Strax före lunchtid, runt elva en lördag i Helsingborg, ser jag missbrukare driva längs Knutpunkten. Deras trasiga kläder och oroliga blickar vittnar om de trauman och fasor som kan ha lett dem hit. Jag inser att jag ser något många förbipasserande väljer att ignorera – människorna bakom missbruket.
Beroendets fasa är ett öde ingen önskar sina barn. Jag tänker på min son, trygg i en familj som ger honom kärlek och stabilitet. Förmodligen har den här mannen framför mig – knappt 40 år – missat just det. Kanske var det osäkerhet eller odiagnostiserade svårigheter som drev honom till droger. Tankarna snurrar. Hur hamnade han här?
När vi fortsätter på vår promenad passerar vi en av stadens larokliniker. Dessa vinstdrivande behandlingshem är ofta kontroversiella, inte minst för sina metoder. Men en sak är säker: det råder aldrig brist på kunder. Kliniken är en påminnelse om hur beroendets grepp är tillräckligt starkt för att överleva både ekonomiska kriser och räntor. Här bedrivs behandling för legala missbruk – finansierad av samhället.
Men frågan kvarstår: hjälper vi verkligen dessa människor, eller förlänger vi bara deras kamp?
Det dröjer inte länge tills en av missbrukarna frågar om jag har en slant över till mat. Mitt första instinktiva svar är att jag tyvärr inte har kontanter – en konsekvens av vårt allt mer kontantlösa samhälle. Han nickar och säger med vänlig röst: “Fortsätt ha en bra dag.”
Hälsningen får mig att pausa. Hans vänlighet var oväntad, och jag börjar tänka. Var det mat han verkligen behövde, eller skulle pengarna ha gått till nästa dos? Jag vet inte, och det kanske inte spelar någon roll. Den mänskliga kontakten, hur kort den än var, kändes plötsligt viktigare än den slant han bad om. Kanske är det där vi måste börja – att möta människorna bakom missbruket, inte bara symptomen.
Peter Horntvedt
