Det luktar diesel och sopor i centrala Damaskus. Överallt ser vi folk som städar trottoarer, men sopkärlen är fulla av avfall som ingen har tömt på flera dagar.
– Nu har vi smutsat ner soporna! ropar Ahmad, som har byggt en installation med Bashar al-Assads porträtt tronande på ett berg av skräp.
Han avslutar sitt arbete med en spottad ex-diktatorns ansikte.
Det finns människor överallt, de kikar in i övergivna regimbyggnader, promenerar i den ljusa decembersolen och tar selfies av Assad-statyer som störtats.
Rebellerna som störtade den syriska diktatorn för några dagar sedan har fullt upp med att dirigera trafiken. Och gick och åt glass.
– Jag är egentligen lärare, men jag gick med i rebellrörelsen för några månader sedan, säger Tarek.
Han försöker balansera sin syriska specialitet, handgjord glass gjord på mjölk, rosenvatten och saften från vilda pistagebuskar, samtidigt som han håller ett öga på sitt automatvapen i den enorma folkmassan inne i glassbutiken. Butiken har en lång historia och ligger i Damaskus gamla souk, marknad, som kryllar av liv och aktivitet.
– Nu när Syrien är befriad hoppas jag kunna återvända till mina elever, säger Tarek.
Utanför glassbutiken har 27-årige Jamil sitt stånd, där han håller på att riva upp den nya syriska flaggan.
– Jamil betyder vacker på arabiska, informerar han.
Jamil är fortfarande euforisk, en känsla han delar med många andra syrier i huvudstaden denna dag. Till kvällen är han säker på att han kommer att ha sålt över 2 000 flaggor, det finns en enorm efterfrågan. Jamil ser en framtid igen, en där han kan gifta sig och bilda familj.
– Jag ska ha fyra fruar! säger Jamil och skrattar.
Det är möjligt att han skämtar, men kvinnorna DN möter har inte riktigt samma framtidstro. De är också glada över diktatorns fall, det har de alla klart för sig.
– Jag är rädd att rebellerna döljer något. Det är en konstig känsla i luften, säger eleven Amal.
Hon är ute och känner stämningen tillsammans med sin vän Almaz, som känner likadant. Ingen av dem vill vara med på bilden.
– Vi är faktiskt väldigt rädda. Man vet inte hur det kommer att bli, säger Almaz.
Få kunde ha förutsett att Assad-regimen skulle falla tidigt på morgonen den 8 december 2024. Nu förutspår många analytiker framtiden, men det finns ingen slutsats. Jämförelser görs med folkliga uppror i andra delar av Mellanöstern, om Gaddafi i Libyen och Saddam Hussein i Irak.
– Jag gillar inte att ni i pressen målar allt i svart. Folk vet bättre nu. Det här kommer aldrig att hända igen, säger Berah.
Han är 28 år och driver en juldekorationsbutik i Damaskus kristna kvarter. Dessutom förbereder han en glädjefylld parad.
– Det är för alla, men främst för alla oss som har suttit i regimens fängelser, säger Berah.
Han satt själv i 21 dagar efter att ha deltagit i en fredlig protest 2013. Sedan dess har han legat lågt, hållit huvudet nere, inte velat provocera någon av rädsla för att gå in igen. Den rädslan är borta nu, säger han.
Berah är inte kristen, trots att han säljer julgranar i plast. Det är Joelle å sin sida som är ute och spanar med sin mamma och syster.
– Vi har inte varit ute så mycket tidigare, för det har känts så otryggt. Rebellerna står lite längre bort på gatan och gör kontroller, säger hon.
Just nu tycker Joelle att de israeliska bomberna är de läskigaste. Efter regimens utträde har Israel bombat syriska mål ofta och hävdat att de inte vill att al-Assad-regimens vapenlager ska hamna i orätta händer.
– Jag är lite rädd för framtiden. Man vet inte hur det kommer att bli, säger Joelle.
Vi går in på den magnifika innergården som tillhör Ummayad-moskén. Det är en av världens största och äldsta moskéer, i början var det också en kyrka, och här finns både Saladins grav och Johannes Döparens reliker.
Denna dag är en folkfest. Familjer som har tagit med sig välklädda barn blandar sig med uniformerade rebeller som poserar med allmänheten.
Moughira är en rebellsoldat från Aleppo.
– Det är fantastiskt, otroligt, vi kan inte förstå att vi står här, säger han.
Bara hans ögon är synliga. Han har täckt resten av ansiktet med en mask.
– Vi täckte våra ansikten från början av revolutionen och nu har det blivit en vana. Det känns osäkert att visa sitt ansikte. Men med tiden ska jag ta av den, förklarar Moughira.
Småbarn ställer upp för att ta bilder med rebellerna och deras vapen. Jag kastar mig tillbaka när en treårig tjej svingar ett gevär i ansiktet på mig.
– Det är ingen fara, vapnet är inte laddat, försäkrar Moughira.
Ruba står i kö med sina fyra barn för pistolställningen. Hennes man, barnens far, satt i regimens fängelse i flera år. Fyra månader efter frigivningen dog han.
