Recension: Weimarrepubliken sedd genom den unga kvinnan

Den 9 november 1918 är kriget förlorat och platsen framför riksdagen i Berlin är ett hav av röda flaggor, strejkande arbetare, svältande civila, återvändande soldater som har kastat sina kokarder. Vid middagstid meddelar kansler Max von Baden via telegrambyrå att Kaiser Wilhelm II har abdikerat. Nyheten sprider sig som en blixt. Tysklands fortsatta öde verkar stå på spel: revolution och inbördeskrig eller lag och ordning?

Klockan 14 kliver sättaren och tidningsredaktören Philipp Scheidemann, vice partiledare för det socialdemokratiska partiet, spontant ut på en av riksdagshusets balkonger och förkunnar djärvt imperiets fall och den tyska republikens födelse.

Förlossningsvärlden av Weimarrepubliken var stor, men utan Scheidemanns bravurnummer är det tveksamt om det hade kommit till stånd. Den nya konstitutionen antogs i augusti 1919 och Weimarrepubliken skulle bestå fram till Hitlers tillträde till makten den 30 januari 1933. Den unga demokratin var bräcklig och epoken präglades av politiska mord, hot om revolution, både från vänster och högern, med ständigt föränderliga regeringsbildningar, där SPD och Centerpartiet samarbetade i stora koalitioner, mot de många antirepublikanska små partier.

Tid har ägnats åt ett oräkneligt antal studier av ledande historiker över hela världen. Idag är intresset större än någonsin och nu har vi även Harald Jähners hyllade “Handtagande tider. Livet i Tyskland 1918–1933”.

Tillvägagångssättet är uppfriskande originellt. “Ingen kan tänka på Weimarrepubliken utan att föreställa sig dess slut”, lyder ett uttalande av Hagen Schulze, som sammanfattar stora delar av litteraturen. I Jähners bok finns förvisso de vanliga klustren i berättelsen om republikens undergång: revanschismen efter det militära nederlaget, krigsskadeståndet, jordavyttringarna, den ökända nödparagrafen 48 i konstitutionen, hyperinflationen 1923, efterverkningar av börskraschen 1929, resterna av den imperialistiska staten i administrationen.

Men Jähners huvudfråga är en annan. Han har skrivit en panoramaskildring av livet som det var i den nya republiken, en bok med känslor och förnimmelser.

Hur kändes det för frontsoldaterna att återvända hem från skyttegravar och ruiner, till ett Tyskland där inte en enda takpanne skadades av granater, där borgmästare och civila hyllade soldaterna med höga ord om landkärlek och hjältemod? Hur mycket stolthet måste den ärrade officeren svälja, han som förlorat sina affärer och besparingar under hyperinflationen och tvingades jobba som gigolo på lyxhotellen? Vad kände den unga kvinnan från landet när hon gick arbetslös och hungrig på Berlins gator och hörde musiken från de stora danspalatsen?

Det är den här typen av frågor han ställer, med ett konsekvent, förenande bakgrundssorl, ljudet av den nya tiden!

Stort eller smått: allt grymhet i imperiet skulle försvinna, plyschen, stuckaturen, nybarocken, knäborrarna, monoklerna, de långa kjolarna och krinolinerna, de bredbrättade hattarna, det överbelastade och onaturliga (se på en av George Grosz bilder på krigsveteraner och prostituerade, så ni förstår vad jag menar). In med den nya tiden: det rena och avskalade. Fyrkanten, triangeln, cirkeln är formerna för den nya arkitekturen, men kropparna förändras också, gesterna och rörelsemönstren, med idealmodellen i den gängliga pojkflickan, med tennisracketen under armen.

Den nya tiden är ett tid av ojämförlig innovation, skildrad av Peter Gay i en klassisk studie. Men där Gay uppmärksammar avantgardet och finkulturen, den expressionistiska teatern och Thomas Manns borgerliga romaner, är Jähners intresse för massproducerad kultur, stumfilmen, fotografiet, tidningarna, den färgade veckopressen, stenkakan.

Tidens stora författare figurerar, men som flanörer, journalister, som tidens vittnen. Alexander Döblin, Kurt Tucholsky, Siegfried Kracauer, Harry Graf Kessler, Franz Hessel är stående referenser, men också Irmgard Keun, drottningen av kontorsromaner.

