Kylskåpet är alltid mätt, om jag gillar mandariner – då går min pappa och köper några kilon. Varför? Han vet hur det är att vara utan.
Det har jag alltid varit familjens sekreterare, det är jag som går via posten, följer med mig till läkarbesök eller ringer till myndigheterna. All denna erfarenhet har byggt upp en avsky inom mig – en avsky för tanken på att det är omöjligt att ha det svårt i Sverige.
De utrikesfödda arbetarna har ofta de otryggaste jobben och de lägsta lönerna. Ibland upplever de rasism på jobbet, en chef som ger ut alldeles för många uppgifter eller en kollega som säger något rasistiskt under fikapausen.
Båda mina föräldrar har studerat och arbetat i osäkra anställningar i flera år innan de äntligen fick ett ordentligt heltidsarbete. Varje månad var en kamp för att bevara de sista hundratals dollar före lön. Hundratals lappar som skulle stödja en familj på 9 personer.
Med slitna ryggar och svagare röster fortsätter de att försöka. Det spelar egentligen ingen roll hur stark deras röst är, den är redan fördömd och bortglömd av det sociala klimatet. För det spelar ingen roll hur mycket du skriker – om ingen lyssnar.
De som är födda utomlands arbetarna har ofta de otryggaste jobben och de lägsta lönerna. Ibland upplever de rasism på jobbet, en chef som ger ut alldeles för många uppgifter eller en kollega som säger något rasistiskt under fikapausen. Dessa perspektiv lyfts sällan, fackliga idén når sällan de utrikesfödda. De är vana vid att ta mer ansvar och nu är det nästan nödvändigt att radera etiketten på invandrarens lättja.
I fackförbundet och den politiska debatten saknar deras perspektiv. Fackföreningsandelen för utrikes födda är 56 % för LO-förbunden och 71 % för de som är födda i landet. I LO-förbundens styrelser har cirka 8 % av de förtroendevalda en utomeuropeisk bakgrund. 10 % av de förtroendevalda i kommuner och regioner är utrikes födda. Det är inte så att jag vill ha kvotering, men när vi ständigt är underrepresenterade måste vi fråga oss vad som är fel.
För det är det faktiskt så att fokus hamnat någon annanstans, nu tävlar högerpolitiker om vem som kan sätta flest invandrare i arbete – genom att svälta ut dem och tvinga dem till ett taskigt påhittat jobb. När de väl kommer till jobbet finns det ingen som pekar ut deras rättigheter, ingen i debatten för att ta itu med de orättvisor de möter. Sedan ekar tystnaden i de politiska korridorerna, det är inte lika flashigt att prata om invandrares arbetsvillkor på arbetsmarknaden.
Alki Jundi
Ordförande SSU Dalarna.
