Sekunder innan hunky rabbin Noah (“The OC”-stjärnan Adam Brody) kysste sex- och relationspodcastern Joanne (Kristen Bell), var det som att hela internet höll andan. Vissa sa att det laddade ögonblicket i Netflix-serien “Nobody Wants This”, som hade premiär i september, var det ultimata beviset på att den döende romantiska komedin hade återuppstått. Andra betecknade detta som “den heta rabbihösten”.
Det udda paret i serien består av den nyseparerade Noah och den evigt singeln Joanne. Han är på väg att utses till överrabbin i sin församling medan hon är en uttalad ateist. Publikens respons på den okonventionella kärleksaffären har varit minst sagt stor.
Även rabbinerna som den brittiska tidningen The Guardian pratar med uttrycker uppskattning för hur väl det passar deras bild av det judiska livet (även om de protesterar mot den föga smickrande gestaltningen av judiska kvinnor). En fyrtioårig rabbin är dock noga med att påpeka att han verkligen kallades “het rabbi” redan för två år sedan i samband med ett bröllop.
Samtidigt är det många som hävdar att Noah bara är en karbonkopia av Andrew Scotts “heta präst” i andra säsongen av “Fleabag” (2019). Phoebe Waller-Bridges karaktär svärmar efter den mest otillgängliga mannen hon kan hitta – en katolsk själshelare. Den stora skillnaden mellan rabbiner och katolska präster är att de senare avlägger kyskhetslöften. Även här finns en scen som fortfarande, fem år senare, är het i sociala medier. I den bekänner Fleabag sin kärlek för prästen vid en busshållplats, som han svarar genom att ta hennes hand och säga: “Det går över.”
När Andrew Scott intervjuades i den amerikanska tidningen Esquire tidigare i år sa han att folk fortfarande skrek “hot priest” åt honom på gatan i Los Angeles. Och när han gästade tv-programmet “The Graham Norton show” avslöjade sångerskan Paloma Faith ogenerat att hon onanerade för avsnitt fem, vilket fick Scott att anta ungefär samma färg som den röda soffan. I den amerikanska tidningen Entertainment Weekly kommenterade han fansens fixering vid hans gestaltning: ”Det är en fantastisk show, vi älskar det alla, men kom igen nu, ta dig samman. Dra undan gardinerna och gå ut!”
Vad är det för besatthet? Ja, men för det första har båda dessa serier lyckats skruva upp romcoms mest grundläggande premiss – kärlek med hinder – till max. Vad är det för jobbiga svärföräldrar mot att Vatikanen själv kommer och sätter käppar i hjulet?
I en förrädisk dejtingvärld kommer rabbiner och präster också med ett heligt löfte om goda värderingar. Om mannen i fråga inte lever upp till dem kommer inte bara Gud utan hela församlingen att hålla honom ansvarig. Att skilsmässa och otrohet är synd skapar i sin tur goda förutsättningar för ett livslångt förhållande.
Nu är det sant att Noah i “Nobody wants this” i princip är lika ointresserad av Joannes ateism som hon är av hans tro. Han verkar knappast ha tänkt på att hon inte är judisk, samtidigt som vi redan från början vet (möjligen tack vare Charlotte i “Sex and the City”) att hon måste konvertera om de ska leva tillsammans.
För den sekulära delen av publiken är attribut som prästkragar och kippor förmodligen mer besläktade med plastbälten och brandmanshjälmar som manliga strippor brukar ha. Det vill säga den sortens sexuella rollspel som kommer med män i uniform. Att väggkalendern “Calendario romano”, med sina svartvita bilder på stiliga präster varje månad, har blivit en sådan storsäljare bland både straighta och queera kalenderfans är ett exempel. Ett annat är avsnittet av “Sex and the City” (säsong 4, avsnitt 1) där Samantha försöker plocka upp en sexig munk i en huva (aka “Friar fuck”) bara för att bli avvisad.
För de religiösa betraktaren signalerar dessa objekt att önska något helt annat. I min katolska mormors fantasier var jag till exempel förlovad med en katolsk präst under lång tid (även om det förstås var helt otänkbart). Nu var vi visserligen bara på en dejt (och han var fortfarande på seminariet) men jag spelade fortfarande med för att inte spränga hennes bubbla. Inte minst för att min bild av romantik så tidigt präglades av 1980-talets populäraste tv-serie – “Törnfåglarna”. Ralph de Bricassart (Richard Chamberlain) var nämligen “den ursprungliga hete prästen”.
