Från den 5 juni och två veckor senare tillämpades Sveriges första säkerhetszon, även kallad visitationszon, i Hagebykvarteret i Norrköping. 153 dagar senare publicerade Polismyndigheten en utvärdering av perioden. Enligt denna utvärdering hade visitationszonen en marginell påverkan på brottsligheten i området.
Innan utvärderingen släpptes rapporterade DN:s reporter Carl Cato i en artikel att ett stort antal versioner av utvärderingen gjordes innan rapporten publicerades. Delar skrevs om och togs bort eftersom polisens juridiska avdelning ansåg att anmälan var för kritisk mot Polismyndigheten.
I några versioner av utvärderingen som DN har tagit del av framgår att 348 av de 377 personer som sökts upp hade, enligt definitionen av utvärderingens författare, “utländskt utseende”. Det motsvarar 93 procent av alla som sökts.
Den procenten är dock inte en del av den slutliga och offentliga utvärderingen. Det är olyckligt, eftersom de uppgifterna visar att besökszoner korrigerar exakt de farhågor som många tidigare uttryckt. Anmärkningsvärt nog finns det ingen del i slutrapporten som belyser problemet med besök av personer med “utländskt utseende”. I stället har man i frågan om likabehandling valt att fokusera på kön och ålder på de besökta.
Att en så viktig del av utvärderingen saknas i den slutliga versionen förvånar mig inte, men frustrerar mig. Jag blir frustrerad eftersom kritiken mot lagen om säkra zoner har varit tydlig från många olika håll, särskilt när det gäller risken för strukturell rasprofilering. Vi visste redan innan lagen trädde i kraft, baserat på tidigare forskning kring områden med hög brottslighet, att metoder som visitationszoner inte är ett effektivt verktyg.
Antropologen Richard Curtis genomförde t.ex en studie i New York om polisens “Stop and frisk”-metod. Metoden bygger på samma principer som lagen om säkerhetszoner. “Stop and frisk” användes i New York 2011 för att stoppa olika former av brottslighet i staden. Under året gjordes totalt 381 704 besök, varav 93 procent av dessa gjordes på icke-vita.
En observation var att förtroendet för New York-polisen minskade drastiskt i samband med detta, eftersom de som genomsöktes inte förstod logiken i att de genomsöktes. De var inte brottslingar och det fanns ingen annan förklaring till deras stopp än rasprofilering utförd av polisen. Och nu, i vårt land och i vår tid, visar det sig att den nya lagen och därmed Polismyndighetens metod leder till att exakt samma mönster upprepas.
Jag blir också frustrerad över hur visitationszoner riskerar att påverka platserna där de införs. Det finns många ideella organisationer som arbetar för att skapa säkra mötesplatser för att därigenom förebygga gängkriminalitet. Där har statliga medel tyvärr dragits in och dessa organisationer måste nu jobba ännu hårdare med knappa resurser för att återställa den politiska tryggheten och förtroendet.
Eftersom misstroendet mot politiken i dessa områden ofta är högt, till exempel på en plats som Hageby illustrerade genom valdeltagandet i senaste riksdagsvalet 2022 var endast 48,7 procent. Det är en grundläggande rättighet, och avgörande för en fungerande demokrati, att folk röstar. Att en stor andel människor inte gör det är ett tydligt tecken på misstro. Och på just sådana platser riskerar nu besökszoner att införas, som i exemplet Hageby. Det råder redan en stor kollektiv sorg efter skjutningar och mord, politiken och polisen svarar nu på situationen med något som mest kan likna ett kollektivt straff.
Förvånad över innehållet i polisutvärderingen är jag inte det, eftersom den liksom lagen den utvärderar tycks följa en tydlig agenda att strunta i och undanhålla vetenskap och logik när det kommer till brottsbekämpning i socioekonomiskt utsatta områden. Utvärderingen kunde ha varit ett utmärkt tillfälle att visa på lagens diskriminerande och rasistiska konsekvenser för vårt samhälle.
Frågan om rasprofilering borde ha prioriterats i utvärderingen, eftersom det utifrån tidigare forskning kan sägas vara det största bekymret när metoden nu skulle införas i Sverige. I ett segregerat samhälle, där politiker och media ständigt pekar på samhällets integrationsproblem, borde en sådan här utvärdering vara ett tillfälle att förstå varför “tuffa åtgärder” inte stoppar gängkriminalitet utan istället stävjer utanförskapet.
Polismyndigheten och vår regering ska inte använda segregerade metoder. Om det finns den minsta oro för att en ny metod skulle kunna leda till detta, bör just den aspekten utvärderas tydligt, inte tystas.
Mer om insändare: Så här skriver du på insändare och svar
Fler insändare: dn.se/insandare
