Syrier söker anhöriga på Damaskus sjukhus efter Assads fall

Amal Allebda står i entrén till sjukhuset i Harasta utanför Damaskus.

Hon ser avrättade personer flimra förbi på en mobilskärm och fruktar att nästa bild ska visa hennes son.

– Nej, det är inte han, nej, inte han, nej, inte han…

De senaste dagarna har Amal Allebda varit på alla sjukhus i Damaskus. Hon har undersökt kvarlevorna av minst 40 döda män.

Hennes sökande efter sin son har gått igenom sjukhus, fängelser och bårhus. Bilderna på alla döda finns nu kvar på näthinnan.

– Flera av dem var svåra att identifiera, de var kolsvarta och ser ut som om de har blivit brända, säger hon.

– Nej, min son är inte en av dem. Jag är säker på att han lever.

Försvunnen i tio år

Amal Allebda frågar doktor Hussein al-Zannouns var hon kan lämna mer information om sin försvunna son Mahmound Karkazenli.

Han var 20 år när han greps. Tio år har gått sedan dess. Nygift och med en son som var en månad gammal. Amal Allebda fick besöka honom fyra gånger i Saydnaya.

– Varje gång jag var där stod vakten bredvid oss. Jag kände att min son ville säga något till mig men han vågade inte.

Hon säger att vakten knuffade hennes son och skrek:

– “Berätta för din mamma vad vi vill göra.” Jag vet inte vad han ville säga. Han kanske ville låta mig veta att de skulle hänga honom, säger Amal Allebda.

Hon fortsätter sitt desperata sökande och slits mellan hopp och förtvivlan.

Doktor Hussein al-Zannoun har tålamod. Han sympatiserar med de anhöriga som lider och kämpar för att hitta sina saknade.

– Hundratals människor kommer hit varje dag. Sedan regimens kollaps har människor strömmat till i stora grupper. De befarar att de saknade finns bland de döda, säger Hussein.

Staplade lik

Dagarna efter Assads fall pågår ett desperat sökande över Syrien, ett sökande som har varit omöjligt i årtionden. Vad hände med alla de som fördes bort och aldrig återvände? Folk håller fast vid hoppet att kanske ändå. Kanske lever deras älskade son, far, vän, kusin.

Makram al-Aouf är en av dem som hoppas.

Han berättar att han de senaste dagarna har visats bilder på staplade lik, alla med spår av tortyr. Sedan berättar han om hur hans bror stoppades vid en vägspärr på “Presidentbron” i Damaskus 2015 och aldrig återvände hem. Brodern, Tamam al-Aouf, var på väg till stadens centrum. Soldaten vid vägspärren stack in huvudet i bussen och sa fyra ord: “Vem kommer från Dar’a?”

Efter den arabiska våren i Tunisien hade världen lärt sig sloganen “Fal yasqut al-nizam” – “Ner med regimen”. I staden Dar’a, 16 mil söder om Damaskus, hade 15 pojkar klottrat just dessa ord på en skolvägg. Kanske var det ett skämt, kanske var de inspirerade av revolutionerna i regionen. Men regimen arresterade dem alla och utsatte dem för tortyr.

Där, i Dar’a, började revolutionen mot diktatorn Bashar al-Assad. Resten är historia.

Ta med dödsdomar

– Tamam och en annan pojke på bussen var de enda från Dar’a. Tamam försvann den dagen. Vi vågade inte fråga efter honom, vågade inte ens titta. Min pappa, som var i militären i 33 år, visste hur regimen tänkte, säger Makram.

– Om man frågade efter en försvunnen person riskerade man att få besök av en befäl som meddelade att personen var död.

2017 fick familjen besök av en officer som kom med just det erbjudandet.

– Du måste besöka kontoret för att hämta ut din sons ID-kort. Han är död.

– Nej, ingen kropp, inga bilder, ingen information om hur han dog, och ingen information om var kroppen befann sig. Vi har hört de värsta historierna – allt från maskiner som komprimerar kroppar till ugnar där ingenting finns kvar, säger Makram.

Trots allt gav familjen inte upp hoppet.

På tal om tortyren

Makrams mamma, Oum Tamim, bor fortfarande i huset i Dar’a. Varje morgon, innan den första bönsuppmaningen, sitter hon på trappan och väntar på sin son.

– Ja, det har gått många år sedan dess, men hon väntar fortfarande. Hon missar inte en enda dag. Hon säger att han måste komma hem, säger Makram.

Nu vågar människor i Syrien tala öppet om tortyren och de grymma avrättningsmetoderna som regimen använder. Tre dagar har gått sedan regimen kollapsade och tusentals människor har rusat till det ökända Saydnaya-fängelset.

Makram och hans far åkte också dit i hopp om att hitta Tamam.

De tror fortfarande att det finns en underjordisk avdelning någonstans som ingen har hittat.

– Det är där! Har du inte sett vad de hittade? En stor apparat som pumpar in luft. Den måste ha använts för att syresätta det hemliga fängelset.

Han fortsätter att hoppas.