Teater
“Vargarnas tid”
av Astrid Seeberger
Regi och koncept: Åsa Kalmér. Scenografi/kostym: Åsa Kalmér, ensemblen, regiassistenter. Ljussättning: Åsa Kalmér, Emil Olsson. Regissörsassistenter: Nadja Mirmiran, Maria Salomaa. Medverkande: Johanna Bohm Hermansson, Malin Crépin, Peter Engman, Etienne Glaser, Anette Sallmander, Maria Salomaa, Max Ulveson. Scen: Teaterkompaniet Tomt utrymme på Teater Guiljotin. Speltid: 2 timmar 45 minuter.
Det djupa scenutrymmet på Teater Guiljotin bildar en visuell klagan. En plats där högar av kläder bildar reminiscenser av fotografiska bevis på nazismens brott mot mänskligheten. En ödslig skokyrkogård grå av smärta, en lekplats där det förflutna också varnar för vår nutid. Som Johanna Bohm Hermansson, en ringlande vacker röst från “De döda kvinnokören”, manar och förtvivlat ropar: “Gör något, du som lever! Gör något innan det är för sent!”. Ropet slungas mot oss från tiden. av vargarna, en tid vi föreställde oss aldrig kunde komma igen, eller..?
I mitten av pjäsen ylar nazistledaren Erich Koch, mannen som trots att han var ansvarig för miljontals människors död fick sitt straff först 1959, en dödsdom som omvandlades till livstids fängelse. Koch, som mellan 1941 och 1944 var statskommissarie i det av Nazityskland ockuperade Ukraina, och sedan ska ha sagt: “Om jag möter en ukrainare som är värd att sitta vid mitt bord, måste jag skjuta honom först.”
Peter Engmans Koch rör sig som en kobra över scengolvet. Ibland stilla och bida sin tid, sedan plötsligt utfall och attackera. Laservass och totalt opålitlig. Otaliga är hans offer, men hans motvilliga medarbetare, fotografen Hans Stern (Max Ulveson) som i hemlighet smugglade ut fotografiska bevis på nazisternas övergrepp, flyr trots att Koch måste ha anat hans tysta motstånd.
Astrid Seeberger har skrivit en pjäs fylld av skräck och förtryck, en pjäs som också innehåller motstånd, stolthet och kärlek. Åsa Kalmérs regi gör att ensemblen dansant griper efter hopp och försöker gång på gång förtrolla krigets verklighet. Maria Salomaas berättare bränner sig igenom händelserna, men är också det förtvivlade vittnet som knappt kan stå på benen. Varje individ kämpar för livet och bygger sin egen mentala överlevnadsbostad.
Hans Sterns föräldrar, Etienne Glaser och Anette Sallmander, förevigar de tryggt välbekanta riterna. Max Ulvesons Stern och hans fru (Malin Crépin) klamrar sig desperat och sensuellt fast vid sin ömsesidiga kärlek och sin lille son Jacob. För det måste ändå finnas en värdighet, ett sätt att hålla ryggen fri och rak?
Scenerna växlar mellan individuella närheter och slamrande maktdemonstrationer. Ensemblen illustrerar med lysande teatralitet så olika tillstånd som torgmotion och grälla nazistledda nyårsfester med flödande champagne och fyrverkerier. Anette Sallmanders förmåga att med sitt eget visslande skjuta upp den ena raketen efter den andra är ovärderlig. En komisk ljusblixt i mörkret.
“Time of the Wolves” är tät av desperat insikt. Vad gjorde vi då? Vad gör vi nu? Den är viktig och vacker i sin svärta. Men nästan tre timmars förtvivlan är onekligen tungt.
Läs fler scenrecensioner och fler texter av Pia Huss.
