Skattesubventioner till en vapenbransch på högvarv? – hufvudstadsbladet

Jag hade tänkt skriva en krönika om civilförsvaret, säger jag till mina kollegor. För civilförsvaret kommer nu i mycket större utsträckning att stödja militären. Men det känns så tråkigt, suckar jag.

Vem orkar läsa att det i propositionen om totalförsvar föreslås ändringar i civilförsvarets mål? Är det någon som är upprörd över att målsättningarna om att “förebygga och hantera svåra påtryckningar på samhället i fred” stryks och att resurser därför inte kommer att finnas tillgängliga för detta arbete i samma utsträckning? Med bilderna av skogsbränderna i Tyskland och Valencias översvämmade leriga gator på näthinnan känns det som ett helt ologiskt beslut.

Omprioriteringen återspeglas också i den mycket individfokuserade broschyren “Om krisen eller kriget kommer”, som delas ut till fem miljoner hushåll i Sverige den 19 november. Det kommer från en myndighet som nyligen fått en generaldirektör som är generalmajor och som snart byter namn från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) till Myndigheten för civilförsvaret. Av broschyren lär jag mig till exempel att om jag inte hinner ta mig till ett skyddsrum om bomberna faller, är det bäst att jag söker skydd genom att krypa i ett dike.

En journalist från en av de stora franska tidningarna ringde mig och frågade om MSB-broschyren. Hans fråga:

-När jag läste När jag bläddrade igenom sidorna tyckte jag att det var slående hur direkt innehållet är när det gäller risker som krig, flyganfall och till och med kärnvapenhot. Ett besked som skulle vara mycket oväntat för många i Frankrike. Hur går det till? Varför bedömer Sverige risken för väpnad konflikt så olika?

-Att fokusera på flyganfall och till och med kärnvapenhot är ett sätt att få folk att börja göra en mental anpassning, sa jag till honom.

Jag berättade också att jag tror att vissa barn blir rädda när mappen dimper ner. Att vi förmodligen kommer att få höra att “det är ett nödvändigt ont” för att vi ska vakna! För vi behöver “mentalt omställa oss och förbereda oss för krig”. I januari blev det ramaskri när då ÖB Micael Bydén sa just de orden. Nu när den nya generaldirektören för MSB Mikael Frisells upprepar dem har vi nästan vant oss vid det.

Enligt forskarna är militarisering just en sådan gradvis process där en rad idéer börjar uppfattas som naturliga och där rädsla är en viktig komponent. Rädsla möjliggör steg och politiska beslut mot ökad militarisering. I detta ljus behöver vi också se mappen som vi snart alla kommer att hålla i våra händer.

Utöver detta med civilförsvaret tyckte jag också att det vore bra om min krönika kunde ta upp ytterligare ett uppenbart tecken på dagens militarisering, som till skillnad från flygbladet inte är något alla kommer att beröras av. Att regeringen har tillsatt en enmansutredning om hur det statliga stödet till vapenindustrins verksamhet kan stärkas.

Det handlar alltså om hur staten med mina skattepengar bäst kan stödja och finansiera vapenexport, eller “försvarsexport” som regeringen kallar det, när de själva sysslar med det ska tilläggas. I utredningens direktiv lyfts ett instabilt säkerhetsläge efter bland annat Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och Sveriges inträde i Nato fram som huvudorsaker till uppdraget.

Men behövs det verkligen subventionerar en bransch som redan är på högvarv? Är det vad våra gemensamma skatteintäkter ska användas till? Och menar regeringen att svenska vapen endast används till försvar? Jag tänker på Saab-företagets granatkastare som militärjuntan i Myanmar använder mot civilbefolkningen. Eller företagets pansarvärnsskydd AT4 när USA invaderade Irak, eller när landet var i krig i Vietnam?

Var det försvar när Saabs radar och stridskontrollsystem användes av Saudiarabien i den saudiledda koalitionens attacker mot svältande Jemen? Blir det ett automatiskt försvar för användandet av svenska vapen? Skulle det vara om de användes av Israel? Eller från Ryssland?

Självklart är det det marknadsföring eller förnekelse.

När jag läser om utredningen om mer statliga pengar till vapenindustrin kan jag inte låta bli att tänka på försvarsminister Pål Jonsson. Att han tagit med sig erfarenheter, lojaliteter och kontakter från sitt tidigare jobb direkt in i politiken. Han var tidigare kommunikationsdirektör på vapenindustrins lobbyorganisation Säkerhets- och försvarsföretag, SOFF. Att mannen som ansvarar för Sveriges försvarspolitik har just dessa unika erfarenheter och kontaktnät kan inte ses som annat än en lott för vapenindustrins lobbyister. Om det hade varit en annan bransch, hade det kanske kallats en jävel?

Jag är skyldig på att det är november, som krönikan blev så dyster. Då har jag fortfarande inte skrivit om sorgens svarta hål; Trump, Ukraina eller Mellanöstern var andra heta ämnen på min lista.

Det ligger i min familj att vara totalt deprimerad den här tiden på året. Varje år är det likadant, jag börjar tvivla på om det faktiskt kommer en vår. Det kommer i alla fall en pärm snart.

Kerstin Bergeå är ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsförbundet och frilansande, oberoende krönikör för hufvudstadsbladet.