”Varför måste funktionsnedsatta fortfarande kämpa?” – hufvudstadsbladet

Det är oacceptabelt att många personer med funktionsnedsättning måste kämpa för sina rättigheter, utan att bli hörda, när Sverige har haft rättighetslagstiftning i tre decennier.

För 30 år sedan infördes en av Sveriges största frihetsreformer – LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. En rättighetslagstiftning som jämfört med socialtjänstlagens syfte att garantera en skälig levnadsstandard skulle säkerställa goda levnadsvillkor för dem som omfattas av den.

LSS banade väg för ett mer inkluderande och rättvist samhälle genom att garantera rätten till personlig assistans, boende med särskild service och andra viktiga stödåtgärder för att främja självständighet och delaktighet. Sedan 1994 borde den sociala utvecklingen på många sätt ha lett till nya möjligheter – men sanningen är att många nya hinder har uppstått för personer med funktionsnedsättning.

Intentionerna med lagstiftningen har förvrängts genom myndigheters beslut och efterföljande positiva domar, då många med omfattande stödbehov har nekats stöd, både från kommuner och från staten, med hänvisning till lagen. På kommunal nivå går det att påverka beslut till viss del, men beslut och förutsättningar kan vara mycket olika mellan landets 290 kommuner.

I en rättsstat avgör domstolar hur landets lagar ska tolkas. När den rättspraxis, som myndigheterna ska följa, har utvecklats så att en lag inte längre tolkas i enlighet med lagstiftarnas intentioner behöver lagen ändras.

I Sverige är det historiska frihetsreform som LSS utgör knäckt. Både nuvarande och tidigare regeringar har under alltför många år misslyckats med att ta ett helhetsgrepp på hur LSS fungerar. Under många år har försök gjorts att lappa och laga den utan tillfredsställande resultat.

Det är hög tid att regeringen inleder ett omfattande arbete för att ersätta det nuvarande systemet med en ny lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS 2.0. Till skillnad från dagens lag ska den bygga på FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Konventionen, som ratificerades av riksdagen vid årsskiftet 2008/2009, kan, om den blir svensk lag, ligga till grund för utvecklingen av en ny LSS-lag och kan åberopas av myndigheter och domstolar vid beslut om enskilda. ” rätt till samhällsservice för att möjliggöra fullt deltagande i samhället . På så sätt kan konventionen också innebära ett visst skydd mot oönskad utveckling av rättspraxis.

En ny modern version av LSS behöver klara domstolarnas prövningar för att leva upp till lagens ursprungliga intentioner och till dagens och framtida stödbehov.

Ambitioner i dag måste vara högre, inte lägre.

Otaliga exempel visar att behovet av en omfattande uppdatering av LSS-lagstiftningen är stort. Genom rättspraxis har bedömningen av rätten till LSS-insatser utvecklats i fel riktning. Det finns också en historisk skuld.

När LSS, som omfattar tre olika målgrupper med olika funktionsnedsättningar, infördes 1994 var Sverige i en djup ekonomisk svacka. Därför beslutade riksdagen att endast två av tre målgrupper ska ha rätt till den dagliga verksamhetsinsatsen – vars syfte är att säkerställa en meningsfull sysselsättning. De två målgrupperna är personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd samt personer med betydande och bestående intellektuella funktionsnedsättningar till följd av hjärnskador i vuxen ålder. Den tredje målgruppen utgörs av personer med andra bestående fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar som uppenbart inte beror på normalt åldrande. Så snart statsfinanserna medgav skulle även personkrets 3 omfattas av insatsen.

30 år senare verkar Cirkel 3, liksom det politiska löftet, ha glömts bort. Vissa kommuner har säkert infört vikarier; Exempelvis har Malmö under många år erbjudit verksamheten Handkraft för personkrets 3, i detta fall anställning för personer med psykisk ohälsa. Men det är inte en rättighet som likställs med daglig verksamhet i LSS, och därför har deltagarna inte möjlighet att till exempel få den skattefria ekonomiska ersättning som kommuner kan ge till personer som deltar i den dagliga verksamheten.

Sedan 1990-talet har den ekonomiska standarden i Sverige har ökat, men anslagen till insatserna inom ramen för LSS och bistånd har inte hängt med. Tillsammans med att det inte blivit lättare att få jobb i betydande omfattning står det klart att personer med funktionsnedsättning inte har kunnat dra nytta av samma ekonomiska utveckling som resten av samhället.

LSS måste bli den rättighets- och frihetsreform det var tänkt att vara. Alla ska ha samma möjligheter och rättigheter.

Genom att ta ett helhetsgrepp på en ny moderniserad LSS-lagstiftning, som har FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som grund, är det möjligt att skapa ett samhälle där inkludering, delaktighet och självbestämmande blir verklighet för alla.

LSS 2.0 krävs att se till att ingen lämnas efter och att alla människor kan leva ett liv i värdighet och självständighet. Därför kräver vi att regeringen prioriterar frågan. Annars måste riksdagen ta ansvar och rösta igenom en kungörelse: om att regeringen bör agera för att en ny moderniserad handikapprättslagstiftning införs.

FÖRfattarna

Roko-kurser (L)kommunalråd med ansvar för funktionsstöd och LSS i Malmö

William Hedendahl (L)ordförande i Funktionella liberaler

Charlotte Hedendahl (L), Styrelseledamot i Liberalerna Malmö

Vill du ocksåskriva på Aktuella frågor? Så här gör du.