Jag valde att gå gymnasiet i Karlstad, det gjorde alla mina kompisar också. Ingen vill gå på Solbergagymnasiet längre. När jag skulle söka till en gymnasieskola förra terminen var förstås kommunala Solbergagymnasiet min första idé. Jag var trots allt smart, planerade att bli ännu smartare och visste därför säkert att jag ville gå en högskoleförberedande linje. Men när jag försökte söka information om skolan insåg jag snabbt att det var raka motsatsen till en skola jag skulle vilja gå på. Det började med att alla jag frågade om skolan avrådde mig, en vän sa att hennes storasyster hade det hemskt på skolan, en annan sa att deras behandling av npf-elever var så orimlig att man inte kunde gå dit med gott samvete.
Jag deltog i skolans Öppet hus och hoppades få se skolan i ett bättre ljus. När jag kom dit var det dock ännu värre än jag kunde ha förväntat mig, öppet hus var helt omärkt. Jag och mina vänner hade ingen aning om vart vi skulle och lärarna verkade chockade över att se oss, men vi fick ändå gå in och kolla in de olika programmen. Mina vänner var främst nyfikna på samhällsprogrammet så vi gick dit och fick sitta och titta på det som skulle vara en “vanlig lektion”. Eleverna i klassrummet fick lära sig att klassificera sin personlighet i en färg och du kunde säkert ta reda på detta genom ett online-quiz.
Nu med den nya vetskapen att min personlighet tydligen är blå, gick vi upp till en annan klass där alla satt vid ett långbord och stirrade på oss, medan vi gick runt och tittade. Till slut kom en av tjejerna fram och visade oss runt, men de hade inte förberett något och innan hon kom hade de inget att säga till oss. Jag hörde efteråt att inga fler gymnasieelever kom dit, men klassen fick ändå sitta tyst hela kvällen. Det var inget annat öppet hus så vitt jag vet.
Efter den upplevelsen valde jag uppenbarligen inte att gå på Solberga gymnasium, och det gjorde ingen jag bryr mig om heller. Det enda vettiga alternativet var att pendla till Karlstad. Här känner jag mig respekterad av lärarna, skolan ser till att alla på skolan lär känna varandra genom olika roliga gemensamma aktiviteter. Det roliga är inte heller påtvingat, utan helt frivilligt. Jag blir ännu mer säker på mitt val när jag får höra om hur Solberga har blivit i år. Eleverna där den här terminen har fått vänja sig vid en rad nya och strikta regler som gör det nästan omöjligt att vara elev på skolan för många. Du får inte längre ha med dig mobiltelefon under lektionerna, detta gäller även om du vill använda din mobiltelefon för att googla eller som miniräknare. Elever får inte dricka energidrycker, ha ytterkläder inomhus eller arbeta hemifrån, eftersom lärare är oroliga för att eleverna då ska fuska. Frånvaro bekämpas genom att till och med sjukanmälan kan leda till att CSN dras in, men hur handikappade och kroniskt sjuka, eller herregud bara tonåringar som känner sig krassliga, ska klara skolan är ett totalt mysterium! Värst av allt är att eleverna på skolan nu måste avsluta allt eftersläpningsarbete före oktober, annars måste de gå om kursen. Det fick eleverna inte veta förrän i augusti och många drunknar nu i skolstress.
Solbergagymnasiet har tappat många elever den senaste tiden. I år har skolan gott om lokaler; oanvända klassrum och tomma grupprum. När min mamma var elev där var det över 650 elever på skolan, denna termin började knappt 100 personer i årskurs 1. Skolan har alltså halverats och jag är helt övertygad om att anledningen är att elever hellre pendlar till Karlstad än att gå på en skola som insisterar på att behandla sina elever som barn, där man jobbar mer med regler än lyssnar och samarbetar. Jag tror att skolan i Arvika behöver tänka om, för annars har vi snart inga utbildade kvar i stan. Det är slöseri med tid och resurser att alla måste pendla till Karlstad eller flytta långt för att få en bra utbildning. Jag vet att jag som elev i Karlstad kostade Arvika kommun oerhört mycket pengar. Bara resan kostar kommunen 21 537 kr för min skoltid. Om vi antar att de 300 elever som saknas på Solberga skola alla pendlar så blir det flera miljoner för kommunen att betala, miljoner som hade kunnat satsas på att förbättra de kommunala skolor vi faktiskt har istället.
Om du är en 08:a som försöker komma på vilken gymnasieskola du ska söka till, titta gärna utanför Arvika och fråga dig själv inte bara om du klarar pendlingen, utan också om du klarar av tre år till av oempatiskt styrelseskick. Om du är skolledare eller politiker: tänk på alla pengar du kunde ha sparat och alla framtida arbetare du kommer att förlora när du inte erbjuder en bättre skola i Arvika. Gör det igen och gör det rätt. Vi är studenter, men vi är också dina framtida kollegor.