Jähner understryker subtilt vikten av den nya kvinnan under hela eran. Och denna nya kvinna har sin plats i storstaden, med Berlin som epicentrum för en kosmopolitisk nöjeskultur. I de storslagna danspalatsen med lyxig art déco-inredning gungade hon ut till charleston och shimmy, oberoende och fri, med sexuell aptit.

Glossy livsstilstidningar hyllade it-girl, med en bob-frisyr, kort glittrande klänning, cigaretthållare, ibland klädd i racingutrustning framför något vrål. Den unga socialisten Ruth “Girldriver” Landshoff var en av dem, en projektionsyta för hundratusentals skrivmaskinskunniga kontorskvinnor, som som konsumenter stöttade underhållningsindustrin.

Kontorstjejerna gick varje morgon från trånga utrymmen, prydligt klädda och sminkade, till jobbet i de nybyggda kontorsbyggnaderna. De hade sina egna pengar och på kvällarna kunde de välja bland herrar och förstås även bland sina flickvänner.

Jähner är inte blind för motsättningarna i den kvinnodominerade underhållningskulturen. Förväntningar och verklighet låg ofta långt ifrån varandra. På höjden av svindeln som kunde uppstå på Moka Eftis dansgolv – förevigad i tv-serien “Babylon Berlin” – kunde många känna ett drag från avgrunden, en aning om livets bräcklighet och ungdomens volatilitet.

Börskraschen i oktober 1929 var början på slutet för stripdans, kabaréer, jazzmusik och extas. Snart skulle kvinnornas kjolar bli längre och håret likaså. De gamla stela standarddanserna från förr, inte minst valsen, kom tillbaka och tvingade de som fortfarande ville ge sig ut i nattlivet till dyra danslektioner och ett mer uppfostrat rörelsemönster. De gamla motsättningarna mellan stad och land ställdes till sin spets, och antirepublikanska partier både från vänster och höger börjar hetsa mot storstaden, där landsbygdskvinnor möter fördärv, hallickar och droger.

1932 var sex miljoner Tyskarna arbetslösa och tre miljoner permitterade. Kampen om de eftertraktade sovplatserna i gatuförvaltningssandlådorna var tuff för dem i botten. Men några ville inte inse att festen var över. Girldriver Ruths pojkvän, den 26-årige Karl Vollmoeller, var känd i hela Berlin som en erotoman och socialist. 1932, just det året, går han ut i en hyllning till bilen, som på studentbal i USA möjliggör ett otvunget sexuellt umgänge efter dansens slut. “Vad skulle dagens tjejer vara utan sina ljusblå, duvgrå eller vita cabriolet?” frågar han misstroget.

Sådana utbrott gjorde det inte lättare för republikens försvarare, pressade inför den massiva hatpropaganda som orkestrerats av nationalsocialister och andra högerradikala. Tyskarna var offer, utlämnade till kulturbolsjevismens, judiska världskonspiration, mammon och storstadsdekadens. De nygammaltyska idéerna om en högre germansk folkgemenskap radikaliserades och fann näring i den nationalistiska, lantliga Völkisch-rörelsens spännande utflykter, fackeltåg och stridssånger.

De sista kapitlen i Jähners bok är tragisk läsning, som beskriver de politiska intriger som förebådar republikens sammanbrott. Den nedåtgående spiralen börjar under krisåret 1930, då rikspresident Paul von Hindenburg med stöd av grundlagens beredskapsbestämmelser sätter parlamentarismen ur spel och utser Heinrich Brüning till ny kansler. 1932 skulle Brüning efterträdas av en annan av Hindenburgs pojkar, von Papen och von Schleicher, som intrigerade över huvudet på den maktlösa riksdagen i tron ​​att de kunde tygla Hitler. Som många andra anser Jähner att katastrofen hade kunnat undvikas.

För specialistnördar finns det bättre översikter, klassiker som Karl Dietrich Brachers “Den tyska diktaturen” (1970) eller Volker Ullrichs nyutgivna “Schicksalsstunden einer Demokratie”.

Men det finns inget att invända mot en gnistrande bok som tar nya grepp, en bok som berättar om tidens människor, om arbete och fritid, om stad och land, om förhoppningar och rädslor hos dem som bara vagt kunde gissa vad vi alla vet idag. För den som har öron att lyssna säger det också något väsentligt om den ressentiment och demagogi som idag hotar västerländska demokratier.

