Stress är en term vi använder för att beskriva allt från vardagliga utmaningar till allvarliga problem. Men dess breda användning riskerar att göra begreppet meningslöst. När vi inte skiljer på stressorer (vad som orsakar en reaktion) och stressrespons (kroppens reaktion), eller mellan tillfälliga och långvariga reaktioner, skapas missförstånd.
En vanlig missuppfattning är att stressreaktionen är i grunden skadlig, även om denna livsviktiga funktion har hjälpt oss att hantera utmaningar genom historien. Svårigheten ligger i att förstå när den hjälpsamma responsen blir långvarig och börjar utgöra en riskfaktor för sjukdom.
När SVT:s Vetenskapens värld sänder programmet “Kampen mot stress” (17/11) och en uppföljande forskningsutfrågning kallad “Stressepidemin” (21/11) det är lätt att få en uppfattning om att en epidemi har drabbat oss. De säger att allt fler blir sjuka av stress, något vi inte riktigt vet.
Det vi vet är att allt fler är sjukskrivna stressdiagnoseroch att den längre sjukskrivningen de senaste 30 åren har gått från smärta till psykiatriska diagnoser. Enligt Folkhälsoundersökningen andelen av befolkningen som känner sig mycket stressad är dock låg (kvinnor 4,7 procent; män 2,0 procent), och har förändrats lite de senaste tio åren. Det är också viktigt att veta att de som är sjukskrivna på grund av stressrelaterade diagnoser som grupp har lägre risk för för tidig död och marginalisering på arbetsmarknaden än personer med andra psykiatriska sjukskrivningsdiagnoser.
Lidandet är verkligt, men minskar knappast om man målar upp katastrofscenarier, istället för att ingjuta realistiskt hopp om återhämtning. Och ser vi till det totala antalet sjukskrivna, som varierar mycket över tid, är sjuktalet något högre än under de sista åren av 1990-talet, men betydligt lägre än i början av 2000-talet.
Diagnosen utmattningssyndrom används bara i Sverige. Det har hjälpt många att sätta ord på sitt lidande, men saknas helt klart forskningsstöd. Detta skapar osäkerhet.
Otydligheterna manar till försiktighet
Läkare rapporterar i intervjustudier att de tycker att diagnosen är svår att hantera och efterlyser mer kunskap och stöd. Behandlingsmetoder med stark evidens saknas.
Det är fortfarande oklart om utmattningssyndrom är ett distinkt tillstånd, eller om det överlappar för mycket med andra diagnoser. Internationellt finns flera andra förklaringsmodeller för hur utmattning kan utvecklas och vidmakthållas, där identifierbara stressfaktorer endast utgör en del. Otydligheterna manar till försiktighet.
Samhället är otvivelaktigt orättvist. Många människor lider av symtom relaterade till att de upplever sitt liv som för stressigt. Men det är inte klart att arbetslivet generellt har blivit mer stressigt. Enligt Arbetsmiljöundersökningen År 2021 kommer säkert nästan sju av tio att rapportera att de har ett psykiskt krävande arbete. Men samma undersökning visar också att tre av fyra anställda tycker att arbetet är intressant och stimulerande. Över tid har andelen sysselsatta med hög anspänning i arbetet (höga krav och lågt inflytande) legat på en stabil nivå.
De senaste 30–40 åren har veckoarbetstid minskatoch är något lägre i Sverige än i många jämförbara länder. Tyvärr saknar vi uppgifter om den totala (inklusive det obetalda) arbetet. Snarare än arbetslivet i allmänhet är det vissa jobb, som att ta hand om människor, som tenderar att vara psykiskt påfrestande.
Att psykiska symtom ökade mest i den yngsta åldersgruppen (16–29 år i Folkhälsoutredningen) talar också för att viktiga orsaker kan ligga utanför arbetslivet. Skolan, som också är en stressig arbetsmiljö för lärarna, kan vara en arena att fokusera på, liksom de krav som unga ställer på sig själva genom lättillgängliga jämförelser med orealistiska ideal.
För att möta utmaningarna med psykisk ohälsa behöver vi en mer nyanserad och evidensbaserad syn. Här är några viktiga steg:
1. Förbättrad vård och diagnos. Se till att vården bygger på gedigen forskning och att diagnoser används på ett sätt som hjälper patienter, inte förvirrar eller förlänger deras lidande.
2. Ett samhällssamtal. Minska medikaliseringen av normala livsutmaningar. Alla kommer att känna sig stressade eller trötta ibland – det är en del av livet, och signaler som är till för att skydda, inte skada oss. Detta måste särskiljas från allvarliga tillstånd, såsom efter allvarliga trauman eller mycket långvariga påfrestningar.
3. Högre specificitet. För vilka sociala problem och för vilka grupper kan vi vidta åtgärder utan att behöva referera till paraplybegreppet stress?
Mekaniskt inspirerade metaforer av halvtomma glas, väggar du går in i eller urladdade batterier förenklar komplexa förhållanden
4. Bättre stressmodeller. Mekaniskt inspirerade metaforer om halvtomma glasögon, att gå in i väggar eller ladda ur batterier förenklar komplexa förhållanden och kan vara ohjälpsamma eller skadliga genom att utelämna existentiella frågor – om mening, ångest, motivation och lärande genom utmaningar. Sådana faktorer behöver ingå i våra modeller för att kunna styra förebyggande arbete på samhällsnivå.
Slutsatsen är den förenklade förklaringar riskerar att förvärra lidandet och försvåra en nyanserad debatt och verklighetsbaserade insatser. Vi måste lämna alarmismen bakom oss.
Viktiga samhällsfrågor mår inte alltid bra av att sätta sig under breda beteckningar som “stress”.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
