Den ständigt stigande pensionsåldern har väckt debatt och frustration. Samtidigt som människor förväntas arbeta längre än någonsin för att få en hållbar pension, fortsätter arbetsmarknaden att diskriminera äldre arbetssökande, vilket skapar en paradox där människor förväntas arbeta längre men fortfarande har svårt att få arbete efter en viss ålder. Den växande frågan är om vi kan fortsätta på samma väg, eller om vi behöver en omfattande reform för att säkerställa ett hållbart och rättvist pensionssystem.
Pensionsåldern i Sverige har successivt höjts för att anpassa systemet till en allt äldre befolkning. Grundtanken är att en längre medellivslängd också innebär en längre tid på arbetsmarknaden. Men utvecklingen är problematisk ur flera aspekter. Många av dagens äldre arbetare har slitit i fysiskt krävande yrken och att arbeta upp i ålderdomen är inte realistiskt för alla. För många blir pensionen en påfrestande ekonomisk situation, trots ett långt arbetsliv. Istället för att erbjuda möjligheten till en anständig pension står vi nu inför ett system som många ser som otillräckligt och orättvist.
Den nuvarande lösningen – att höja pensionsåldern – har skapat en svåråtkomlig arbetsmarknad för yngre arbetssökande. Trots den ökande flexibiliteten och kraven på arbetsmarknaden tvingas äldre stanna längre i arbetslivet, vilket gör det allt svårare för unga att komma in. Den yngre generationen, som redan kämpar med en osäker arbetsmarknad och höga boendekostnader, riskerar att hamna utanför i takt med att pensionsåldern fortsätter att stiga.
Även den svenska arbetsmarknaden präglas av en paradox när det gäller ålder. Samtidigt som pensionsåldern höjs är det svårt för de över 50 som blivit arbetslösa att hitta ett nytt jobb. Många företag väljer att istället rekrytera yngre, vilket gör att äldre arbetstagare som behöver arbeta längre ofta fastnar i osäkra anställningsförhållanden eller tvingas byta karriär. Åldersdiskriminering riskerar att skapa en generation arbetare som faller mellan stolarna och varken får det stöd eller de möjligheter som de borde ha rätt till.
Denna situation förstärker känslan av att det svenska pensionssystemet saknar anpassning till verkligheten på arbetsmarknaden. Vi kan inte förvänta oss att människor ska arbeta tills de dör, samtidigt som många av dem möter hinder och diskriminering på arbetsmarknaden.
Istället för att fortsätta höja pensionsåldern bör Sverige överväga att sänka den och istället säkerställa finansieringen av pensionssystemet på andra sätt. Ett förslag som diskuteras är att en större del av företagens mervärde skulle gå direkt till pensionssystemet. Det skulle innebära att företagen bidrar mer till de pensioner de anställda förväntar sig efter ett långt arbetsliv, och skulle fördela ansvaret mer rättvist.
Sverige står inför ett viktigt vägval. Att ständigt höja pensionsåldern är ingen hållbar lösning utan snarare ett sätt att skjuta problemen på framtiden. Genom ökade avsättningar till pensionssystemet skulle vi kunna säkerställa en anständig allmän pension för alla arbetstagare, oavsett yrkesbakgrund eller ekonomisk situation. Ett sådant system skulle minska trycket på individer att arbeta längre än vad deras hälsa och kapacitet tillåter. Samtidigt skulle det främja en rättvisare resursfördelning och ge möjlighet till en mer inkluderande arbetsmarknad för både äldre och yngre.
Kari Parma, Gnosjö