Läs mer av DN:s bokrecensioner

Den 9 november 1918 är kriget förlorat och platsen framför riksdagen i Berlin är ett hav av röda flaggor, strejkande arbetare, svältande civila, återvändande soldater som har kastat sina kokarder. Vid middagstid meddelar kansler Max von Baden via telegrambyrå att Kaiser Wilhelm II har abdikerat. Nyheten sprider sig som en blixt. Tysklands fortsatta öde verkar stå på spel: revolution och inbördeskrig eller lag och ordning?

Klockan 14 kliver sättaren och tidningsredaktören Philipp Scheidemann, vice partiledare för det socialdemokratiska partiet, spontant ut på en av riksdagshusets balkonger och förkunnar djärvt imperiets fall och den tyska republikens födelse.

Förlossningsvärlden av Weimarrepubliken var stor, men utan Scheidemanns bravurnummer är det tveksamt om det hade kommit till stånd. Den nya konstitutionen antogs i augusti 1919 och Weimarrepubliken skulle bestå fram till Hitlers tillträde till makten den 30 januari 1933. Den unga demokratin var bräcklig och epoken präglades av politiska mord, hot om revolution, både från vänster och högern, med ständigt föränderliga regeringsbildningar, där SPD och Centerpartiet samarbetade i stora koalitioner, mot de många antirepublikanska små partier.

Tid har ägnats åt ett oräkneligt antal studier av ledande historiker över hela världen. Idag är intresset större än någonsin och nu har vi även Harald Jähners hyllade “Handtagande tider. Livet i Tyskland 1918–1933”.

Tillvägagångssättet är uppfriskande originellt. “Ingen kan tänka på Weimarrepubliken utan att föreställa sig dess slut”, lyder ett uttalande av Hagen Schulze, som sammanfattar stora delar av litteraturen. I Jähners bok finns förvisso de vanliga klustren i berättelsen om republikens undergång: revanschismen efter det militära nederlaget, krigsskadeståndet, jordavyttringarna, den ökända nödparagrafen 48 i konstitutionen, hyperinflationen 1923, efterverkningar av börskraschen 1929, resterna av den imperialistiska staten i administrationen.

Men Jähners huvudfråga är en annan. Han har skrivit en panoramaskildring av livet som det var i den nya republiken, en bok med känslor och förnimmelser.

Hur kändes det för frontsoldaterna att återvända hem från skyttegravar och ruiner, till ett Tyskland där inte en enda takpanne skadades av granater, där borgmästare och civila hyllade soldaterna med höga ord om landkärlek och hjältemod? Hur mycket stolthet måste den ärrade officeren svälja, han som förlorat sina affärer och besparingar under hyperinflationen och tvingades jobba som gigolo på lyxhotellen? Vad kände den unga kvinnan från landet när hon gick arbetslös och hungrig på Berlins gator och hörde musiken från de stora danspalatsen?

Det är den här typen av frågor han ställer, med ett konsekvent, förenande bakgrundssorl, ljudet av den nya tiden!

Stort eller smått: allt grymhet i imperiet skulle försvinna, plyschen, stuckaturen, nybarocken, knäborrarna, monoklerna, de långa kjolarna och krinolinerna, de bredbrättade hattarna, det överbelastade och onaturliga (se på en av George Grosz bilder på krigsveteraner och prostituerade, så ni förstår vad jag menar). In med den nya tiden: det rena och avskalade. Fyrkanten, triangeln, cirkeln är formerna för den nya arkitekturen, men kropparna förändras också, gesterna och rörelsemönstren, med idealmodellen i den gängliga pojkflickan, med tennisracketen under armen.

Den nya tiden är ett tid av ojämförlig innovation, skildrad av Peter Gay i en klassisk studie. Men där Gay uppmärksammar avantgardet och finkulturen, den expressionistiska teatern och Thomas Manns borgerliga romaner, är Jähners intresse för massproducerad kultur, stumfilmen, fotografiet, tidningarna, den färgade veckopressen, stenkakan.

Tidens stora författare figurerar, men som flanörer, journalister, som tidens vittnen. Alexander Döblin, Kurt Tucholsky, Siegfried Kracauer, Harry Graf Kessler, Franz Hessel är stående referenser, men också Irmgard Keun, drottningen av kontorsromaner.

