Så kan Trump attackera medierna

I en förlikning betalar ABC 15 miljoner dollar till Donald Trumps presidentbibliotek, samtidigt som han ber honom om ursäkt.

Trump hade stämt ABC för ett avsnitt av “This Week” som sändes i mars, där programledaren George Stephanopoulos felaktigt hävdade att Trump hade befunnits skyldig till våldtäkt (en domstol har dock slagit fast att han var skyldig till sexuella övergrepp).

Datum för domstolsförhandling hade satts till april, men ärendet har nu skjutits upp.

Advokater specialiserade på yttrandefrihet och medierätt anser att ABC hade goda chanser att vinna en rättegång. Men du väljer dina strider – och det faktum att ABC släppte den här kan tolkas som en anpassning till en ny politisk situation. ABC ville inte möta en sittande president i rätten.

Donald Trump, segrande efter uppgörelsen i lördags, verkar ha fått blodad tand. Han har stämt Iowa-tidningen Des Moines Register och dess anslutna opinionsmätare för att ha publicerat en omröstning dagar före presidentvalet som visade en häpnadsväckande ledning för Kamala Harris (som visade sig vara felaktig). Trump anklagar tidningen för “fräckt valinflytande”.

Han har växlat till en högre växel i en pågående rättegång mot journalisten Bob Woodward, Watergate-känd och författare till flera böcker om Trump, och stämt Pulitzer Center för prisbelönt rapportering om Rysslands roll i valet 2016.

I en annan stämningsansökan, som lämnades in i oktober, kräver Trump att CBS ska betala 10 miljarder dollar för en intervju med Kamala Harris i programmet “60 Minutes”.

Han kommer inte att sluta:

– Jag måste fortsätta, (tidningarna) är oärliga. Vi behöver fria medier, rättvisa medier. Jag gör inte det här för att jag vill, utan för att jag ser det som min plikt, sa Trump under en presskonferens i Florida, den första sedan valet.

Yttrandefriheten har stark skydd i USA, men även om medieföretagens risker att åka fast är begränsade är stämningar både kostsamma och distraherande. Det kan vara tillräckligt hämmande.

Redan under sin första presidentvalskampanj slängde Trump förolämpningar mot pressen; under hans senaste sa han att han inte skulle ha något emot om journalister blev skjutna (kampanjens kommunikationschef förklarade efteråt att Trump inte menade det bokstavligt). Men även om reportrarna inte i första hand är rädda för att få en kula i huvudet så förbereder sig mediebolagen för eskalerade attacker.

Det har hänt i många länder där ledare och partier med autokratiska drag fått mer makt – som Ungern, Polen, Ryssland, Indien. De senaste åren har det sällan skett genom massfängelse av journalister, tvärtom genom att steg för steg metodiskt urholka deras möjligheter att arbeta självständigt.

I USA har Trump flera alternativ. Med republikansk kontroll av kongressen har Trump ganska goda möjligheter att skärpa federal lag, till exempel kring ärekränkningslagar. Han kan utöva påtryckningar på andra nationella bestämmelser om sådant som sändningstillstånd och licenser.

Det kan också handla om regler för medieägare – precis vad en enskild ägare får äga; eller i vilken utsträckning medieägare får äga även andra verksamheter. Om Trump vill sätta press på Washington Post vore det ett effektivt sätt, eftersom dess ägare Jeff Bezos också äger andra stora företag, bland dem Amazon och rymdföretaget Blue Origin.

Trump skulle också kunna uppmana justitiedepartementet att fortsätta medias användning av anonyma källor, till exempel genom att stämma enskilda reportrar, och, med hänvisning till USA:s nationella säkerhet, kräva att de avslöjar sina källor. Tänk på att sökningar efter källor inte är unika för Trump; Barack Obama kritiserades av yttrandefrihetsorganisationer för hur nitiskt han gjorde detta.

Metoden, påpekar bl.a Kelly McBride, vice ordförande för Poynter Journalism Institutekan ha en självcensurerande effekt och leda till överdriven försiktighet från redaktionernas sida – och bland källor, som om de inte känner sig säkra på att deras identiteter kommer att förbli dolda.

Samma problem lyftes för övrigt upp i debatten om lagen om utrikesspionage.

Det är också möjligt för Trump att direkt komma åt källor och whistleblowers, med hjälp av uppviglingslagar, där det kan hävdas att den läckta informationen skadar USA:s intressen.

Förra veckan nominerade han Kari Lake, en Trump-lojal republikan från Arizona med en förkärlek för konspirationsteorier och som förnekade resultatet av valet 2020, till ny chef för USA:s officiella radionätverk Voice of America, med sändningar riktade utomlands.

Trump saknar alltså inte verktyg, men hur aggressivt och systematiskt han går till väga är fortfarande osäkert. Möjligen spelar det inte så stor roll: Trumps anslutning har nog störst betydelse för den självcensurerande effekten. När Washington Post och LA Times strax före valet beslutade att de inte skulle stödja Kamala Harris som presidentkandidat såg många det som ett sätt att undvika att provocera Trump. Att tidningsägarna själva betonade att så inte var fallet har inte övertygat alla.

Genom att ge exempel med individuella stämningar mot individer eller medieföretag kan Trump skapa osäkerhet i hela branschen. Oron kan få konsekvenser för journalistiken: är en viss publikation värd risken för en utdragen rättsprocess, en påföljd – eller ett indraget tillstånd?

Christian Christensen, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Stockholms universitet (och amerikan), förväntar sig därför en mer dämpad, återhållsam journalistik från USA de närmaste åren, och understryker när jag pratar med honom att många medieföretag idag ägs. av grupper som knappast drivs av journalistiska värderingar. Storägarna vill också skydda sina intressen i andra branscher, och drar ofta nytta av statliga kontrakt och skattelättnader, och kan vara öppna för att offra lite journalistisk integritet på vägen.

Mediejournalisten Brian Stelter skämtar att Donald Trump kan passa på att springa med Disney-ägda ABC genom att använda en del av biblioteksdonationen till en speciell museiutställning för “falska nyheter”. Kanske är det inte bara ett skämt.

En allvarligare fråga är hur medieägare och redaktörer ska bemöta hoten. Där är svaren från journalistsidan samstämmiga: genom att göra vad de måste göra. Rapportera vad som händer, se över makten, var inte feg.