Finansmarknadsminister Niklas Wykman (M) hade ingen rolig dag på torsdagen. Wykman satt i finansutskottet för att försvara utredningen om hur ny kärnkraft ska finansieras. Han möttes av hård kritik.
Nämnden hade kallat dit experter. Den mest förödande recensionen gjordes av Mia Bodin, forskningschef på Bodecker Partners, som ger råd till investerare. Bodin har 17 års erfarenhet av att analysera elmarknaden.
Enligt Bodin skulle utredningens förslag kraftigt försämra lönsamheten i den befintliga elproduktionen. Det skulle lägga en död hand på investeringar i andra typer av kraft än kärnkraft och därmed stoppa ny elproduktion före 2035. Enligt Bodin skulle regeringens modell slå mot svensk industri och låsa in Sverige i ett “dyrt och oflexibelt elsystem för kl. åtminstone de kommande 40 åren”.
Kanske någon tänkte marknadsliberal inriktad nämndeman om hur regeringen hamnade här.
För inte så länge sedan prisades marknads- och teknikneutralitet. Steget från det till att som nu jobba med statliga subventioner på flera hundra miljarder och dessutom garanterade elpriser är ett jättesteg.
Regeringspartierna har gjort en mental resa. Man kan tala om en radikalisering av energipolitiken.
Länge visade de kärnkraft ett ganska spretigt intresse. Efter tre härdsmältningar vid kärnkraftverket i Fukushima blev frågan politiskt omöjlig. M och KD fann det för bra att göra upp med S/MP-regeringen och konflikten verkade ligga på bordet.
Men när Ulf Kristersson ville samla högern inför valet 2022 blev det självklart att plocka ut kärnkraften som alla fyra partierna vill gynna. När väljarna sedan var värdiga under höga elpriser blev det en perfekt konflikt att få med sig S-regeringen.
Någonstans började den borgerliga energiresan. Sedan ledde det ena till det andra.
Först hette det så det skulle inte kosta någonting. Det gällde bara att släppa lös kärnkraften och ta bort allt som stod i vägen.
Som att byta personer i Vattenfalls styrelse, sluta betala för vindkraftens kablar, ändra ordet “förnybar” till “fossilfri” som mål för energipolitiken, ändra Strålsäkerhetsmyndigheten och ta bort taket på hur många reaktorer som får finns och var de kan byggas – om de bara gjorde allt som investerare skulle strömma till.
Men insåg sedan högerpartierna att det inte skulle räcka. Då lovade de statliga kreditgarantier.
Man försäkrade ändå att det inte var fråga om att staten skulle gå in och subventionera kärnkraften.
Väl i regeringen gjorde Tidöpartierna nästa upptäckt.
Kärnkraft är alldeles för dyrt och riskabelt för privata investerare att våga sig på den. Staten måste ta den ekonomiska risken om det ska bli några nya reaktorer.
Och sitter nu regeringen med ett förslag som är långt ifrån de marknadsliberala instinkter som annars brukar styra borgerliga politiker.
Högerpartierna ställde aldrig den villkorslösa frågan “hur bygger vi det mest effektiva energisystemet?” De hade redan bestämt sig för svaret. Deras fråga blev istället “Hur får vi nya kärnreaktorer i Sverige?”
När du frågar får du svar.
Vi lever i dramatiskt dagar för den svenska energipolitiken. Varken besluten att stoppa vindkraftsparkerna i Östersjön eller systemet för finansiering av nya kärnreaktorer är några dussin beslut.
De ståndpunkter regeringen intar i vinter kommer att få återverkningar för kommande generationer.
Läs mer: Militären i andra länder säger ja till havsbaserad vindkraft
Läs mer av Tomas Ramberg:
Kan V och L dras ut ur sina hål?
Sverige blir mer kritiskt mot USA igen
