Läroboken måste återigen bli normen i skolan. Från 1990-talet och framåt har det funnits lite vilda västern i svenska skolor, på många plan. En av dem har varit läromedel. Skolorna har sparat på läroböcker, inte sällan med argumentet att de istället satsar på digitala verktyg.
Men läroböcker och digitala hjälpmedel är inga motsatser, utan något som ska användas som ett komplement i bra undervisning. Det visar inte minst olika undersökningar som gjorts bland lärare. Två tredjedelar tycker att böcker är väldigt viktiga i undervisningen, men bara en tredjedel tycker att digitala verktyg är det. Bakom siffrorna ligger knappast motstånd mot förändring, utan snarare en krass upplevelse.
Digitala verktyg blir ofta tidsslösare när en hel klass ska öppna sina datorer och logga in på olika övningar. Kurser som enbart baseras på digitala element och schabloner blir lätt svåra att förstå för elever och föräldrar. Samtidigt skapar de merarbete för lärarna som måste lägga ner mycket extraarbete på att förbereda lektioner. Arbete som dessutom sällan passar in i schemat och som ofta måste utföras oavlönat.
Läroböcker däremot ger struktur åt en kurs. Läraren kan ta stöd från läroboken i planering och lektionsutformning. Elever och föräldrar kan enkelt följa med och få en överblick över mål, innehåll och framsteg genom boken. Elever kan lättare ta igen frånvaro och vikariera har lättare att hoppa in utan att avbryta lektionerna.
Kort sagt ger läroboken en stadga för undervisningen. Den gamla skollagen stadgade att eleverna skulle ha skolböcker för att “få fasthet och sammanhållning i kunskapen”. Orden är gamla men har fortfarande makt. Idag ses vissa läroböcker och övningsböcker som en symbol för så kallad korvstoppning. Men när de infördes handlade det om en rättighetsreform. Tillgången till gratis läroböcker demokratiserade utbildningen och gjorde det möjligt för barn från hem utan studievana att följa med i undervisningen.
Regeringen har lyssnat på bristen på läroböcker i skolor. I mars beslutades om särskilda statsbidrag som skolor kan söka för att köpa böcker – 685 miljoner för 2023 och 500 miljoner årligen de kommande åren. Regeringen har också lagt fram en proposition för att ytterligare betona elevernas rätt till bra läromedel i skollagen och landets lärarutbildningar har fått nya riktlinjer om att faktiskt utbilda blivande lärare i hur man praktiskt använder läromedel i undervisningen.
Det är bra. Men ändå är inte alla lugna. Nyligen skrev till exempel företrädare för 14 ämneslärarföreningar en debattartikel i DN med rubriken “Lärarna ropar efter läromedel”. Det som fortfarande upplevs som ett problem är bland annat att statsbidragen är otillräckliga. Skolorna har sparat på läromedel under lång tid och behoven är därför stora. Vidare är de läromedel som finns där ute ofta av varierande kvalitet. Vissa läroböcker är starkt politiskt partiska, andra innehåller direkt reklam, vissa är till och med producerade av den kinesiska staten. En grundlig rengöring behövs.
Sedan vilar naturligtvis ett stort ansvar på skolans rektorer – både kommuner och friskolor. Det är de som måste lyssna på lärarna, forskningen och regeringen och verkligen ge tillbaka den tryckta läroboken dess status i undervisningen. Läroböckerna måste få bli normala igen – gärna kompletterade med det allra senaste inom digital teknik. Först då kan vi börja göra de galna åren från 1990-talet och framåt till en parentes i svensk skolhistoria. Tyvärr är nog instinkten att spara på böcker djupt rotad hos kommunens tjänstemän, så uppföljning och kontroll behövs.
Mathias Bred/SNB