Serien utspelar sig i den australiensiska vildmarken på 1920-talet där pappa Ralph träffar en fårfarmare och blir kär i sin dotter Meggie (Rachel Ward). Då och då får han anledning att ta av sig sin prästdräkt och blotta sin bara överkropp så att kvinnorna blir galna av lust. Trots det skämmer han bara bort Meggie (som blir gravid) innan han lämnar henne till Vatikanen. I den bioaktuella thrillern “The Conclave” finns ett liknande scenario där det avslöjas att en av Vatikanens kardinaler gjorde en kvinna gravid. I backspegeln ser “Törnfåglarna” otroligt opassande ut (Meggie är bara ett barn första gången de träffas) men det kittlande kyska arrangemanget och livslånga längtan var perfekt tonårsromantik.
Det ojämna maktrelationen är en annan anledning till att denna typ av relation är en så förbjuden frukt. Gud förbjude att något skulle hända i sakristian. Eller som i första säsongen av tv-serien “Transparent” (2014-19) där rabbinen Raquel (Kathryn Hahn) hänger ut en av sina församlingsbor i den så kallade mikveh (ett traditionellt judiskt bad).
I flera andra serier, “Ingen vill det här” med, ser vi hur mammor flockas runt rabbinen efter gudstjänsten i hopp om att deras döttrar ska vinna hans hjärta. Historiskt sett har ett sådant äktenskap inneburit både hög social och ekonomisk status. På den tvärreligiösa sajten “Religiösa nyheter” skriver därför en rabbin uppskattande om “Ingen vill det här” samtidigt som den påpekar att dess sexualisering av Noah kan förstärka farliga maktrelationer mellan rabbiner och församlingsmedlemmar: “Låt oss inte glömma metoo.”
Det finns förstås olika svårighetsgrader när det gäller att förföra en gudsman. Skönlitteratur lär oss att gurus och kultledare är något av en vandrande seger (senast såg vi Willem Dafoe otukta inom den mystiska vattensekten i “Kinds of Kindness”) jämfört med representanter för de stora världsreligionerna.
För de som tycker att en cool rabbin eller en kysk präst är en lätt match kvarstår förstås påven själv. 2016 debuterade Jude Law som den kedjerökande Lenny Belardo i Paolo Sorrentinos tv-serie “Den unge påven”. Den nya, coola påven är en ung, stilig amerikan med glimten i ögat och kyssbara läppar. I ett klipp, endast iklädd badbyxor, kliver han upp ur havet och fortsätter genom en korridor av volleybollspelande nunnor i bikini.
I en annan tar han sakta på sig de röda tofflorna och guldmitern till låten “Sexy and I know it”. Men till skillnad från Thornbirds får ingen någonsin smaka det heligaste av allt. Påven är trots allt påven – det vill säga den ultimata trofén när det gäller att förföra religiösa män och måste därför förbli fläckfri om det fortfarande finns något att sträva efter i film.
Här bör kanske tilläggas att frånvaron av imamer i sammanhanget (som alltså får gifta sig) förmodligen har att göra med bristen på muslimsk representation i allmänhet i film. Det enda exemplet jag kan komma på är Mahershala Alis Sufi Sheikh Malik i tv-serien “Ramy” (2019-). Alla mina sökningar på nätet efter “hot imam” resulterar i alla fall bara i frågan: “Menade du Silvana Imam?”
Men frågan om vem som är hetast finns kvar. I ett verkligt “Godzilla kontra Kong”-scenario ställs rabbiner mot präster i filmen “Faith, Hope, Love” (2000). Tre barndomsvänner återförenas som vuxna. Då har Brian (Edward Norton) blivit präst medan Jake (Ben Stiller) har blivit rabbin. De är båda lika nere med barnen i sina respektive församlingar där de får varje gudstjänst att se ut som en stand-up-show. Båda spelar förstås basket och har i en scen till och med matchande skinnjackor och solglasögon.
Men vänskapen med Anna (Jenna Elfman) förvandlas snart till en kärlekstriangel. Vem ska hon välja? Eftersom båda är lika charmiga handlar det om rena teknikaliteter och då är celibatgrejen onekligen ett rejält hinder. Föga överraskande går rabbinen segrande ur striden. Att “Nobody wants this” streamades 90 miljoner timmar under de första elva dagarna tyder på att många håller med. Redan nu är det klart att det blir en andra säsong. Enligt Adam Brody kommer den att kunna ses redan i september nästa år, vilket gör att den heta rabbinhösten kan bli början på en ny tv-tradition.
