USA:s tillträdande ledning hetsar upp sina europeiska allierade, kinesiska fartyg drar ankar längs Östersjöns botten för att skära av kablar och Ryssland står i full konfrontation med väst.
Det faktum att vi lever i en tid av kris och krig blir tydligare för varje dag och Donald Trumps volatilitet förstärker att allt kan hända och att även den svenska statsledningen när som helst kan tvingas ta itu med en stor aggression riktad direkt mot oss .
Rysslands intresse är att sabotera Ukrainas allierade, Kinas tycks vara att bokstavligen riva sönder grunderna för havsrättskonventionen för att så småningom uppnå dominans i Sydkinesiska havet.
Att vi lever i en tid av kris och krig blir tydligare för varje dag.
Därför kan det vara värt att titta på på en allvarlig gråzonskris som i vissa viktiga avseenden liknar den vi befinner oss i nu – U137, omsorgsfullt avbildad i en SVT-satir under jullovet, “Whiskey on the Rocks”.
När den sovjetiska ubåten gick på grund långt in i den militära skyddszonen utanför Karlskrona i oktober 1981 gick det kalla kriget in i en av sina farligaste faser. Sovjetunionen hade invaderat Afghanistan. En invasion av Polen hängde i luften. Moskva var djupt oroad över retoriken från USA:s nye president, Ronald Reagans, och letade överallt efter tecken på Nato-mobilisering. Östersjöflottan var Sovjetunionens största och ubåtsvapnet central.
Svenskarna bedömde mycket riktigt U137:s intrång som fientligt, för att inte tala om Sovjetunionens initiala reaktioner. Samtidigt var intrånget möjligt att förneka med hänvisning till felaktig navigering, vilket försatte svenskarna i en svår situation.
SVT:s dramakomedi gör en grov sådan snedvridning i framställningen av den svenska högsta politiska och militära ledningen. Överbefälhavare Lennart Ljung framställs som en militaristisk kuppmakare som försökte samla politikerna för att attackera ubåten med en jaktpluton. Statsminister Thorbjörn Fälldin framställs som en person som knappt förstod de stora politiska dimensionerna och som orienterade sig som fårfarmare.
Den kanske största egenskapen var just samspelet mellan den politiska och militära ledningen.
I verkligheten är U137 ett av få exempel på att Sverige faktiskt fungerar i en kris. Till skillnad från flygkapningen vid Bulltofta 1972, Norrmalmstorgsdramat 1973, Palmemordet 1986 och tsunamin 2004, hanterades krisen i oktober 1981 på ett sätt som avkallade respekt. Utfallet var till Sveriges fördel.
Den kanske största egenskapen var just samspelet mellan det politiska och militära ledarskapet, inledningsvis skildrat i ett kapitel av Herman Fältström i antologin “Toppledarskap, förhållandet mellan regeringen och överbefälhavaren under det kalla kriget”.
En speciell händelse i krisen var upplysande. När Sovjetunionen insåg att en av deras ubåtar stod på grund i södra Sverige skickade de fartyg från hamnarna i Baltikum och från flottbasen i Kaliningrad. Bärgningsfartyg, två tungt beväpnade jagare och en handfull mindre fartyg rusade rakt mot Karlskrona. ÖB Lennart Ljung ringde till statsminister Thorbjörn Fälldin och frågade vad som gällde. Hans svar var: “Instruktionen gäller, håll rent med de resurser vi har”.
Utfallet var till Sveriges fördel.
Instruktionen var Förordningen om krigsmaktens ingripande vid kränkning av Sveriges territorium under fred och neutralitet, IKFN, ett folkrättsligt dokument som reglerade våldsanvändning i fredstid.
De resurser som fanns var stridsflygplanet från Kallinge, en redan utgående ubåt, torpedbåtar som också var ute på havet, ett fast tungt kustartilleri inne i skärgården och ett mobilt artilleri ute vid Torhamn Sudde.
Med dessa vapen skulle man varna och slutligen slåss mot fienden om de korsade territorialvattenlinjen.
När kustartilleriets radar övergick till målinriktning, uppfattade de sovjetiska fartygen att svenskarna verkligen hade för avsikt att öppna eld, stannade en minut från territorialvattengränsen och blev kvar där i nio dagar tills den svenska flottan bogserade ut ubåten.
Däremellan hade den svenska militären varit ombord på ubåten, tagit kaptenen i land och förhört honom, undersökt och konstaterat att det fanns kärnvapenladdade torpeder ombord, tvingat Sovjet att be om ursäkt och betala för bärgningen samt avslöjat stormaktens pinsamma brister för världspressen.
Under krisen sökte Sverige delvis in i okänt territorium, men i efterhand verkar vissa faktorer vara mycket betydelsefulla.
•Det fanns ett tydligt, välkänt och väl underbyggt koncept att följa i IKFN. Alla som genomgått värnpliktsutbildning, alltså halva den vuxna befolkningen, visste vad som gällde. Det låg i nationens DNA att avvisa den sovjetiska återhämtningsstyrkan.
•När IKFN inte bevakade verkligheten tog ÖB ett omedelbart och självständigt beslut om att kvarhålla ubåten. Den kunde trots allt inte avvisas med vapenmakt eftersom den stod på marken.
•Sverige saknade visserligen ett incidentförsvar men kunde ändå snabbt samla stridskrafter som hade en avskräckande effekt på Sovjetunionen. Det var otvetydigt Sverige och det svenska våldsmonopolet som avgjorde under hela kursen.
•Överbefälhavarens roll fungerade väl tillsammans med premiärministerns. Lennart Ljung och Thorbjörn Fälldin hade en ömsesidig respekt och ingen av de två nivåerna sprang iväg.
•Särskilt på UD fanns en mycket erfaren tjänstemannakompetens med bland annat statssekreterare Leif Leifland. Utrikesminister Ola Ullsten tvekade aldrig att ta tuffa beslut.
•Relationen mellan statsminister Fälldin och oppositionsledaren Olof Palme fungerade perfekt. De hade annars en ganska dålig relation, men Fälldin hyllade efteråt Palmes fulla lojalitet och konstruktiva insats. Inget av partierna politiserade situationen.
Allierade är viktiga men vi har huvudansvaret när krisen kommer till oss.
Stor skillnad mot då är att Sverige idag har permanenta allierade. Nato- och EU-medlemskap och den brittiskledda snabbinsatsstyrkan JEF spelar en roll. Men om en liknande kris skulle drabba svenskt territorium idag kommer vi att vara ensamma i den akuta fasen och med USA vet man inte nuförtiden.
Framgångsfaktorerna 1981 torde därför bli aktuella: en tydlig militär instruktion som är känd för hela befolkningen, starka militära resurser, framför allt marin, yrkesverksamma och erfarna tjänstemän i de viktiga departementen och en tydlig rollfördelning – en viktig fråga nu. med det nyinrättade nationella säkerhetsrådet – samt en fungerande relation mellan premiärministern och oppositionsledaren.
Vi har säkert en bit kvar. Allierade är viktiga men vi har huvudansvaret när krisen kommer till oss.
