För att möta ökade geopolitiska spänningar och geoekonomisk konkurrens måste en ny ekonomisk utrikespolitik utvecklas på EU-nivå. Hittills har insatserna för att stärka Europas ekonomiska säkerhet i första hand fokuserat på att ersätta importberoendet med inhemsk produktionskapacitet inom strategiska områden, samt initiativ för att skydda den europeiska marknaden. Nu krävs åtgärder för att underlätta utrikeshandeln.
I en tid av ökande protektionism och risken för volatilitet i världshandeln är behovet av förbättrade handelsmöjligheter ännu mer akut. Branschen behöver tillgång till både pålitliga och kostnadseffektiva leveranskedjor för att vara globalt konkurrenskraftig. Handel driver effektivitet, specialisering och utveckling av allt mer avancerade produkter. Genom att möjliggöra diversifiering är handeln också avgörande för att stärka försörjningstryggheten.
De senaste åren EU:s frihandelsagenda har tyvärr avstannat. Förhandlingar om avtal med viktiga tillväxtmarknader försvåras av att EU ställer krav som inte har med själva handeln att göra, eller ligger i linje med motpartens intressen. Samtidigt sluter andra länder avtal som skapar konkurrensfördelar på den globala marknaden. Sverige bör vara pådrivande för att EU anpassar ambitionen i avtalen efter samarbetsländer och prioriterar marknadstillträde framför områden som inte direkt berörs av handelsregleringar. För att underlätta ratificeringsprocessen bör frihandelsavtal avgränsas till områden inom EU:s exklusiva behörighet medan investeringsskyddet omfattas av det politiska ramavtalet.
Parallellt med frihandelsavtal bör Sverige förespråka att EU ingår riktade avtal för att motverka tekniska handelshinder. Att visa att produkter uppfyller olika krav beroende på marknad kan vara dyrare än tullar. Genom att riva handelshinder med input till kritiska teknikområden kan likasinnade länder begränsa beroendet av andra marknader
till följd av minskade kostnader i handeln – istället för genom subventioner som belastar skattebetalarna. Avtal i branscher med höga volymer och växande myndighetskrav kan ha en särskilt stor effekt.
En starkt växande regleringsbördan med detaljerade krav har blivit en av den europeiska industrins största konkurrensnackdelar. Detaljreglering kan också leda till distinkta tekniska krav i EU jämfört med exportmarknader. Som ett resultat av detta kan europeiska företag behöva utveckla kostsamma marknadsspecifika produktanpassningar. EU ska fastställa kraven på hälsa, miljö och konsumentsäkerhet – inte bestämma hur de ska uppfyllas.
Sverige måste kämpa för att europeiska standarder som visar att produkter uppfyller krav i EU-lagstiftningen ska kunna utvecklas i nära samarbete med internationell standardisering. Det stärker EU:s inflytande på internationella standarder och förhindrar att tekniska krav divergerar.
Som det nationella arbetet genom att lägga om biståndet bör Sverige verka för att EU använder utvecklingspolitiken mer strategiskt för att bidra till unionens politiska mål. Det kan handla om att stödja strategiska partnerskap för att stärka försörjningstryggheten kring kritiska råvaror, eller kapacitetsuppbyggnad för att främja handel och hjälpa underleverantörer i tredjeländer att uppfylla kraven i EU-lagstiftningen. Det gäller inte minst nya rapporteringskrav avseende branschens leverantörskedjor, som riskerar att leda till höga kostnader och begränsa tillgången till underleverantörer om kraven inte är praktiskt genomförbara.
På samma sätt skulle en mer politiserad användning av handelsförsvarsinstrument kunna begränsa industrins handlingsfrihet och locka till motåtgärder som påverkar europeiska företag. Naturligtvis ska EU försvara sina ekonomiska intressen, men Sverige måste se till att nya verktyg är proportionerliga, precisa och förutsägbara. De ska i första hand tillämpas av säkerhetspolitiska skäl eller för att ta itu med icke-marknadsmässigt beteende, inte för att skydda icke-konkurrensutsatta industrier från global konkurrens.
Det finns nu ett fönster på EU-nivå som Sverige måste utnyttja. Uppmaningarna till åtgärder för att stärka Europas konkurrenskraft och produktivitetsutveckling är högljudda. Inte minst från det inflytelserika Tyskland som varnar för hot om avindustrialisering. Frankrike, som agerat som en broms för handeln, har tappat inflytande efter sommarens nationella val och är allt mer isolerat i sitt motstånd bland EU:s medlemsländer. Samtidigt pågår en geopolitisk maktkamp om strategiska leveranskedjor som sätter press på EU att agera.
Handel är en förutsättning för Europas välstånd och ekonomiska säkerhet. EU:s nya ekonomiska utrikespolitik måste utnyttja kraften i internationell handel.
Maria Rosendahl, näringspolitisk chef på Teknikföretagen
Joel Jonsson, ansvarig för internationell handel på Teknikföretagen
