Som pendang till höstens tonsättarfestival, Konserthuset i Stockholm erbjuder sedan ett antal år en tonsättarhelg med svenskt fokus varje vår. Årets huvudperson briljerar i det ljudmässigt suggestiva och visuellt effektiva. Verkens titlar är ofta skenbart konkreta – det är musiken också, där hon experimentellt mejslar fram oväntade klangkonsistenser ur orkestern.
Filharmonikerna leds av dirigenten Ilan Volkov, som i “Segel” från 2017 administrerar både interpunktion och gradvisa skiftningar i klangfärger. Orkestern flämtar och fladdrar i skarpa skurar mellan klangliga vindbyar.
Streich har en särskild förkärlek för vad hon kallar “mögla” ackord: ackord som är avsiktligt suddiga och luddiga i kanterna, noggrant noterade för att uppnå en slags livgivande förvrängning. På så sätt får hon enkelt Kungliga Filharmonikerna att låta som en “alla kan spela”-ensemble. Det är dock inte en fråga om musikalisk lyteskomik på amatörernas bekostnad. Med dessa harmoniska förvrängningar knådar Streich en tusenbladsdeg av ljud där det mest konkreta återspeglas i det abstrakta. Det hela resulterar i en ton som är både inbjudande och paradoxalt nog tillgänglig.
