Saga Cavallin: Nu börjar vi ana vidden av Charli XCX inflytande

Torsdagen den 28 november avslutades “Brat”-året officiellt när Charli XCX tog över en fullsatt O2 i London – hemlandets näst största arena.

Men när arenan stängs av dyker inte kvällens huvudperson direkt upp på scenen. Istället spelas låten “Immaterial” av Sophie, Charlotte Aitchisons för tidigt bortgångna medarbetare. Den starka publiken med 20 000 fans sjunger med på varenda rad.

När Charli dyker upp är det med varsel. Hon framför de maximalistiska klubbmästerverken “365 remix” med gästerna Shygirl, “Von Dutch” och “360”.

Även om O2:an kokar och publiken är i extas, verkar Charli inte helt nöjd. Den arroganta “branthet” som Aitchison tidigare anklagades för, och nu omfamnas, gör sig påmind. Hon uppmanar bittert publiken att hoppa och sjunga med, hela tiden tilltala oss som “bitch”. Men man skulle ha blivit besviken för mindre av en artist som gjorde skuggan av sur galla till sin signatur.

Konserten är uppdelad i fyra akter, där varje paus innebär en vackert minimalistisk ljusshow med stroboskopljus, sänkning av en överdimensionerad banderoll framför scenen och ett extravagant kostymbyte. Den tajta setlistan består nästan uteslutande av låtar från “Brat”-universumet – som sig bör – plus en och annan fanfavorit från tidigare i karriären.

Akt fyra följer en extraakt, finalen i finalerna. Det börjar med ogenerat uppvaktning av publiken: “Party 4 u” (från 2020-talets “How I’m feeling now”) och den kultförklarade “Vroom vroom”. Vid det här laget är alla änglar på arenan, som Charlis fans så kvickt kallar dem, verkligen på gränsen till något slags transcendentalt tillstånd.

Då kliver Caroline Polachek, kvällens andra gästartist, upp på scenen för sin remixversion av “Allt är romantiskt” och förra årets bästa låt, “Welcome to my island”-remixen.

“I have another surprise for you”, vrålar Charli, och den svenska stoltheten Yung Lean och Robyn kommer upp på scen för sin remix. Robyn sjunger på “Dancing on my own”, Jonatan Leandoer sjunger med. Det hela slutar med att Charlotte Aitchison spelar sitt magnum opus “Track 10” i ett vattenfall, och i dyngdränkta kläder slickade mot hennes kropp sätter stopp för att återerövra “I love it” – låten hon skrev men som Icona Pop hade sin stort genombrott. Det är en konsertföreställning för åldrarna.

2024 har passerat i Pantone 3570-C. Denna färg, enligt författaren själv “faktiskt ganska äcklig”, utgör omslaget till Charli XCX:s epokgörande “Brat”. En release som går till historien som den förmodligen mest framgångsrika albumlanseringen någonsin.

För tio år sedan var Charli precis på väg att slå igenom som en konventionell popstjärna med den sockersöta listhiten “Boom clap”. Istället gjorde hon en helomvändning. Det senaste decenniet har hon fört en tillvaro som hälften stor – hälften kommersiell och hälften subkulturell – konstnär. Hon har banat väg för andra men har aldrig smakat den stora framgången själv. Till stor del för att hennes utgivningar har hållit en så ojämn nivå, ständigt pendlat mellan det geniala och det röriga.

Med “Brat” har 32-åringen från Essex äntligen lyckats leverera på höjden av sin förmåga. Den monumentala framgången har dock inte bara uppnåtts tack vare att albumet är en samling låtar i toppklass, utan också på grund av dess genomtänkta och aggressiva lansering.

“I have another surprise for you”, vrålar Charli, och den svenska stoltheten Yung Lean och Robyn kommer upp på scen för sin remix.

Charli XCX är kanske den första artisten som fullt ut utnyttjar potentialen i de många marknadsföringskanaler som finns tillgängliga idag. Liksom “Barbie”-filmen tog hon en färg och gjorde den till sin egen. Det distinkta, något suddiga typsnittet på omslaget blev ett omedelbart meme, som hennes PR-team var snabba att utnyttja med sin egenkonstruerade brat textgenerator.

Med “Apple” (en låt som egentligen inte ens borde ha gjort skivan) fick hon en Tiktok viral dans. “Girl, so confusing”-remixen med Lorde blev också ett viralt ögonblick av bekännelse. Med “I’m so Julia” och “Let’s work out on the remix” myntade hon sina egna sociala medier-kompatibla koncept. För att skapa en hype inför releasen av deluxe-utgåvan och de olika remixarna dök kryptiska skyltar och reklamaffischer upp i städer runt om i världen, med avsikten att engagera fansen och få dem att producera sitt eget digitala innehåll. Mempotentialen i “Brats” reklammaskin lyckades till och med leta sig in i Kamala Harris presidentkampanj.

I en intervju i Billboard från tidigare i år berättar Charlis PR-person hur de tillsammans analyserade “varje liten aspekt” av skivomslaget och gjorde hundratals olika versioner. Där får man också veta att Aitchison i januari skickade ut ett “20-sidigt PDF-dokument som bröt ner varje liten detalj i albumets marknadsföring”. Sedan dess har hon turnerat, producerat och släppt musik oavbrutet – och det ihärdiga arbetet har fått avsedd effekt. Hennes karriär och status som musikskapare har nu nått astronomiska höjder.

Jag är livrädd för hur musik ska främjas i en post “Brat” värld. Artister och skivbolag kommer att försöka efterlikna Charlis virala, memifierade intryck, men utan att ha hennes skicklighet, omdöme eller talang. Det har redan börjat: Inför släppet av hans album i november bytte den amerikanska rapparen Lil Uzi Vert alla sina covers på Spotify till det nya albumets logotyp. Det är en direkt imitation av Charlis identiska strategi, med skillnaden att Uzi Verts album sög och loggan var otroligt ful.

Så vi har bara precis börjat ana omfattningen av “Brats” inflytande och arv. Men redan nu när året går mot sitt slut kan vi konstatera att albumet är ett av 1900-talets viktigaste.

Läs mer:

Charli XCX är redo för Way out west

“Brat” utses till årets ord

Saga Cavallin: Sophie fick aldrig uppleva framgång – och nu är hon borta

Läs fler texter av Saga Cavallin och alla texter om musik