Alla i Sverige får en broschyr i brevlådan nu för tiden, den är gul som en varning eller galenskap och handlar mest om krig. Ännu en galenskap.
Broschyren berättar vad du ska göra om det är krig eller nära krig, eller kris, på grund av en extrem väderhändelse eller något. På framsidan finns en teckning av en tungt beväpnad kvinna i kamouflagekläder, bakom henne siktar ett stridsplan mot himlen.
Bland det första jag lär mig när jag läser den är en engelsk gloss om broschyrens tillgänglighet för alla, blindskrift. Det andra är intervallerna för Hesa Fredriks nödlarm.
Jag tror att så länge mina barn var i säkerhet skulle jag nog gå till jobbet om kriget kom, för det är den jag är, arbetare. Med vuxen röst skulle jag tala om Viktigt uppdrag och demokrati och information och ta mig till redaktionen.
Annars känner jag mig inte särskilt förberedd och det där med allt man måste ha hemma är en särskilt öm punkt. Jag förstår att detta inte är något att vara stolt över men jag menar, det här är inga korta listor. Så jag går in i en defensiv position, tyvärr inte en som myndigheterna, som SVERIGE, vill att jag ska sätta mig i, utan en mindre dressad, den i defensiven.
Var ska allt förvaras till exempel? I vår lägenhet är alla utrymmen trånga som de är, det finns inte plats för stormkök och sågspån och fem gånger tre gånger sju liter vatten – så mycket vatten beräknas vår familj dricka på en vecka. Hundrafem liter, på burkar och pet-flaskor, var då?
För att inte tala om all mat, var skulle vi lägga den? Den enda maten som skulle räcka en vecka för tillfället är den som ingen vill ha. “Du behöver mat som mättar, ger energi och kan förvaras i rumstemperatur”, står det i broschyren, det låter i mina öron mer som Snickers. Jo jag vet hur fan läser bibeln, jag ska göra en snällare läsning när jag inte känner mig så drabbad av brist på strumpa.
Förutom en värdelös samling av valuta Jag har inte ens pengar, och då tar sedlar inte ens plats. Det är så illa.
Jag tänker och går till läkaren för att ta bort en prick, bara för säkerhets skull, operationen är över om tio minuter, läkaren frågar eftertänksamt om jag är smärtkänslig och ber mig nypa mig i armen för att inte känna även det lilla, lilla sticket från narkosen. Hon distraherar mig med lätt prat och spamusik på högtalaren. Det går bra, det är ingen kris.
Jag är en sån mes.
Läs fler husserier, till exempel Sanna om en bänkgranne med ett störande ben.
