Nyhetsartiklar illustreras nästan alltid med bilder på sedlar och mynt, eller “riktiga pengar” som de ibland kallas, när artikeln eller reportaget handlar om pengar, ekonomi, räntor eller sparande. Men nästan ingen använder “riktiga pengar” man hör ofta bekanta flacka ut under middagar, så varför används bilden av fysiska sedlar och mynt så ofta när man vill illustrera ämnet ekonomi? Svaret är tydligt att det handlar om en nästan universell förståelse för hur sedlar och mynt kan användas för att betala, spara eller representera värde.
Kontanter kan inte användas i vissa fall att betala för vardagsköp, för offentligt finansierad vård och kan inte användas för att betala skatt heller (men kronofogden kan bedöma skatteskulder om man har kontanter hemma när de kommer för att driva in skulden). Det är tydligt för oss att det finns en obalans mellan behoven av kontantbetalningsalternativ och acceptansen av sedlar och mynt. Det råder också osäkerhet bland allmänheten om var kontanter kan användas för betalningar och vad som kan hända om de elektroniska betalningssystemen misslyckas. Frågan är viktig för individers liv och välmående samt för samhällets beredskap.
Det som länge varit ett problem som inte försvinner är det digitala utanförskapet som upp till var tionde svensk hamnar i. Det har funnits förhoppningar om att åtgärder med IT-utbildning för äldre och tekniska lösningar som blipfunktionen på betalkort ska minska antalet personer i uteslutning. Tekniken går dock ständigt framåt och de som inte hänger med i utvecklingen eller som saknar förmågan att ta till sig de nya innovationerna hamnar efter. En miljon människor kan idag inte hantera sin ekonomi självständigt, till stor del på grund av att kontanter i allmänhet inte längre kan användas för grundläggande betalningar.
Har länge haft manual tjänster för betalningar har fasats ut från bankkontor och kontanter har fått ta en baksätet när nya och mer kostnadseffektiva betalningsmetoder har lanserats. I klyftan mellan en kontantekonomi och den nya digitala har det uppstått klyftor där en stor del av befolkningen inte kan göra sina betalningar och leva sina liv utifrån sina egna förutsättningar.
Frågan om beredskap har nyligen dykt upp som ett viktigt försvar för varför kontanter av naturliga skäl måste få finnas kvar som betalningsform. Ofta sänds rubriker om att tjänster för mobila betalningar, e-legitimation eller kortbetalningar inte fungerar för betalningar eller inloggning på viktiga tjänster. Varje gång det händer illustrerar det hur känsliga våra system kan vara när oväntade incidenter påverkar vår förmåga att göra vardagliga betalningar.
I de flesta fall är problemen övergående och kan lösas inom några timmar eller i värsta fall dagar, men vad händer om problemen blir mer omfattande än så? Hittills har attackerna och incidenterna inte påverkat hela betalningssystemet, men det är inte osannolikt att vi som samhälle kommer att prövas i vår beredskap även på detta område med tanke på utvecklingen i omvärlden. I en osäker miljö är det därför viktigt att förbereda sig för alla tänkbara scenarier, och i slutändan väpnade konflikter. När Ukrainas centralbankschef besökte Sverige i somras var hans budskap till Riksbanken glasklart: Kontanter är viktiga i krigstid.
Utredningen har med dessa ingångsvärden tittat på användbarheten och tillgången på kontanter så att alla kan göra de mest nödvändiga betalningarna, framför allt ur inkluderingsperspektivet, men också så att om krisen eller kriget kommer måste Sverige och svenskarna vara förberedd. Annars riskerar vi alla att uppleva effekterna av digitalt utanförskap.
Jag lämnar nu över ett antal förslag till regeringen som avser att ta itu med de mest akuta frågorna för möjligheten att betala med kontanter för livsnödvändig konsumtion och att säkra den underliggande infrastrukturen för kontanter i Sverige. Förslagen vilar på tre ben som består av kontantacceptans för väsentliga varor och tjänster, infrastruktur och statens roll på marknaden.
1. Privatpersoner ska kunna betala för livsmedel, apoteksprodukter och tjänster som tillhandahålls av myndigheter. Det innebär att alla ska kunna förvänta sig att kunna betala för de mest grundläggande behov som finns för den enskilde.
2. Infrastrukturen för kontanter måste säkras med ett tydligare ansvar för bankerna att tillhandahålla ändamålsenliga och behovsbaserade tjänster för både privatpersoner och företag. Bankerna har fasat ut kontanter för tidigt utan att erbjuda tillgängliga alternativ, och måste fortsätta att ansvara för att kontanterna fungerar för betalningar.
3. Statens roll måste också förtydligas med ett utökat mandat för att Riksbanken på eget initiativ ska kunna agera för att kontanter fungerar som betalningsmedel i hela landet. I praktiken innebär det att vår centralbank ansvarar för de behov av kontanttjänster som finns men inte är reglerade i övrigt.
Ansvaret för att alla ska kunna betala ligger på staten, men för genomförandet av betalningarna ligger ansvaret på alla som verkställer eller tar emot betalningarna. Banker, butiker och myndigheter har alla en roll att spela för att göra betalningar tillgängliga för alla. Framför allt behöver alla konsumenter veta var de har rätt att använda svenska sedlar och mynt.
Dennis Dioukarev, utredare och riksdagsledamot för SD
