Skivrecension: Dolly Parton – ”Rockstar”

Det krävdes en introduktion till Rock and Roll Hall of Fame för 77-åriga Dolly Parton att komma på idén att spela in ett rockalbum. För countryikonens egen del borde albumet “Rockstar” retroaktivt göra henne värdig fjolårets uttagning i den amerikanska rockmusikens absoluta finrum. Till en början tackade Dolly Parton nej till nomineringen eftersom hon inte tyckte att hon förtjänade en gnistrande stjärna i genren, sedan ändrade hon sig och lovade att göra ett extra album.

Titeln “Rockstar” blinkar direkt till denna, lite annorlunda, skapelseprocess. Men säger också något om Partons person. Skivan verkar bygga på tanken att man alltid ska ge tillbaka mer än man får, en livssyn som också präglade countrystjärnans arbete bakom kulisserna. Hon har genom åren stöttat allt från sjukhusbyggen och cancerforskning till projekt för att stärka barns läsförmåga och finns som ett resultat nu även som böneljus – under namnet Saint Dolly.

Som debuterande rockstjärna hon snålar inte heller. Tvärtom, Dolly Parton är generös, over the top. Under två timmar och tjugo minuter skapar hon en mosaik av bredbenta riff, livsbejakande boogie, unken rockballader, kitschiga gitarrsolon och jordnära 70-talstoner. Allt medan hon visuellt flirtar med en kanon som är tillräckligt spretig för att rymma gasslukande motorcyklar såväl som David Bowies suggestivt glittrande former i en serie ursnygga omslags- och pressbilder.

Ett 40-tal gäster – inklusive Sting, Emmylou Harris, Paul McCartney, Stevie Nicks, Debbie Harry, Elton John och guddottern Miley Cyrus – dyker upp på de 30 spåren, som mestadels är ominspelningar av låtar som redan har tagit sig in i musikhistorien.

Mestadels har Parton gått till källan och samarbetade med konstnärerna bakom originalen. När det inte har varit möjligt har hon istället kallat in andra samarbetspartners från den globala pop-, country- och rockadeln. Hon är bäst i de luftiga produktionerna, de som ger plats åt hennes sångröst och förmåga att förmedla text. Hon gör en fin version av Princes “Purple rain”, briljerar i det kristallklara mötet med Debbie Harry i Blondie-låten “Heart of glass” och väcker nostalgikänslor med Linda Perry i 4 Non Blondes “What’s up?”. Hon kommer dock inte alltid till sin rätt i de mest massiva, något ryggtunga, rocklåtarna.

Bland de nio nyskrivna spåren på skivan är det den stekheta “World on fire” som sticker ut. Dolly Parton är sällan den här Neil Youngish sura. Till ett crescendo av hårda trummor, febriga gitarrer och en brassig kör tecknar hon bilden av en polariserad samtid där lögnerna får sitt eget liv, även inom politiken. Hon efterlyser förändring, kräver det till och med. Landar så småningom – på ett partoniskt sätt – i det faktum att den enda vägen framåt är just kärlek och enhet.

Bästa låtar: “Heart of glass” (med Debbie Harry), “Purple rain”, “What’s up?” (med Linda Perry).

Läs mer:

Dolly Parton gör radio och släpper bok

Så Dolly Parton blev USA:s räddande ängel

Läs fler texter av Alexandra Sundqvist och allt om musik här