Läs mer om film och tv i DN och fler texter av Wanda Bendjelloul
Sekunder innan hunky rabbin Noah (“The OC”-stjärnan Adam Brody) kysste sex- och relationspodcastern Joanne (Kristen Bell), var det som att hela internet höll andan. Vissa sa att det laddade ögonblicket i Netflix-serien “Nobody Wants This”, som hade premiär i september, var det ultimata beviset på att den döende romantiska komedin hade återuppstått. Andra betecknade detta som “den heta rabbihösten”.
Det udda paret i serien består av den nyseparerade Noah och den evigt singeln Joanne. Han är på väg att utses till överrabbin i sin församling medan hon är en uttalad ateist. Publikens respons på den okonventionella kärleksaffären har varit minst sagt stor.
Även rabbinerna som den brittiska tidningen The Guardian pratar med uttrycker uppskattning för hur väl det passar deras bild av det judiska livet (även om de protesterar mot den föga smickrande gestaltningen av judiska kvinnor). En fyrtioårig rabbin är dock noga med att påpeka att han verkligen kallades “het rabbi” redan för två år sedan i samband med ett bröllop.
Samtidigt är det många som hävdar att Noah bara är en karbonkopia av Andrew Scotts “heta präst” i andra säsongen av “Fleabag” (2019). Phoebe Waller-Bridges karaktär svärmar efter den mest otillgängliga mannen hon kan hitta – en katolsk själshelare. Den stora skillnaden mellan rabbiner och katolska präster är att de senare avlägger kyskhetslöften. Även här finns en scen som fortfarande, fem år senare, är het i sociala medier. I den bekänner Fleabag sin kärlek för prästen vid en busshållplats, som han svarar genom att ta hennes hand och säga: “Det går över.”
När Andrew Scott intervjuades i den amerikanska tidningen Esquire tidigare i år sa han att folk fortfarande skrek “hot priest” åt honom på gatan i Los Angeles. Och när han gästade tv-programmet “The Graham Norton show” avslöjade sångerskan Paloma Faith ogenerat att hon onanerade för avsnitt fem, vilket fick Scott att anta ungefär samma färg som den röda soffan. I den amerikanska tidningen Entertainment Weekly kommenterade han fansens fixering vid hans gestaltning: ”Det är en fantastisk show, vi älskar det alla, men kom igen nu, ta dig samman. Dra undan gardinerna och gå ut!”
Vad är det för besatthet? Ja, men för det första har båda dessa serier lyckats skruva upp romcoms mest grundläggande premiss – kärlek med hinder – till max. Vad är det för jobbiga svärföräldrar mot att Vatikanen själv kommer och sätter käppar i hjulet?
I en förrädisk dejtingvärld kommer rabbiner och präster också med ett heligt löfte om goda värderingar. Om mannen i fråga inte lever upp till dem kommer inte bara Gud utan hela församlingen att hålla honom ansvarig. Att skilsmässa och otrohet är synd skapar i sin tur goda förutsättningar för ett livslångt förhållande.
Nu är det sant att Noah i “Nobody wants this” i princip är lika ointresserad av Joannes ateism som hon är av hans tro. Han verkar knappast ha tänkt på att hon inte är judisk, samtidigt som vi redan från början vet (möjligen tack vare Charlotte i “Sex and the City”) att hon måste konvertera om de ska leva tillsammans.
För den sekulära delen av publiken är attribut som prästkragar och kippor förmodligen mer besläktade med plastbälten och brandmanshjälmar som manliga strippor brukar ha. Det vill säga den sortens sexuella rollspel som kommer med män i uniform. Att väggkalendern “Calendario romano”, med sina svartvita bilder på stiliga präster varje månad, har blivit en sådan storsäljare bland både straighta och queera kalenderfans är ett exempel. Ett annat är avsnittet av “Sex and the City” (säsong 4, avsnitt 1) där Samantha försöker plocka upp en sexig munk i en huva (aka “Friar fuck”) bara för att bli avvisad.
För de religiösa betraktaren signalerar dessa objekt att önska något helt annat. I min katolska mormors fantasier var jag till exempel förlovad med en katolsk präst under lång tid (även om det förstås var helt otänkbart). Nu var vi visserligen bara på en dejt (och han var fortfarande på seminariet) men jag spelade fortfarande med för att inte spränga hennes bubbla. Inte minst för att min bild av romantik så tidigt präglades av 1980-talets populäraste tv-serie – “Törnfåglarna”. Ralph de Bricassart (Richard Chamberlain) var nämligen “den ursprungliga hete prästen”.
