”USA-allierade är bekymrade och hade hellre sett Assad vid makten.” – hufvudstadsbladet

Assadregimens snabba kollaps efter 54 år vid makten i Syrien har förändrat det geopolitiska landskapet i Mellanöstern. Den islamistiska rörelsen Hayat Tahrir al-Shams blixtoffensiv överraskade Syriens grannar och alla andra. Tillkännagivandet att president Bashar al-Assad hade flytt till Ryssland understryker en sanning om krig: oavsiktliga konsekvenser kan visa sig långt från slagfältet.

Hamas attack den 7 oktober 2023 på israeliska samhällen nära gränsen till Gaza fick konsekvenser för hela Mellanöstern. Israels obevekliga motattack för att neutralisera Hamas i Gaza och Hizbollah i Libanon utplånade praktiskt taget Irans militära och politiska försvarslinje, medan USA och Storbritannien slog ner Iran-stödda Houthi-rebeller i Jemen som svar på deras attacker mot internationell sjöfart.

Inbördeskriget i Syrien började 2011 när Assadregimen slog till mot fredliga protester under den så kallade arabiska våren. Våldet avtog sakta 2015 när Ryssland med hjälp av Iran och Hizbollah vände kriget till Assads fördel.

Nu, med Iran försvagat och Rysslands krigsförmåga uttömd av kriget i Ukraina, såg rebellerna sin chans.

Med hjälp av Turkiet och förmodligen Qatar också, rebellerna bröt igenom regimens förvånansvärt svaga försvar och Assads armé kapitulerade utan kamp. Iran och Ryssland evakuerade snabbt sina styrkor och lämnade Assad åt sitt öde. Hans regim, som byggdes på tortyr och massmord, neutraliserades.

Alliansen med Syrien har varit Irans främsta fäste i arabvärlden. Att det har upphört att existera förändrar hela den regionala maktbalansen.

Namnet Hayat Tahrir al-Sham betyder “levantens befrielse”, som under det tidiga kalifatet efter profeten Muhammeds död omfattade Syrien, Libanon, Jordanien och Palestina.

Dess ledare Abu Mohammed al-Jolani verkar ha dragit slutsatser från misslyckanden från al-Qaida och Islamiska staten, IS, och skisserat en ny typ av islamism.

Han framställer sig själv som en pragmatiker vars enda uppgift har varit att “befria Syrien från dess förtryckande regim”.

Ett tecken på den nya pragmatismen är Jolanis order att låta Syriens premiärminister Mohammed Ghazi al-Jalali fortsätta att göra sitt jobb tills en maktövergång är slutförd. I en liknande situation skulle IS ha beordrat massavrättningar av soldater och tjänstemän.

Men man ska inte glömma att Jolani leder en hårt hållen islamistisk organisation. De som tror att Turkiet kan hantera rörelsens extremism föreställer sig också att Turkiet kan kontrollera Jolani.

Han måste nu ta itu med en mängd rivaliserande miliser förenade bara för att störta Assad, plus kurdiska styrkor som snabbt har tagit kontroll över delar av östra Syrien och är under attack från turkiska styrkor i norr.

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan fruktar att de syriska kurderna kan inspirera till nationalistisk subversion i de kurdiska områdena i Turkiet. 2019 sände han ut arméstyrkor för att upprätta en tre mil bred “säkerhetszon” i norra Syrien längs gränsen till Turkiet, där kurderna under inbördeskriget har tagit chansen att etablera en oberoende enklav.

Så Jolani måste skapa förutsättningar för en kompromiss mellan kurdernas önskan att behålla sin självständighet och Erdogans krav på att de ska hållas borta från gränsområdena mellan Syrien och Turkiet.

Trots konflikten med kurderna i Syrien ser Erdogan Assad-regimens fall som en stor framgång och han följde varje steg i rebellstyrkornas frammarsch med intensivt intresse.

I flera år har Erdogan och hans allierade i Qatar stött islamistiska grupper i olika delar av Mellanöstern. Han har sett sig själv som den som konkurrerade med iranierna om vilken modell av islamisk politik som ska gälla i muslimska länder: den shiitiska fundamentalistiska eller Turkiets mer moderata. Nu tycker han att han ser en öppning för sin linje.

Även om de syriska rebellerna har mycket att tacka Israel för att de lagt grunden till deras framgång, har Israel inga illusioner om sin nya grannregim. Jolani föddes på Golanhöjderna i Syrien, som Israel erövrade under kriget 1967. Annekteringen och Israels suveränitet erkändes 2019 av USA:s dåvarande president Donald Trump.

Så snart rebellernas marsch mot Damaskus började, postade Israel styrkor längs gränsen till Syrien, främst för att förhindra väpnade grupper från att ta sig in på Golanhöjderna och attackera drusiska byar på den syriska sidan av gränsen där många invånare är släkt med bybor på den israeliska sidan. Efter det som hände vid gränsen den 7 oktober 2023 vill ingen israel se beväpnade islamister vid gränsen.

Man bör heller aldrig underskatta hybrisen hos Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. “Nu när tyrannen i Syrien är borta, varför inte försöka bli av med Irans också?”, verkar han ha resonerat och struntat i avtalet från 1974 mellan Israel och Syrien. Nu kontrollerar israeliska trupper den syriska delen av berget Hermon och Syriens del av buffertzonen mellan länderna.

Vissa amerikanska allierade i regionen är oroade och skulle hellre se att Assad förblir vid makten. De fruktar att ett Syrien ledd av islamister kommer att bli en fristad för terrorism. Som de ser det visste de var de hade Assad och det är bättre än en islamistisk rebellledd regering, hur moderat den än påstår sig vara.

Men nu är Assad borta. Mellanöstern befinner sig återigen i ett dramatiskt flöde av händelser som tvingar alla, vinnare och förlorare, att se över och uppdatera sin policy.

Översättning Karen Söderberg

Projektsyndikat

FÖRfattaren

Shlomo Ben-Amis skriver var Israels utrikesminister 2000-2001. Han är vicepresident för Toledo International Center for Peace och författare till boken Prophets without Honor: The 2000 Camp David Summit and the End of the Two-State-Solution.

Vill du också skriva om Aktuella frågor? Så här gör du.