Varför protesterar inte fler mot uppmaningen att syrier ska ”åka hem”? – hufvudstadsbladet

Hynek Pallas är kulturjournalist och filmkritiker.

När kommunistregimens fall började i Tjeckoslovakien den 17 november 1989 hade min familj varit i Sverige i tolv år och trettiosju dagar. En livstid för oss barn, något annat för mina föräldrar. Vi små kastades in i en ny värld – med en familj vi inte kände – där de vuxna satt uppe hela natten och diskuterade framtiden med andra som hade återvänt från diasporan eller släppts från fängelset. Där, till framtiden, låg frågan om man skulle återvända. Vilket innebar att man värderade de tolv åren som hade varit.

Dagen efter al-Assad-regimens fall i Syrien finns det frågor – och en tidsperiod – som inte vill sluta ticka i mitt huvud.

Jag försöker föreställa mig att de flyktingar som hade kommit till Sverige från östblocket – 1948, 1968 eller senare – under de jublande höstdagarna 1989 hade blivit uppvaktade av europeiska politiker som syrier är idag.

Det är nämligen långt ifrån bara Jimmie Åkesson som ropar “gå hem!” Nu.

När det gör det om det blir “varaktig fred i Syrien kommer många syrier inte längre att behöva skydd och kommer därför inte längre ha rätt att stanna i Tyskland”, förklarade de tyska kristdemokraterna innan statyerna av diktatorn i Damaskus ens hade störtats (Euractiv, 9/12). Det är inte förvånande att syriska flyktingar dök upp som en central fråga i den tyska valrörelsen – och nu diskuteras i flera EU-länders parlament – ​​syrierna är en symbol för flyktingkrisen 2015. Och främst för hur situationen var. uppfattas som en kris för oss. Inte för dem som flydde.

Partier som Sverigedemokraterna använde detta för att måla upp en kris för svenskheten och för våra värderingar. Över hela kontinenten sades flyktingarna bidra till “Europas märkliga undergång” (för att citera titeln på en av de högerextrema böckerna som skrevs i kölvattnet av 2015).

Men det skulle också kunna utmålas som en kris för etablerade partier. Det hävdades att det fanns en rak linje mellan deras valförluster och de populistiska rasistiska partiernas framgångar. “Öppna hjärtan” och “föränderlig demografi” var de förenklade förklaringarna som fick ursäktas och förklarade att folk röstade på partier som just tagit bort de nazistiska symbolerna. Om de etablerade politikerna bara hade stängt gränserna – då hade vi sluppit denna kris i vår politiska modell!

Den förenklade idén omvandlades till sanning av intellektuella även på vänsterkanten. Slavoj Žižeks bok “Against the double blackmail” (2016) handlar om valet mellan att dra upp bron över vallgraven eller att göda populisterna.

Visserligen fanns det andra förklaringar: Östeuropeiska länder tog knappast emot flyktingar från Syrien, men deras rasistiska populister vann val efter val på grund av den skräckspridning som spridits om flyktingar. Icke desto mindre har tanken att det är flyktingarna – de nya människorna i våra länder – som är roten till vår kris slagit rot.

Med al-Assad-regimens fall kom fantasierna om att det finns ett år noll att vrida tillbaka klockan till. Risken för att etablerade partier hoppar på den tåget, som redan skett i Tyskland, är överhängande. Här hemma har Socialdemokraterna visat sig falla för frestelsen att spela tuffare än Tidöpartierna när det gäller invandring. Om de dessutom börjar prata om syrierna som en grupp som ska “åka hem” så fort som möjligt, så betyder det att Sverigedemokraternas eviga dröm om storskalig “återvandring” är på väg att gå i uppfyllelse.

1989 var de det omgivna östblocksländer är i betydligt bättre skick än Syrien av kaos och ruiner. Ändå var instinkten hos politiker i väst inte att tjecker, slovaker, bulgarer, balter och rumäner skulle åka hem på den första bästa båten. Fokus låg snarare på hur man skulle hjälpa dessa länder att komma på fötter igen, så att de så småningom kunde införlivas i demokratiska strukturer.

