av klassikerna, men mitt engagemang räcker ändå fram till julafton. Jag vill inte riskera att missa något av Lenas alla hyss från kommunen.

Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin

Första samiska julkalendern: “Detta kommer att gå till historien”