Recension: ”Vaiana 2” bjuder på nytt havsburet äventyr.

Finns det en enda Disney-uppföljare som överträffar originalet? “Vaiana 2” är inte en av dem i alla fall. Dels har det att göra med att den första filmen är så svårslagen: fylld av färgglada karaktärer och stora sångnummer, inom ramen för en uppfriskande okomplicerad hjälteresa.

Tillbaka i Oceanien är stämningen lika äventyrlig som förra gången. Förfäderna ger Vaiana (Wiktoria Johansson) ett uppdrag: för att säkerställa havsfolkets överlevnad måste hon hitta Motofetū, den mytomspunna ön som lider under den onde guden Nalos förbannelse. Han kan nämligen bara behålla sin makt genom att skilja folket åt. Varför det är så är inte riktigt klart, men vem är jag att ifrågasätta förfäderna?

Moana strykjärn med fingertopparna längs den stora blå färgen när hon seglar i takt med vindens hastighet. Skillnaden den här gången är att hon tar hjälp av en brokig besättning öbor. Det enda problemet är att de nya tillskotten i besättningen – en grinig gammal man, en muskulös hunk, en andlig tonårstjej – varken får tillräckligt starka repliker eller svåra prövningar för att känna sig nödvändiga.

Båten blir onödigt överbelastad helt enkelt.

Fanfavoriten Maui (Björn Bengtsson), halvguden med de levande tatueringarna, fångas till en början i de osynliga klorna på Matangi, en mystisk underjordsgudinna som med Molly Pettersson Hammars djupa själfulla röst blir fascinerande vampig. I animation är röstskådespelarna livsviktiga – de väcker karaktärerna till liv – men speciellt för en antiskurk av Matangis slag. En bra bit in i filmen är hon i första hand en röst, ett skrämmande eko i mörkret, som höjer förväntningarna på den fysiska entrén.

Det skuggiga hotet ger en försmak av den stora skurken. Vem är den här Nalo egentligen? Ett Ursula-liknande bläckfiskmonster? En Hades-figur med ett brinnande huvud? Här går de ett steg längre och låter Nalo förbli en varelse, en urkraft, en våldsamt uppslukande storm som kastar mörka moln över allt vackert. Åtminstone tills vi får en första glimt av krediterna. En obligatorisk uppbyggnad inför nästa del i sagan?

I alla fall det finns något vågat i att låta antagonismen verka i en icke-antropomorf form så länge. Det ingjuter en mytologisk kraft i konflikten. Så storskalig att fienden, på gott och ont, mer ser ut som en hotfull horisont än ett konkret motstånd.

Ibland går det havsburna äventyret i cirklar, ibland är det ingen vind i seglen. Lyckligtvis för Vaiana finns det gudar som kan ge goda råd och förfäder som kan dyka upp på himlen och visa rätt kurs. I manusets bakficka finns en ständig tillgång till deus ex machina, en högre makt som kan lösa problem, vilket jag inte menar som en kritik – upplägget smälter fint in i sammanhanget. Vaiana är trots allt inte vilken Disney-hjältinna som helst, snyggt markerad med en syrlig linje som tar avstånd från titeln prinsessa (hon verkar inte veta att den verkliga högre makten har inkluderat henne på hennes Disney Princess-sajt).

Om gudarna vill och Disney tillåter kommer vi att se mer av Moiana i framtiden. Utmaningen framöver blir att blåsa nytt liv i berättandet utan att avsäga sig vägfinnarens vindtäta karaktär.

Se mer. Äventyr till sjöss: “Finding Nemo” (2003), “Song of the Sea” (2014), “Sea Monster” (2022).

Läs övriga film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Sebastian Lindvall