Vem skulle ha trott det? Att James Cameron, mänsklighetens försvarare i Hollywood mot onda företag och maskiner, skulle bli Skynets nutida apologet?
Jag överdriver, jag vet, men om någon i pengaregnet efter “Terminator 2. Doomsday” (1991) hade berättat för den kioskvändande futuristen att han ett trettiotal år senare skulle in i styrelsen för ett AI-företag – vad skulle han har gjort? Slå en signal till John Connor att varna sitt framtida jag i förväg?
“James Cameron lever i framtiden och väntar på att vi andra ska komma ikapp”, säger Prem Akkaraju, vd för Stability AI – företaget i fråga – i ett pressmeddelande. Lite paradoxalt nog brukar Cameron utnyttja tekniska innovationer för att prata om framtidens tekniska faror. Nu finns Chat GPT i allmänhetens ficka och generativa system som Midjourney låter amatörer utan erfarenhet skapa avancerade videor baserat på uppmaningar. AI är ett lekrum dit alla är inbjudna – men vissa är mycket mer oroliga än andra för skaderisken.
Och framtiden? Det är redan här.
När vi på åttio- och nittiotalet förmörkad av cyberpunk var subgenrens “nära framtid” tillräckligt avlägsen för att avfärdas som dystopisk fiktion. De humanoida mördarrobotarna i “Terminator”-filmerna var mer som Michael Myers i “Halloween”-filmerna i en uppdaterad version: ostoppbara källarspöken gjorda av metall, klädda i falsk mänsklig hud istället för otäcka masker.
Om du brukade fnissa vid åsynen av Keanu Reeves iförd AI-hjälm och webbnavigeringshandskar i “Johnny Mnemonic” (1995), är utseendet idag inte så annorlunda än en vanlig gesäll med ett Meta Quest- eller Oculus Quest-headset. Sedan fanns det ett visst avstånd till framtida kamper mellan onda megatechföretag och unga, frihetssökande hackare (dessa cybermissgärningar som refererades till när SF-författaren Bruce Bethke myntade termen “cyberpunk” i novellen med samma namn).
“Framtiden borde se ut som framtiden”, har Elon Musk twittrat flera gånger på den sociala medieplattform som han nu äger och döpt om till X. Vad betyder det egentligen? När smarta telefoner introducerades på marknaden var det många som lyfte fram “Star Trek” för dess spådomsförmåga. Även då kan visionärer förutsäga framtida enheter.
Vilket egentligen bara påminner om att Bill Gates, Steve Jobs, Elon Musk och andra har konsumerat samma SF-kanon som vi andra. Till och med miljardärerna var en gång tv- och filmtittande barn. När Cameron med “Avatar” fick världen att treva efter 3D-glasögon kunde man minnas att Hollywood höll på att kratta marken redan på 1950-talet (Hitchcocks “Knock off to the police” var en av många filmer som släpptes i formatet).
Så när någon säger att “framtiden ska se ut som framtiden” och illustrerar med nästa modell av Tesla Cybertruck, kan man lätt invända med en: “nej, framtiden ser inte ut som “framtiden” – den ser ut som en åttiotalsfilm!” Det var då som en märkbar ökning av filmer om AI sågs. Hemdatorn tog fart, spelkulturen exploderade och internet närmade sig konsumenterna. Flera av decenniets nyckelverk, som Ridley Scotts “Blade Runner” (1982), framställer AI som bedrägligt, skapat av människan i hennes avbild och nu tvingat att lura människan för att överleva.
Där kallas androiderna för replikanter, musklerna i det utomjordiska koloniseringsprojektet som ska göra det möjligt för människor att flytta från hemplaneten som vi själva förstörde. Även i en tidigare film som “Westworld” (1973), som 2016 blev en HBO-serie, används AI-drivna androider som arbetskraft – så illa behandlade att de gör uppror. För att hålla AI i schack måste vi kontrollera och förslava den. Det finns en rädsla för att de kan bli för många, för starka, störta hegemonin. Som en teknisk variant av den konspiratoriska befolkningsutbytesteorin.
Uppföljaren “Blade runner 2049” (2017) gav pusselbitar för hur originalfilmen kan tydas, men innan dess var det livliga diskussioner om huruvida föregångarens huvudperson – Harrison Fords replikantjagande antihjälte – var en replikant eller inte. Om så är fallet blir hans förbjudna förhållande till femme fatale-androiden Rachael mer naturligt, ett tecken på att de är av samma skrot och korn. En blandad romans mellan människa och replikant? Ett klart mer progressivt val, i linje med historiens antikoloniala inramning och cyberpunks gränsöverskridande kärna.
