Den mest utskällda politikern just nu, Olaf Scholz, var impopulär redan innan han tillträdde som kansler i december 2021. Han var för tråkig, tyckte många.
Men oavsett vem som hade bestämt sig för att efterträda Guds Moder med stort M, hade hon efter sina 16 år som kansler haft en strid i uppförsbacke.
I ett land som knappast är känt som en politisk experimentverkstad skulle Scholz också leda en konstellation som aldrig tidigare prövats på federal nivå i Tyskland: en “trafikljuskoalition” bestående av hans SPD, liberala FDP och miljöpartiet De gröna.
Scholz har också haft miljöförhållandena mot sig själv. Bara tre månader efter att hans regering tillträdde inledde Vladimir Putin den fullskaliga invasionen av Ukraina. Med den kastades allt upp i luften i Berlin – inte bara koalitionsregeringens planer, utan även den tyska energiförsörjningen och inställningen till det egna försvaret.
Lägg därtill att en av Tysklands viktigaste handelspartner – Kina – också genomgår en allvarlig ekonomisk avmattning.
Olaf Scholz lämnar efter sig en rad olösta konflikter.
Regeringsexperimentet misslyckades. Samarbetet blev allt mer ansträngt i lederna och kritiken växte i takt med att landets ekonomiska problem gjorde detsamma.
Men Scholz har i alla fall påbörjat Tysklands resa bort från en ohållbar modell där landet var alltför beroende av Ryssland, Kina och USA när det gäller landets centrala aktiviteter: energiförsörjning, export respektive försvar.
Även om bytet inte var helt frivilligt så är det i alla fall positivt.
På den negativa sidan blad Olaf Scholz har dock en rad olösta konflikter bakom sig. Ukrainarna är fortfarande besvikna på grund av misslyckandet med Taurus-missiler. De tyska biljättarna är besvikna över att regeringen inte har gjort mer för att skydda branschen från kinesisk konkurrens, obefintlig efterfrågan och Brysselbyråkraternas strikta utsläppskrav.
Donald Trump är upprörd över den växande tysken handelsöverskottet mot USA, som inte har blivit bättre av Scholz-regeringens beslut att köpa flytande naturgas (LNG) från Qatar istället för att öka importen från USA.
Och sist i raden: en svensk energiminister som är “tokig” över tyskarnas bristande elförsörjning och hur det påverkar elpriserna i södra Sverige.
Ebba Busch har säkert rätt. Men som Ulf Kristersson brukar säga: Tyskland fattar tyska beslut. Och Busch borde veta bättre än att uttrycka sig så om ett av Sveriges närmaste samarbetsländer.
Framöver bör hon fokusera sin energi på det hon kan påverka: den svenska energiförsörjningen.
Men som Ulf Kristersson brukar säga: Tyskland fattar tyska beslut.
Allt detta sammanfattar det väl vilka utmaningar nästa tyska regering står inför. Frågan är hur det kommer att se ut. Att kristdemokratiska CDU vinner nyvalet den 23 februari verkar nästan givet, liksom dess ledare Friedrich Merz tar över som kansler. Det är inte heller tal om några samarbeten som omfattar högerextrema AfD, oavsett hur starkt partiet är.
Att CDU skulle samarbeta med SPD framstår däremot som analytikernas bästa gissning. Aptiten på “experiment” verkar vara ganska begränsad efter trafikljuskoalitionens kraftiga fall, varför en säker storkoalition ligger nära till hands.
Att döma av historiska fakta är dock stora koalitioner inget recept för tysk handling. Under Angela Merkels tid som kansler regerade hennes CDU med SPD för två av tre mandat, utan att några större reformer såg dagens ljus.
Det var stabilt, absolut, men inte konstruktivt. Det finns flera anledningar till att vi i Sverige knappast skulle ta till en sådan lösning i “normala” tider. Det här är en.
Men den tyska ekonomin är i akut behov av reformer. Landet måste göra något åt sin eftersläpande kapitalmarknad. Infrastrukturen behöver moderniseras, digitaliseringen sättas igång på allvar.
Och försvarsuppbyggnaden behöver ta fart, inte minst mot bakgrund av att Nato ser ut att höja sitt försvarsfördelningsmål från två till tre procent av BNP.
Den frispråkige Friedrich Merz låter åtminstone som en politiker som får saker gjorda. Med sin senaste affärserfarenhet, bland annat som ordförande för fondjätten Blackrock i Tyskland, borde han förstå vikten av tillväxt.
CDU:s valmanifest, som publicerades förra veckan, innehåller också några lovande åtgärder, som skattesänkningar för hushåll och företag, sänkt moms i tjänstesektorn och reformering av stödsystemet för de fattigaste. CDU stänger inte heller dörren för kärnkraft i Tyskland.
Aptiten på “experiment” verkar vara ganska begränsad efter trafikljuskoalitionens kraftiga fall.
Det är dock oklart hur detta ska finansieras. CDU är emot att lossa på landets konstitutionella “skuldbroms”, vilket kraftigt begränsar möjligheterna för staten att låna.
Och i ett detaljerat koalitionsavtal med till exempel SPD, som går till val på en klassisk socialdemokratisk plattform med välfärdssatsningar, kommer de företagsvänliga åtgärderna att urvattnas.
För omvärlden i stort och svenskt näringsliv i synnerhet finns det därför anledning att hålla nere förväntningarna på nästa tyska regering och dess möjligheter att genomföra ett tillväxtskapande “paradigmskifte” som förgrenar sig ut i näringslivet och till handelspartners. Men jämfört med förra mandatperioden kan det nästan bara bli bättre.
Ur ett europeiskt perspektiv kommer det också att vara efterlängtat för Tyskland att få en ny regering på plats som kan fylla en del av det tomrum som har uppstått till följd av de tyska och franska regeringskriserna. Det finns alltid något.
