Det finns en speciell plats i helvetet för människor som inte har någon skam i sina kroppar. De som beter sig olämpligt, men som agerar som om det inte är några problem med det de har gjort. Det är uppseendeväckande oavsett vem som gör det, men det är lite extra uppseendeväckande när förtroendevalda politiker eller myndighetschefer gör det.
För visst sticker det i ögonen när till exempel statens pengar (det vill säga våra gemensamma pengar) används till annat än det som var tänkt, eller slösas bort som om pengapåsen vore outtömlig. DN:s ledarskribent Erik Helmerson upplyste häromdagen pedagogiskt om olika sorters skatteslöseri som politiker ibland ägnar sig åt, och radade upp kategorierna hybris, välvilja, inkompetens och korruption. Jag skulle vilja bidra med en närliggande blodtryckshöjande kategori – girighet – som absurt följer av ens egen misskötsel på jobbet.
Som när centerpartiet och regionrådet Gustav Hemming, som avgick med omedelbar verkan från alla sina politiska uppdrag när det uppdagades att han var misstänkt för sexuella ofredande av barn, snabbt ansökte om visstidspension och avgångsvederlag. Enligt bestämmelserna har han rätt till 65 procent av sin tidigare lön i visstidspension, vilket motsvarar 91 260 kronor i månaden fram tills han fyller 67. En liten viktig detalj i det hela är att han själv bett att bestämmelserna t.ex. användas är de gamla generösa bestämmelserna från 2003 istället för de nya från 2014 som “bara” ger rätt till tre års omställningsstöd. Går det att se på detta på något annat sätt än att han blir belönad för att ha fel? Nej och hallå, surrealism i modern vintage!
Eller som när lantmäteridirektören Susanne Ås Sivborg medvetet täckte över säkerhetsbrister och sedan rättmätigt sparkades samtidigt som hon behöll sin lön på 134 000 kronor i månaden i två år. Ja, det är nog lika bra att för den retoriska trepoängarens skull ta upp en annan av höstens stora skandaler, Anna Kinberg Batras vänskapskorruption. Trots att regeringen fråntog henne tjänsten som landshövding är hon fortfarande anställd på regeringskansliet fram till februari 2029, där hon behåller landshövdingens lön på 122 400 kronor i månaden. Grattis till alla tre, som har lyckats stänga av den interna moraliska kompassen och utnyttja systemet på detta sätt.
Det är en ganska låg sådan pris som den makthavare som initialt misskött sig får betala, för att känna allmänhetens vrede som följer med mediebevakningen och sedan få rejäla ekonomiska plåster på såren. Rimligt enligt vissa, eftersom ex-politiker och ex-myndighetschefer måste få möjlighet att söka andra jobb i lugn och ro, oavsett varför de lämnar sina tjänster. Eller så är det helt orimligt. Förutom att det är kränkande att vi har det system vi har, som tyvärr gör det möjligt att argumentera för att man bara tar en del av det man har rätt till enligt regelverket, så är det också beklämmande att det gång på gång inte kan förväntas att våra härskare måste agera juridiskt och moraliskt exemplariskt.
När Expressen granskade högre chefers fallskärmar i våras visade det sig att över en kvarts miljard gick till deras fallskärmar, samtidigt som de gick vidare till nya skattefinansierade jobb. “Jag säger inte nej till saker som är positiva för mig” sa en av dem som lyckades med bedriften att få dubbel ersättning två gånger. Det är ett systemproblem, men det är också ett girighetsproblem. Det ena går att lösa, tyvärr är nog det andra över.
Läs fler krönikor och andra text av Vesna Prekopic. Till exempel: Därför har det inte hänt något med äktenskapets ofrihet eller Ett par tips till skumparna som klagar på julkalendern
