Påveval verkar ha en oemotståndlig dragning på filmskapare. Tre storfilmer på 2000-talet har haft det temat: “Angels and Demons” (2009), “We Have a Pope” (2011) och i år julfilmen “The Conclave”, baserad på en thriller av Robert Harris från 2016.
Ja, kardinaler i blodrött, biskopar i lila gör sig bättre på film än svartklädda lutherska präster (även om “Fanny och Alexander” och den danska serien “Herrens vägar” visar att man kan göra stor underhållning av dem också) . Den katolska kyrkan har förmågan att framställa religion som sensuellt drama.
Och Vatikanen, denna tidlösa, mystiska apparat, fascinerar. Påven är Europas siste absoluta monark. Absoluta monarkier kan inte överleva enbart med våld. De behöver legitimitet för att vara stabila. Oftast har det säkrats genom dynastisk succession: troner har ärvts från far till son (eller dotter i nödfall).
Men det är en svår metod att använda för en institution befolkad av män som åtminstone officiellt är i celibat.
Machiavelli skrev sitt “Prinsen” som råd till en oäkta påveson, Cesare Borgia. Än i dag är den påvliga kurian en renässansdomstol. Bilden i “The Conclave” – viskningarna i hörnen, härvan av konspirationer och motkonspirationer, rykten och motrykten – matchar verkligheten ganska bra. Kardinal Lawrences problem: att sålla sanningen från ett ormbo av intriger är bekant för alla (även påvar) som har anledning att analysera Vatikanen.
Det är som att spela Mastermind. Ändå är det bara en handfull människor som vet vad som stod i rapporten om Vatikanens inre verksamhet som ledde till att den tidigare påven, Benedikt XVI, avgick.
Påvarna var i århundraden politiska aktörer i Europa (BBC-serien “Wolf hall” ger en fascinerande inblick i den invecklade dragkampen mellan påvedömet och furstmakten). I Sala Regia, den största av salarna i Apostoliska palatset, finns en fresk av sjöslaget vid Lepanto 1571. Där slog den påvliga flottan, tillsammans med andra kristna styrkor, tillbaka turkarna.
Idag har påven ingen världslig makt. Men han är den andliga ledaren för 1,2 miljarder katoliker. Och när påven talar lyssnar världen. Det kan bli rasande, som när Benedictus hävdade att kondomer förvärrar aids, eller när den nuvarande påven Franciskus tvekar att kalla Ryssland för angriparen i Ukraina. Men det är inte likgiltigt.
Så självklart är en påveval en politisk händelse av värdighet. Matchningen av kandidater, strategier för att vinna röster, koalitionsbygge i “Konklaven” är i grunden realistiska. De skiljer sig inte så mycket från EU:s eller Natos processer för att få fram en kommissionsordförande eller en generalsekreterare.
Handlar ett påvligt val bara om mänsklig ambition, om makthunger och girighet? Nej. Den mest katolska linjen i “Konklaven” är “vi är inte ett ideal, vi strävar mot ett”. Kyrkan är en jordisk institution, men med siktet inställt bortom det jordiska. Ytterst handlar konflikten mellan kardinalerna Bellini och Tedesco i filmen om själens frälsning.
Och kvinnorna? Nunnor som syster Agnes, med likväl som en lotterichef, finns i verkligheten. Likaså myllret av nunnor som tyst tjänar den manliga hierarkin. Rapporter om sexuella övergrepp från präster mot nunnor, vad som kommer att bli fallet med den afrikanske kardinalen, har nyligen börjat komma in. Till och med syster Agnes böjer sig för kardinal Lawrences prästerliga auktoritet.
I Harris bok sändes idén om kvinnor i ledande positioner inom curian (något som jag kan intyga har en verklighetsbakgrund). Den raden finns inte i filmen. Att många katolska kvinnor idag höjer sina röster för fullt deltagande i sin kyrka märks inte. Här är “Konklaven”, som en arg katolsk biskop kallade en vaken skandal, tydligt systembevarande.
Det mest osannolika i “Konklaven” är inte den person som i slutändan utses till påve. Det är påståendet som avgör valet: “tradition är ingenting, framtiden är allt”. Det låter som den franska revolutionen, inte en kyrka som i århundraden levt i spänningen mellan tradition och förnyelse.
Och i en 2 000 år gammal tradition kan man hitta mycket. Den dag den katolska kyrkan bestämmer sig för att acceptera kvinnors prästvigning kommer det förmodligen att stå: ”nyare forskning visar att Paulus kvinnliga medarbetare X, Y, Z hade prästerliga funktioner. Så vi har alltid haft kvinnliga präster. Vi hade bara glömt bort det.”
Läs mer:
Fredrik Sahlin: “Konklaven är en spännande konspirationsthriller”
Ralph Fiennes: “Bra med en påvefilm som inte handlar om kyrkan”