– Hans kropp orkade inte mer. Han ville inte prata så mycket, men vi förstod att han hade blivit torterad, säger Ruba.
På Damaskus gator ligger porträtt av Bashar al-Assad. Folk stampar extra hårt i ansiktet på honom när de passerar. Butikernas luckor, som har målats som regimens flagga i alla dessa år, målas över.
– Rebellerna har sagt på nyheterna att det ska vara vitt, så jag ändrar på det. Jag hade inte gjort det annars, butikens ägare hade helst behållit flaggan, säger en målare utan att utveckla.
Luna Ibrahim, 24, och Hayan Batoun, 20, sitter på en bänk bredvid en demolerad staty och röker. De träffades i Damaskus “kulturbubbla” som de kallar det, hon är nyutexaminerad artist och han studerar till skådespelare.
– Det är lugnt nu, men man vet inte vad som händer, säger Luna Ibrahim på engelska och ser sig omkring i parken.
– Jag vill inte leva under en islamistisk stat.
Paret tycker att rebellerna hittills varit väldigt artiga och vänliga.
– Men det är en order från ovan, så det går inte att lita på. Vi får se hur det går när de ska styra staten på riktigt, säger Hayan Batoun.
Det är mycket som inte är det jobbar just nu. Brödköerna är långa i huvudstaden och det sägs att regimen tömde Riksbanken innan den lämnade landet. Hayan Batouns teaterskola är stängd, eftersom den ligger under kulturministeriet – som också är stängd.
– Jag har satsat så mycket på den här utbildningen och nu vet jag inte hur det kommer att bli. Samtidigt har jag ingen annanstans att ta vägen, säger han.
Det har inte Lianna heller.
Hon är ett år, har smutsiga kläder och rinnande näsa. Hennes mormor Kamli visar upp henne: “förstår du inte, hon är sjuk!”
Lianna och hennes familj tillhör de syrier som vill fly landet. De är shiamuslimer och kommer från Aleppo. Liannas pappa, som inte vill uppge sitt namn, säger att bilen de flydde i besköts av medlemmar i terrorsekten Islamiska staten, IS. De fick gå resten av vägen till gränsen.
Nu sitter de i en lastbilscontainer några hundra meter från Libanon. De har suttit här i fyra dagar när DN träffar dem. De kommer inte in i Libanon och de vågar inte vända tillbaka.
– Vi har ingenting. Barnen är hungriga och kalla. Vi tror inte på vad rebellerna säger, att alla är välkomna i det nya Syrien. Snälla hjälp oss, säger Kamli.
Det luktar diesel och sopor i centrala Damaskus. Överallt ser vi folk som städar trottoarer, men sopkärlen är fulla av avfall som ingen har tömt på flera dagar.
– Nu har vi smutsat ner soporna! ropar Ahmad, som har byggt en installation med Bashar al-Assads porträtt tronande på ett berg av skräp.
Han avslutar sitt arbete med en spottad ex-diktatorns ansikte.
Det finns människor överallt, de kikar in i övergivna regimbyggnader, promenerar i den ljusa decembersolen och tar selfies av Assad-statyer som störtats.
Rebellerna som störtade den syriska diktatorn för några dagar sedan har fullt upp med att dirigera trafiken. Och gick och åt glass.
– Jag är egentligen lärare, men jag gick med i rebellrörelsen för några månader sedan, säger Tarek.
Han försöker balansera sin syriska specialitet, handgjord glass gjord på mjölk, rosenvatten och saften från vilda pistagebuskar, samtidigt som han håller ett öga på sitt automatvapen i den enorma folkmassan inne i glassbutiken. Butiken har en lång historia och ligger i Damaskus gamla souk, marknad, som kryllar av liv och aktivitet.
– Nu när Syrien är befriad hoppas jag kunna återvända till mina elever, säger Tarek.
Utanför glassbutiken har 27-årige Jamil sitt stånd, där han håller på att riva upp den nya syriska flaggan.
– Jamil betyder vacker på arabiska, informerar han.
Jamil är fortfarande euforisk, en känsla han delar med många andra syrier i huvudstaden denna dag. Till kvällen är han säker på att han kommer att ha sålt över 2 000 flaggor, det finns en enorm efterfrågan. Jamil ser en framtid igen, en där han kan gifta sig och bilda familj.
– Jag ska ha fyra fruar! säger Jamil och skrattar.
Det är möjligt att han skämtar, men kvinnorna DN möter har inte riktigt samma framtidstro. De är också glada över diktatorns fall, det har de alla klart för sig.
– Jag är rädd att rebellerna döljer något. Det är en konstig känsla i luften, säger eleven Amal.
Hon är ute och känner stämningen tillsammans med sin vän Almaz, som känner likadant. Ingen av dem vill vara med på bilden.
– Vi är faktiskt väldigt rädda. Man vet inte hur det kommer att bli, säger Almaz.
Få kunde ha förutsett att Assad-regimen skulle falla tidigt på morgonen den 8 december 2024. Nu förutspår många analytiker framtiden, men det finns ingen slutsats. Jämförelser görs med folkliga uppror i andra delar av Mellanöstern, om Gaddafi i Libyen och Saddam Hussein i Irak.
