I ett inslag i Ekot den 30 november föreslog riksdagsledamöterna Mikael Oscarsson (KD) och Aron Emilsson (SD) att Sverige skulle öppna för att använda truppminor, alltså antipersonella minor, och klusterbomber i vårt försvar. I så fall skulle Sverige överge sin anslutning till konventionerna, med grund i internationell humanitär rättsom förbjuder användningen av dessa vapen.
Baserat på mina erfarenheter som kirurg med flera uppdrag för Internationella Röda Korset och Läkare utan gränser i krigsområden som Pakistan, Sydsudan, Somalia och Jemen, uppmanar jag våra beslutsfattare att bestämt avslå förslaget.
Gruvkonstruktioner användes för första gången i modern tid i samband med det amerikanska inbördeskriget 1861–1865. Minor som riktar sig mot enskilda soldater, antipersonella minor, användes mer omfattande bara under andra världskriget.
Under andra världskriget klusterbomber utvecklades också. Dessa bomber består av en större container innehållande ett antal mindre bomber, ofta upp till storleken av ett bowlingklot, som sprids över ett stort område med stridsflygplan eller artilleri.
Antipersonella minor och klusterbomber är relativt små sprängladdningar, vilket innebär att de lemlästar oftare än dödar soldater vid detonation. Det militära syftet med vapnen är inte nödvändigtvis heller att döda, utan snarare att skada allvarligt och därmed ta ytterligare resurser från striden i form av att en eller två soldater räddar de skadade.
Många antipersonellminor detonerar inte eftersom de inte aktiveras av kombattanter. Även bland så kallade självförstörande minor kanske självdetonation inte inträffar i så mycket som 10 procent av minorna.
En stor andel av de små bomberna en klusterbomb består av detonerar inte heller. På samma sätt som oexploderade minor ligger de kvar i terrängen och på fälten långt efter att kombattanterna har tagit sig vidare.
Jag har behandlat en stor mängd skador orsakade av landminor och klusterbomber. Nästan undantagslöst är resultatet av skadorna mycket stympande och invalidiserande men för livet i form av att man tappar ett eller två ben, en hand, ögon eller ibland buken.
Jag har bland annat opererat en 5-årig pojke i Pakistan som tappade ögat och större delen av handen efter att en odetonerad del från en klusterbomb exploderade under lek. En annan operation gällde en 45-årig bonde i Jemen som förlorade båda sina ben och därmed också alla sina försörjningsmöjligheter efter att ha trampat på en gruva. Och många fler liknande fall.
Stridande soldater utgör målet för dessa förlamande vapen, men upp till 75 procent av dem som historiskt har drabbats av min- och klusterbombskador är civila som skadats långt efter att striderna har upphört. Det vanligaste är bönder som skadas när de arbetar på fälten och barn som leker med improviserade klusterbomber.
Skadorna är desamma oavsett om det är soldater eller civila, barn eller vuxna. Men barnen har oftast mer omfattande skador eftersom de är mindre i förhållande till explosionens styrka.
internationell humanitär rätt, regleras i Genève- och Haagkonventionernaförbjuder krigföring som påverkar civila. Den reglerar också användningen av vapnen; vapen som kan orsaka stridande överflödig skada och onödigt lidande är förbjudna.
Många av världens stater har inom ramen för humanitär rätt kommit överens om ytterligare specifika bestämmelser såsom att tillverkning, lagring och användning av (antipersonella) antipersonella minor samt klustervapen måste vara strängt förbjudna (Ottawaavtalet från 1997 och 2008 internationell konvention mot klustervapen).
Sverige anslöt sig tidigt till dessa konventioner. Länder som inte är anslutna är till exempel Ryssland, Nordkorea, Kina, Iran och USA.
Företrädare för två av partierna i regeringsdokumentet, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna, vill nu öppna för möjligheten att Sverige överger förbuden mot den särskilt förlamande typen av vapen som landminor och klusterbomber utgör. Målet sägs vara avskräckning, men det yttersta målet är att vapnen ska kunna detonera och utöva sin effekt vid behov.
Förslaget sjunker i okunnighet om krigets verklighet samt bristande respekt och förståelse för hur internationell humanitär rätt med tilläggskonventioner avser att reglera och mildra krigets grymheter.
Jag uppmanar därför regering och riksdag att avslå förslaget så att Sveriges långa tradition av att försvara internationell humanitär rätt fortsätter.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
