Barn leker inte längre. Fantasin har drunknat bland skärmar och snabba videoklipp. Social, kognitiv och fysisk utveckling måste stå bakom det blå ljuset från mobiltelefoner.
På en buss en morgon ser jag barn utspridda, tysta, alla klistrade vid sina mobiler. Inga konversationer, ingen titta ut genom fönstren, bara blinkande neonfärger och febrig skärmtid. En bild av vår tid – mobiltelefonen är lika självklar som bröd på bordet. På kort tid har barn slutat leka, fantisera och umgås.
Min syster, som är lärare, säger till mig att barn inte leker på rasten längre. De drar fröken i handen och frågar: “Vad ska vi göra?” Själv minns jag pauserna som en frihetsstund. Då var vi lejonhärskare på berget och världen låg för våra fötter. Och jag är inte ens 30.
Barn i skolåldern är mitt i en känslig fas för social och kognitiv utveckling. Samtidigt matas de med ideal och klipp som kräver minimal koncentration. Långsiktiga uppmärksamhetsområden krymper, och verklighetens långsamma uppgifter känns outhärdliga.
Vi måste våga låta barn ha tråkigt. I tystnaden frodas fantasin. Det är där du bygger drömmar, skapar din egen verklighet och lär dig spela. Själv minns jag att jag som barn räknade vindrutetorkarna på en lång bilresa – en enkel aktivitet som fick vika för tanken.
Den bussresan gjorde mig ledsen. Livet går vidare runt barnen – löven ändrar färg, marken blir halare – men de ser det inte. För dem är verkligheten hysteriska klipp och snabba spel.
Föräldrar vågar inte sätta gränser. Mobiltelefoner tillåts dominera, trots forskarnas varningar. Om vi inte väcker spelet till liv, dör det. Och med det förlorar vi något större – fantasi, frihet och hopp.
Mer om insändare: Så här skriver du på insändare och svar
Fler insändare: dn.se/insandare