– Jag gillar inte att ni i pressen målar allt i svart. Folk vet bättre nu. Det här kommer aldrig att hända igen, säger Berah.
Han är 28 år och driver en juldekorationsbutik i Damaskus kristna kvarter. Dessutom förbereder han en glädjefylld parad.
– Det är för alla, men främst för alla oss som har suttit i regimens fängelser, säger Berah.
Han satt själv i 21 dagar efter att ha deltagit i en fredlig protest 2013. Sedan dess har han legat lågt, hållit huvudet nere, inte velat provocera någon av rädsla för att gå in igen. Den rädslan är borta nu, säger han.
Berah är inte kristen, trots att han säljer julgranar i plast. Det är Joelle å sin sida som är ute och spanar med sin mamma och syster.
– Vi har inte varit ute så mycket tidigare, för det har känts så otryggt. Rebellerna står lite längre bort på gatan och gör kontroller, säger hon.
Just nu tycker Joelle att de israeliska bomberna är de läskigaste. Efter regimens utträde har Israel bombat syriska mål ofta och hävdat att de inte vill att al-Assad-regimens vapenlager ska hamna i orätta händer.
– Jag är lite rädd för framtiden. Man vet inte hur det kommer att bli, säger Joelle.
Vi går in på den magnifika innergården som tillhör Ummayad-moskén. Det är en av världens största och äldsta moskéer, i början var det också en kyrka, och här finns både Saladins grav och Johannes Döparens reliker.
Denna dag är en folkfest. Familjer som har tagit med sig välklädda barn blandar sig med uniformerade rebeller som poserar med allmänheten.
Moughira är en rebellsoldat från Aleppo.
– Det är fantastiskt, otroligt, vi kan inte förstå att vi står här, säger han.
Bara hans ögon är synliga. Han har täckt resten av ansiktet med en mask.
– Vi täckte våra ansikten från början av revolutionen och nu har det blivit en vana. Det känns osäkert att visa sitt ansikte. Men med tiden ska jag ta av den, förklarar Moughira.
Småbarn ställer upp för att ta bilder med rebellerna och deras vapen. Jag kastar mig tillbaka när en treårig tjej svingar ett gevär i ansiktet på mig.
– Det är ingen fara, vapnet är inte laddat, försäkrar Moughira.
Ruba står i kö med sina fyra barn för pistolställningen. Hennes man, barnens far, satt i regimens fängelse i flera år. Fyra månader efter frigivningen dog han.
– Hans kropp orkade inte mer. Han ville inte prata så mycket, men vi förstod att han hade blivit torterad, säger Ruba.
På Damaskus gator ligger porträtt av Bashar al-Assad. Folk stampar extra hårt i ansiktet på honom när de passerar. Butikernas luckor, som har målats som regimens flagga i alla dessa år, målas över.
– Rebellerna har sagt på nyheterna att det ska vara vitt, så jag ändrar på det. Jag hade inte gjort det annars, butikens ägare hade helst behållit flaggan, säger en målare utan att utveckla.
Luna Ibrahim, 24, och Hayan Batoun, 20, sitter på en bänk bredvid en demolerad staty och röker. De träffades i Damaskus “kulturbubbla” som de kallar det, hon är nyutexaminerad artist och han studerar till skådespelare.
– Det är lugnt nu, men man vet inte vad som händer, säger Luna Ibrahim på engelska och ser sig omkring i parken.
– Jag vill inte leva under en islamistisk stat.
Paret tycker att rebellerna hittills varit väldigt artiga och vänliga.
– Men det är en order från ovan, så det går inte att lita på. Vi får se hur det går när de ska styra staten på riktigt, säger Hayan Batoun.
Det är mycket som inte är det jobbar just nu. Brödköerna är långa i huvudstaden och det sägs att regimen tömde Riksbanken innan den lämnade landet. Hayan Batouns teaterskola är stängd, eftersom den ligger under kulturministeriet – som också är stängd.
– Jag har satsat så mycket på den här utbildningen och nu vet jag inte hur det kommer att bli. Samtidigt har jag ingen annanstans att ta vägen, säger han.
Det har inte Lianna heller.
Hon är ett år, har smutsiga kläder och rinnande näsa. Hennes mormor Kamli visar upp henne: “förstår du inte, hon är sjuk!”
Lianna och hennes familj tillhör de syrier som vill fly landet. De är shiamuslimer och kommer från Aleppo. Liannas pappa, som inte vill uppge sitt namn, säger att bilen de flydde i besköts av medlemmar i terrorsekten Islamiska staten, IS. De fick gå resten av vägen till gränsen.
Nu sitter de i en lastbilscontainer några hundra meter från Libanon. De har suttit här i fyra dagar när DN träffar dem. De kommer inte in i Libanon och de vågar inte vända tillbaka.
– Vi har ingenting. Barnen är hungriga och kalla. Vi tror inte på vad rebellerna säger, att alla är välkomna i det nya Syrien. Snälla hjälp oss, säger Kamli.
