Få europeiska ledare är så utskällda från alla håll som Olaf Scholz. Dygnet runt. Av tyska partier, av deras eget parti, av andra europeiska regeringar. När Bayerns premiärminister Markus Söder sa att ingen i Tyskland är “okylare” än Scholz började det nästan se ut som skolgårdsmobbning.
Scholz är samtidigt väldigt obeslutsam och väldigt envis. Det har lett till en politik som inte är konsekvent, men mycket konsekvent i sin inkonsekvens.
Först säger de att Tyskland måste göra sig av med sitt beroende av fossil gas och införa en reform med värmepumpar. Sedan tar man tillbaka stora delar av reformen så att den blir tandlös i praktiken.
Det meddelas Zeitenwende (radikal kursändring) i utrikespolitiken, då vägrar de skicka Oxen-robotar till Ukraina.
I efterhand framstår beslutet som det galenskap det är
Volkswagen och Thyssenkrupp tillkännager massuppsägningar och planerar att stänga fabriker. Scholz kallar de stora industriledarna till krismöte efter krismöte. Men själva grundproblemet – att tysk industri inte längre får billig energi – är fortfarande inte löst. Det skulle förutsätta en förändring av Tysklands energipolitik.
För att producera stora volymer överkomlig energi för industrin finns det bara ett alternativ: Att återuppta kärnkraften. Ingen tysk regering vågar göra det. Inte ens Angela Merkel.
En av de mest intressanta inslagen i hennes memoarer, som kom ut den här veckan, är hennes pragmatism. Det är konsekvent, ibland på gränsen till dårskap. Hon var en politiker som alltid anpassade sig efter rådande omständigheter. Är folket emot kärnkraft? Vi stänger slutligen ner den och väljer en icke-kontroversiell energikälla för tyskar: rysk fossilgas.
I efterhand framstår beslutet som det galenskap det är. Då var det ren pragmatism.
Merkel kritiserades ofta för att ha reagerat istället för att agera. Precis vad Scholz också gör. Han får bara mycket mer skuld för det.
Han är lurad av sin egen envishet. Merkel hade inte det problemet
Scholz stora problem är att han är fyrkantig och humorlös. “En typisk hamburgare”, sa en tysk journalist som jag träffade nyligen. Nordtyskarna har rykte om sig att vara stängda, kantiga och coola, och Scholz (som föddes i Osnabrück men gjorde sin politiska karriär i Hamburg) förkroppsligar bilden.
Merkels fördel i jämförelse är hennes personlighet. Hon är svår att ogilla, med sin aura av en lugn och rättvis dignitär. Hennes stora intresse för kultur och diskreta kristna övertygelse stärker intrycket av en politiker som också är en människa. I sina memoarer visar hon prov på torr humor, som när hon konstaterar att diktatorer aldrig är rädda för att ockupera andras tid med oändliga monologer.
Om Merkel hade varit i samma situation som Scholz är i dag – det vill säga varit den mest impopulära förbundskanslern i modern historia – skulle hon förmodligen ha lagt fram någon annan som kanslerkandidat. För Scholz är den typen av pragmatism inte ett alternativ, även om hans SPD-parti hade ett bra alternativ i den populära försvarsministern Boris Pistorius. Han är lurad av sin egen envishet. Merkel hade inte det problemet.
Men faktum kvarstår att de flesta av de problem som Scholz inte har kunnat lösa är resultatet av hans företrädares kortsiktiga pragmatism. Han blev sittande med Svarte Petter på handen. Under tiden kan Merkel stilla turnera världen runt med sina memoarer, som till stor del skildrar hur hon själv gjorde allt rätt.
Läs fler krönikor av Anna-Lena Laurén:
“Tveksamt om Pistorius kunde rädda de tyska socialdemokraterna från valmisslyckande”
“För Ukraina är Scholz samtal med Putin ett gigantiskt svek”
“Konsten att hitta en bilmekaniker i Berlin”