Serien utspelar sig i den australiensiska vildmarken på 1920-talet där pappa Ralph träffar en fårfarmare och blir kär i sin dotter Meggie (Rachel Ward). Då och då får han anledning att ta av sig sin prästdräkt och blotta sin bara överkropp så att kvinnorna blir galna av lust. Trots det skämmer han bara bort Meggie (som blir gravid) innan han lämnar henne till Vatikanen. I den bioaktuella thrillern “The Conclave” finns ett liknande scenario där det avslöjas att en av Vatikanens kardinaler gjorde en kvinna gravid. I backspegeln ser “Törnfåglarna” otroligt opassande ut (Meggie är bara ett barn första gången de träffas) men det kittlande kyska arrangemanget och livslånga längtan var perfekt tonårsromantik.
Det ojämna maktrelationen är en annan anledning till att denna typ av relation är en så förbjuden frukt. Gud förbjude att något skulle hända i sakristian. Eller som i första säsongen av tv-serien “Transparent” (2014-19) där rabbinen Raquel (Kathryn Hahn) hänger ut en av sina församlingsbor i den så kallade mikveh (ett traditionellt judiskt bad).
I flera andra serier, “Ingen vill det här” med, ser vi hur mammor flockas runt rabbinen efter gudstjänsten i hopp om att deras döttrar ska vinna hans hjärta. Historiskt sett har ett sådant äktenskap inneburit både hög social och ekonomisk status. På den tvärreligiösa sajten “Religiösa nyheter” skriver därför en rabbin uppskattande om “Ingen vill det här” samtidigt som den påpekar att dess sexualisering av Noah kan förstärka farliga maktrelationer mellan rabbiner och församlingsmedlemmar: “Låt oss inte glömma metoo.”
Det finns förstås olika svårighetsgrader när det gäller att förföra en gudsman. Skönlitteratur lär oss att gurus och kultledare är något av en vandrande seger (senast såg vi Willem Dafoe otukta inom den mystiska vattensekten i “Kinds of Kindness”) jämfört med representanter för de stora världsreligionerna.
För de som tycker att en cool rabbin eller en kysk präst är en lätt match kvarstår förstås påven själv. 2016 debuterade Jude Law som den kedjerökande Lenny Belardo i Paolo Sorrentinos tv-serie “Den unge påven”. Den nya, coola påven är en ung, stilig amerikan med glimten i ögat och kyssbara läppar. I ett klipp, endast iklädd badbyxor, kliver han upp ur havet och fortsätter genom en korridor av volleybollspelande nunnor i bikini.
I en annan tar han sakta på sig de röda tofflorna och guldmitern till låten “Sexy and I know it”. Men till skillnad från Thornbirds får ingen någonsin smaka det heligaste av allt. Påven är trots allt påven – det vill säga den ultimata trofén när det gäller att förföra religiösa män och måste därför förbli fläckfri om det fortfarande finns något att sträva efter i film.
Här bör kanske tilläggas att frånvaron av imamer i sammanhanget (som alltså får gifta sig) förmodligen har att göra med bristen på muslimsk representation i allmänhet i film. Det enda exemplet jag kan komma på är Mahershala Alis Sufi Sheikh Malik i tv-serien “Ramy” (2019-). Alla mina sökningar på nätet efter “hot imam” resulterar i alla fall bara i frågan: “Menade du Silvana Imam?”
Men frågan om vem som är hetast finns kvar. I ett verkligt “Godzilla kontra Kong”-scenario ställs rabbiner mot präster i filmen “Faith, Hope, Love” (2000). Tre barndomsvänner återförenas som vuxna. Då har Brian (Edward Norton) blivit präst medan Jake (Ben Stiller) har blivit rabbin. De är båda lika nere med barnen i sina respektive församlingar där de får varje gudstjänst att se ut som en stand-up-show. Båda spelar förstås basket och har i en scen till och med matchande skinnjackor och solglasögon.
Men vänskapen med Anna (Jenna Elfman) förvandlas snart till en kärlekstriangel. Vem ska hon välja? Eftersom båda är lika charmiga handlar det om rena teknikaliteter och då är celibatgrejen onekligen ett rejält hinder. Föga överraskande går rabbinen segrande ur striden. Att “Nobody wants this” streamades 90 miljoner timmar under de första elva dagarna tyder på att många håller med. Redan nu är det klart att det blir en andra säsong. Enligt Adam Brody kommer den att kunna ses redan i september nästa år, vilket gör att den heta rabbinhösten kan bli början på en ny tv-tradition.
Läs mer om film och tv i DN och fler texter av Wanda Bendjelloul
