Klyftan mellan den förda politiken och de krav som klimatforskningen ställer har aldrig varit större. Enligt Statistiska centralbyrån ökade svenska utsläpp med 5,6 procent tredje kvartalet 2024. Utsläppen ökar när tillväxten minskar, vilket är ett trendbrott.
Samtidigt visar FN “Unep gap rapport” att vi följer en väg som tar oss till 3,1 graders global uppvärmning om 75 år. Det motsvarar mer än 5 grader i Sverige och är inget annat än en väg mot katastrof.
Forskningen är nu klar: Om vi överstiger 1,5–2 grader ökar risken för stora oåterkalleliga förändringar, som att Grönlands inlandsis smälter (sju meter havsnivåhöjning). Vi kan inte längre utesluta en kollaps av Amoc-systemet i Nordatlanten som är kopplad till Golfströmmen, vilket gör det möjligt för oss att leva på vår del av planeten.
De globala utsläppen ska nu minska med 7,5 procent per år. År 2025 måste 4 miljarder ton växthusgaser avlägsnas från den globala ekonomin. För Sverige innebär det 3 miljoner ton.
Sverige har en klimatlag sedan 2017. Vi har skrivit på det juridiskt bindande Parisavtalet från 2015 och EU:s klimatlag “Fit for 55”. Allt detta kräver att de svenska utsläppen ska halveras till 2030 (jämfört med 2005), och nå noll 2045. Sverige är på väg att missa alla dessa lagkrav.
Den senaste forskningen visar att skogen globalt (liksom den svenska) börjar visa tecken på försvagning.
Dessutom finns krav på lagring av koldioxid i skog. Sverige måste öka detta lager med fyra miljoner ton till år 2030. Extrem hetta, rekordstora attacker av granbarkborren och ohållbar avverkning av skog gör att vi med stor sannolikhet missar detta krav. Det är extremt problematiskt.
Även om vi fasar ut alla utsläpp från olja, kol och gas så missar vi ändå Parisgränsen på 1,5 grader om vi inte säkrar kolsänkan i skogen. Den senaste forskningen visar att skogen globalt (liksom den svenska) börjar visa tecken på försvagning.
Sverige är ohållbart politik skadar inte bara planeten, den riskerar också att stå svenska skattebetalare dyrt. Om vi missar våra så kallade ETS-utsläppsmål (från industrin) och dessutom förlorar skogens kolsänka leder det till att Sverige överskrider sin så kallade ESR-gräns (total mängd tillåtna utsläpp) med 7 miljoner ton koldioxidekvivalenter, vilket kan kosta oss upp till 20 miljarder kronor i böter.
Vi går alltså en dyr och farlig väg. Dessutom är Sveriges klimatlag i sig föråldrad. Redan när det antogs 2017 var det i otakt med vetenskapen. Sedan dess har risksituationen intensifierats avsevärt.
Vi vet nu att 1,5 grader är en kritisk gräns. Överskrid det, och vi får oacceptabla negativa konsekvenser för miljarder människor. Det kommer att leda till ökade flyktingströmmar och ökad risk för konflikter.
Vi har inte levt upp till våra åtaganden. Det återstående koldioxidutrymmet för Sverige har minskat avsevärt sedan lagen antogs. Ett land som Sverige kan inte vara “netto-noll år 2045”, utan måste nå absolut noll senast 2030-2035. Och vägen dit är allt. Om vi inte halverar utsläppen till 2030 kommer vägen att bli brantare och dyrare efter 2030.
Den starkaste rösten i Sverige idag mot den förda miljö- och klimatpolitiken är inte Miljöpartiet, utan Svenskt Näringsliv. Det borde få en moderatledd regering att tänka till.
Det mest frustrerande just nu är det inte så att riskbilden blir skrämmande. Utan den är tendensen att blunda för möjligheterna, och politiskt spela rysk roulette inte bara med planeten, utan även med Sveriges ekonomi.
Vi vet nu att frihet från fossila bränslen, cirkulär ekonomi och hållbar utveckling är vägen till ett modernt, innovativt, konkurrenskraftigt samhälle, med goda möjligheter till välfärd, jobb och ekonomisk utveckling. Den starkaste rösten i Sverige idag mot den förda miljö- och klimatpolitiken är inte Miljöpartiet, utan Svenskt Näringsliv. Det borde få en moderatledd regering att tänka till.
Det riskerar också att leda till dubbla fel. Det är populärt att hävda det Sveriges 0,2 procent av de globala utsläppen spelar ingen roll. Detta för att ge Sverige ett omotiverat underskattning.
Världen tittar på Sverige. Vi är inte bara ett av världens rikaste länder. Vi har historiskt sett varit ett exempel på hållbar utveckling. När det förmögna miljömedvetna Sverige nu säger att “vi har inte råd att fasa ut förbränningsmotorn”, då blundar de stora u-länderna. En regerings politik påverkar en annans, ett fenomen som kallas “policy spridning”.
Just nu pågår FN:s klimatkonferens COP29 i Baku, Azerbajdzjan, men förväntningarna på de globala förhandlingarna är låga. I USA verkar valet av Trump sätta stopp för allt internationellt engagemang och finansiering i övergången. Tysklands regeringskris skapar osäkerhet i EU, och gör det svårare att prioritera nästa steg i unionens politik. Länder som Sveriges roll blir då ännu viktigare.
Vi har alltså allt att förlora på att gå baklänges in i framtiden. Det är dags för oss att gå vidare och (igen) hissa den svenska klimatflaggan högt.
Vad kräver detta?
1. Ge miljömålsberedningen en uppgift att ta fram en vetenskapligt uppdaterad klimatlag. Denna uppdatering ska kombineras med ett brett energiavtal som levererar förnybar el på cirka 100 TWh redan 2030.
2. Länka EU:s naturrestaureringslag och FN:s globala ramverk för skydd av biologisk mångfald med klimatpolitik, samt ta fram en aktiv politisk färdplan för en övergång av svenskt skogs- och jordbruk från en kolkälla till en kolsänka.
3. Regeringen bör föra samman näringsliv och forskarsamhälle till dialog om spelreglerna för övergången. Se över vilka statliga investeringar som behövs för den nya infrastruktur som en påskyndad omställning kräver (laddinfrastruktur, elnät, anslutningskablar, kollektivtrafik).
Sverige har, i förhållande till vår storlek, ett oproportionerligt stort inflytande i världen. Det beror förstås på vår framgång som ett ledande land för en modern trygg välfärd. Samtidigt är vi ett exportorienterat land, sammanflätat med den globala ekonomin. Sverige är beroende av stabila relationer och marknader över hela världen.
Vi är mitt uppe i den största omvandlingen i modern historia. Låt oss inte spela korten vid detta vägskäl.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