Det presenterades inte heller med målet att de som en gång flytt östblocket skulle “gå hem”.

Spelar det någon roll att min familj och andra östeuropeiska invandrare hade medborgarskap, och att siktet i dag påstås riktas mot syrier med uppehållstillstånd? Som Rabbi Moshe David HaCohen skrivermed hänvisning till Sverigedemokraternas retorik är avsikten nu att särskilja en grupp från resten i samhället (DN Kultur, 10/12). “Vi vill bli av med dig”. Det påverkar sinnet och själen och säkerheten för alla i gruppen – oavsett deras juridiska status. Det syriska inbördeskriget började 2011, men regimen föregick det i många decennier. Syrier har flytt till Sverige sedan 1980-talet.

Mina föräldrar hade varit i Sverige en kortare tid än många syrier. Men de fick inte föra köksbordsdiskussioner om sin framtid – yrken, skolor, språk, vänner och allt annat som är svårt nog för någon som varit i exil i ett decennium – under hot om “återvandring”. De slappa politikerna som trodde att de skulle välja osäkerhet framför livet de byggde här (de tyska kristdemokraternas ord om en snart “varaktig fred i Syrien” är ett fikonlöv som döljer hur lång tid det kommer att ta att bygga en trygg framtid för en barnfamilj i Syrien).

I dessa situationer känner jag mig väldigt ensam i Sverige. Texterna känns mer avlägsna att skriva än andra. Den första tanken som slår mig är “Vem bryr sig?” Jag har lärt mig att sedan ringa vänner som har liknande upplevelser – som alltid går igenom samma tankar och känner sig lika ensamma som jag.

För exil har aldrig förvandlats till bred svensk erfarenhet. Vare sig för dem som vill hämta kraft från andra som lever i diasporan, eller för majoritetssamhället som inte har erkänt exil som en del av sin erfarenhet. Det verkar inte spela någon roll hur många av oss som bor här, eller hur länge vi har. Det kan finnas tretton författare av ett dussin som sysslar med klassfrågor samtidigt. Fler Södra latinstudenter än så vänder sina dagböcker.

Men sedan Theodor Kallifatides gav ut romanen “Utlänningar” 1970 tycks allmänheten bara ha plats för en invandrarförfattare åt gången som sysslar med exil. Det är lättare att placera kulturtexter om Ovidius exil från Rom och Mobergs “Utvandrarna” än artiklar om de levande exilen som har varit i Sverige i decennier – om det är från kommunistiska länder, Sydamerika, Afghanistan eller Syrien.

Tron på kulturens förmåga att lyfta fram individen framför gruppen är obefintlig. Vilket har gjort det lättare att väcka stämningar mot de som påstås vara främmande för vårt samhälle – särskilt muslimer. Och det bidrar till svårigheten att föreställa sig tidsrymden: Vad ett decennium i ett “nytt” land innebär, barn som aldrig upplevt något annat hem än Sverige.

Och för att underlätta för människor att buntas ihop i gruppen “gå hem”.

Etnonationalistiska ledarskribenter och politiker kommer att invända. Vägra att se jämförelsen. Insistera på att vi måste hålla fast vid skillnaderna. Östeuropéerna var färre! De var som oss! Byggandet av Europa var vårt ansvar!

Då är det värt att påminna om att dessa krafter också är de som idag starkast motsätter sig stödet till Ukraina.

Ett Europa som redan under glädjens dag – när en diktatorisk regim äntligen faller – börjar agitera för återvandring har gett upp om att se individens rättigheter – oavsett var hon kommer ifrån. Har slutat tro på möjligheten att bygga demokrati där det behövs som mest. Om det finns någon klocka som denna kontinent behöver vända tillbaka, är det till en tid då sådana värden fortfarande var centrala för oss.

Följ vår kulturbevakning – gå in under “Mitt konto” och “Aviseringsinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!