Jähner understryker subtilt vikten av den nya kvinnan under hela eran. Och denna nya kvinna har sin plats i storstaden, med Berlin som epicentrum för en kosmopolitisk nöjeskultur. I de storslagna danspalatsen med lyxig art déco-inredning gungade hon ut till charleston och shimmy, oberoende och fri, med sexuell aptit.

Glossy livsstilstidningar hyllade it-girl, med en bob-frisyr, kort glittrande klänning, cigaretthållare, ibland klädd i racingutrustning framför något vrål. Den unga socialisten Ruth “Girldriver” Landshoff var en av dem, en projektionsyta för hundratusentals skrivmaskinskunniga kontorskvinnor, som som konsumenter stöttade underhållningsindustrin.

Kontorstjejerna gick varje morgon från trånga utrymmen, prydligt klädda och sminkade, till jobbet i de nybyggda kontorsbyggnaderna. De hade sina egna pengar och på kvällarna kunde de välja bland herrar och förstås även bland sina flickvänner.

Jähner är inte blind för motsättningarna i den kvinnodominerade underhållningskulturen. Förväntningar och verklighet låg ofta långt ifrån varandra. På höjden av svindeln som kunde uppstå på Moka Eftis dansgolv – förevigad i tv-serien “Babylon Berlin” – kunde många känna ett drag från avgrunden, en aning om livets bräcklighet och ungdomens volatilitet.

Börskraschen i oktober 1929 var början på slutet för stripdans, kabaréer, jazzmusik och extas. Snart skulle kvinnornas kjolar bli längre och håret likaså. De gamla stela standarddanserna från förr, inte minst valsen, kom tillbaka och tvingade de som fortfarande ville ge sig ut i nattlivet till dyra danslektioner och ett mer uppfostrat rörelsemönster. De gamla motsättningarna mellan stad och land ställdes till sin spets, och antirepublikanska partier både från vänster och höger börjar hetsa mot storstaden, där landsbygdskvinnor möter fördärv, hallickar och droger.

1932 var sex miljoner Tyskarna arbetslösa och tre miljoner permitterade. Kampen om de eftertraktade sovplatserna i gatuförvaltningssandlådorna var tuff för dem i botten. Men några ville inte inse att festen var över. Girldriver Ruths pojkvän, den 26-årige Karl Vollmoeller, var känd i hela Berlin som en erotoman och socialist. 1932, just det året, går han ut i en hyllning till bilen, som på studentbal i USA möjliggör ett otvunget sexuellt umgänge efter dansens slut. “Vad skulle dagens tjejer vara utan sina ljusblå, duvgrå eller vita cabriolet?” frågar han misstroget.

Sådana utbrott gjorde det inte lättare för republikens försvarare, pressade inför den massiva hatpropaganda som orkestrerats av nationalsocialister och andra högerradikala. Tyskarna var offer, utlämnade till kulturbolsjevismens, judiska världskonspiration, mammon och storstadsdekadens. De nygammaltyska idéerna om en högre germansk folkgemenskap radikaliserades och fann näring i den nationalistiska, lantliga Völkisch-rörelsens spännande utflykter, fackeltåg och stridssånger.

De sista kapitlen i Jähners bok är tragisk läsning, som beskriver de politiska intriger som förebådar republikens sammanbrott. Den nedåtgående spiralen börjar under krisåret 1930, då rikspresident Paul von Hindenburg med stöd av grundlagens beredskapsbestämmelser sätter parlamentarismen ur spel och utser Heinrich Brüning till ny kansler. 1932 skulle Brüning efterträdas av en annan av Hindenburgs pojkar, von Papen och von Schleicher, som intrigerade över huvudet på den maktlösa riksdagen i tron ​​att de kunde tygla Hitler. Som många andra anser Jähner att katastrofen hade kunnat undvikas.

För specialistnördar finns det bättre översikter, klassiker som Karl Dietrich Brachers “Den tyska diktaturen” (1970) eller Volker Ullrichs nyutgivna “Schicksalsstunden einer Demokratie”.

Men det finns inget att invända mot en gnistrande bok som tar nya grepp, en bok som berättar om tidens människor, om arbete och fritid, om stad och land, om förhoppningar och rädslor hos dem som bara vagt kunde gissa vad vi alla vet idag. För den som har öron att lyssna säger det också något väsentligt om den ressentiment och demagogi som idag hotar västerländska demokratier.

Läs mer av DN:s bokrecensioner