Chris Prince, redaktören till boken “Tech noir. The art of James Cameron” (2021), anser åtminstone att Camerons budskap är tydligt: ”Mänsklig dysfunktion är problemet, inte en mekanisk krasch. Hur vi använder de teknologier vi skapar är vårt eget ansvar, oavsett om det är ett AI-impregnerat missilförsvarssystem eller Titanic.”
I Camerons värld ska teknik respekteras snarare än fruktas, enligt Princes tolkning. I flera av filmerna höjs ett varnande finger mot människors missbruk av teknik. Macho-darwinism, gammal god girighet, gudskomplex – kärt barn har många namn – men när domedagen väl kommer är det ofta vårt eget fel, inte sällan relaterat till dystopisk kapitalism. Människan själv är den största faran av alla.
I hans två “Terminator”-filmer (1984/1991) är företaget Skynets missbruk av artificiell intelligens anledningen till att människor kommer att förslavas av robotar i framtiden. Och i “Aliens – the return” (1986) anar man vad som har blivit tydligare för varje del av franchisen: att det stora företaget Weyland-Yutani är det verkliga monstret – inte de rovdjursliknande xenomorfer som ska användas för biologiska krigföring och som, visar det sig i Ridley Scotts uppföljande “Alien”-filmer, är resultatet av en Frankensteinsk vilja att skapa liv.
På tal om att “Terminator 2”-skurken tar på sig skepnaden av en polis – ett våldsamt yrke som riskerar att förråda sina utövare – säger James Cameron att det inte handlar om att mänskligheten dödas av framtida maskiner. Nej, “Terminator”-filmerna handlar om “vi tappar kontakten med vår egen mänsklighet och blir maskiner, vilket gör att vi kan döda och brutalisera varandra”, som han säger i boken “The futurist. The life and films of James Cameron” (2009).
Vi är vår egen värsta fiende, helt enkelt en enkelbiljett till vår egen förstörelse. Om vi inte drar i nödbromsen och ändrar riktning, som vad framtidens utsände försöker göra i “Terminator”-filmerna.
Kanske något liknande kan sägas om Cameron? Förvisso är han en sorts monstruös maskin som i sin iver att förändra filmbranschen har kommit att utgöra ett hot mot andra livsformer. Han gillar att spela Gud och har till och med hävdat att “regissören alltid är Gud”, men hans syfte är bra. I slutändan handlar hans skapelse trots allt om att försöka rädda mänskligheten från sig själv.
Om sjuttio- och åttiotalet filmer om AI var genomsyrade av pessimism och rädslor, med åren kunde man ana en viss attitydförändring. Plötsligt kan AI vara osynlig, finnas överallt omkring oss – vara hela vår verklighet utan att vi vet om det. Något som till exempel illustreras i filmer som “Ghost in the shell” och “Matrix”-sviterna. Relationen mellan människa och maskin har blivit mer komplex under 2000-talet, som när Joaquin Phoenix blir kär i ett operativsystem i “Her” (2013) eller när John David Washingtons soldat tar på sig en faderlig skyddsroll för AI:n som i “Skaparen” (2023) antar formen av ett barn.
“AI-filmer handlar alltid om människor, om vad som gör oss till de vi är”, säger Paula Murphy i den nya boken “AI i filmerna” (2024). Som sagt, vi kanske borde bry oss mer? När allt kommer omkring har AI lika lite som något barn bett om att få födas. Har vi ett ansvar för de intelligenser som vi har skapat?
Vi kanske får se föräldraupproret framför sig, eftersom det kan finnas filmer om artificiell intelligens som också skapas av dem. Varje människa är unik brukar man säga, men i kreativa sammanhang hörs ofta motsatsen om AI. Den skriver imitativ vers istället för Shakespeare, som Ben Affleck nyligen uttryckte det på en konferens. Även om så är fallet, vad spelar det för roll i längden? Är människan säker i Hollywood bara för att hon själv är övertygad om sin egen särart?
“Regissören är alltid Gud”, som Cameron sa. Om Cameron nu lever i framtiden, vore det inte dags för honom att i nietzscheansk anda också förklara regissörens död? Eller kräver en sådan skrämmande sanning en maskin, en imitator, en AI för att säga det? En gudsdödare.
“AI-demon” upptäckt av en svensk – kan bli en Hollywood-film
Zombiepoesin är nu när AI invaderar filmvärlden
